F.d. vänner

Är det inte konstigt att människor kan komma in i ens liv som en tornado och få/ta en jättestor del och sedan bara försvinna? Det har hänt mig ett par påtagliga gånger här under senaste åren.

Först var det min ”bästa” kompis. Vi var som ler och långhalm och överallt kom vi tillsammans. Vi träffades när jag jobbade inom hotell och vi fann varandra direkt. Hade inte han varit så uppenbart bög så hade nog folk trott att vi hade ett förhållande. Vi åkte på semestrar ihop, umgicks med varandras vänner, kände varandras familjer osv. Vi var så där nära varandra under många år ända tills han började ändra beteende. I början märktes det bara när han var alldeles för berusad men efter tidens gång så började han bli konstig även till vardags. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som egentligen var konstigt men det var en känsla som kom. Han blev personlighetsförändrad och inte alls den där glada och öppna killen han varit tidigare. Jag försökte prata med honom om detta men det var som att prata inför en vägg. Han förstod inte alls vad jag menade när jag sa att han ändrat sig. Kulmen kom när vi hade varit på födelsedagsmiddag hos min mamma och det hade blivit lite mycket vin. Han började mucka om något på vägen hem och jag sa ifrån. Vi pratade inte med varandra på resten av vägen och efter det har han inte svarat på mina telefonsamtal… Och det är nu tre år sedan… Kan fortfarande känna att jag saknar honom väldigt mycket i mitt liv men samtidigt så inser jag att det aldrig mer kan bli samma sak även om vi skulle börja umgås igen. Det skulle antagligen ligga för mycket gamla saker kvar och skvalpa även om man tycker att det är genompratat och utagerat.

Den andra personen som har försvunnit ur mitt liv är mitt f.d. ex (ja alltså, killen innan Poe). Vi träffades på en utbildning via Hemvärnet i början av 2009 uppe i Gävle och fick snabbt känslor för varandra. Eller om jag ska vara ärlig så var det nog han som fann mig först och efter lite ihärdigt uppvaktande gick jag med på att träffas när vi var hemma igen. Dock blev det ett litet projekt då han bodde 35 mil ifrån mig. Men första dejten gick vi och kollade på Jeff Dunham och skrattade och hade jättekul. Vi skrattade ju åt samma saker så bara det fastnade jag för. Vi höll ihop i närmare ett år innan det inte gick längre. Han jobbade skift och hade svårt att planera medan jag jobbar mån-fre och är en riktig tidsfascist med full koll på almanackan. Hur som helst så fortsatte vi hålla kontakten och träffades som kompisar eftersom vi fortfarande trivdes i varandras sällskap även om vi inte passade ihop som par. Fast sedan i vintras är det bara jag som har hört av mig och han har inte ens ringt och tackat för varken julkort eller födelsedagskort. Jag har ju ifrågasatt detta men då har han bara bett om ursäkt och sagt att han haft så mycket omkring sig. Sen när jag berättade i somras att jag skulle åka upp själv på Yran så kom han med förslaget att han kanske kunde följa med upp såvida han var ledig. Det visade sig att han hade semester då men helt plötsligt var han hur busy som helst. Då kände jag att han prioriterade bort mig helt och den besvikelsen blev bara för mycket att ta. Jag skickade ett mail till honom där jag berättade om mina besvikna känslor och där jag la över bollen på honom för vår vänskap då jag inte riktigt orkar dra hela lasset själv. Sen dess har jag inte hört ett ljud! Trist nog får jag lov att säga då jag saknar våra samtal och skratt.


När jag tänker på dessa förluster blir jag lite ledsen inombords och undrar om det är mig det är något fel på. Kanske ställer jag för höga krav på min omgivning?

 


Kommentarer


Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback
RSS 2.0/>