lyckis

På väg till uppstartsmötet för hösten med Hemvärnet i kväll så åkte jag förbi en kollega inom kompaniet och plockade äpplen. Han hade verkligen huuur mycket som helst och bad mig plocka massor för att slippa åka till tippen med all fallfrukt som blir eftersom han inte hinner ta hand om allt. Är inte det nöstan lite sorgligt? Jag menar, hur många år har inte jag gått och suktat efter riktiga äpplen men inte känt någon som haft träd och gett bort? Och det måste vara fler lägenhetsinnehavare än jag som har samma önskan. Och så finns det då de som denna kollega som har alldeles för mycket. Ja, ja. Orättvisan är livets lott. :-)