Ingenting blir som man tänkt sig
Känner mig besviken på folk idag:
Skulle ha träffat en f.d. kollega i dag efter jobbet vilket vi bestämde för flera veckor sedan. Helt plötsligt kunde hon inte. Är det sjysst eller?
Sen när jag kom hem efter att ha fixat med att byta däck och lämnat in det till däckfirman så ringde jag till en kompis som själv kommit med förslaget att följa med upp till Yran när jag blev så besviken när den andra bangade. Han skulle bara kolla med jobbet så att han var ledig. Idag när vi pratade så hade han helt plötsligt prioriterat om och jag stod typ längst ner på listan. Känns väldigt trist då jag verkligen trodde att han värdesatte vår vänskap (ok, det hela började med ett förhållande för ett par år sedan men när vi kom fram till att vi inte riktigt passade ihop har vi fortsatt som kompisar). Det har känts lite avvigt hela våren då det bara är jag som har drivit vår vänskap framåt. Jag har ringt, skickat kort osv för att fortsätta hålla kontakten. Men inte en enda gång har han tagit initiativet. Han har inte ens tackat för korten. Så nu får det vara nog! Skickade ett mail till honom där jag uttryckte min besvikelse och att jag från och med nu lägger över hela bollen till honom.
Är det verkligen så här det ska vara? Att jag bara ska finnas där när andra har tid och vill? Ska jag inte ha något alls att säga till om? Upplever att det alltid är jag som ska anpassa mig efter andra. Och värst är nog dem med familj. Jag kan förstå att de inte riktigt har samma tid, men nog finns det väl ändå alltid två minuter att skicka ett litet sms?
Nej, nu är jag less på detta! Ska försöka hitta lite nya kompisar hur nu det ska gå till...
Har i alla fall pratat med Poe idag. Och honom blir jag glad av. Även om jag samtidigt blir lite ledsen när jag lägger på luren. Måste vara helt underbart att vara så ego som han. Alltså på så sätt att han går sin egen väg och är inte beroende av vad andra tycker och tänker om honom. Och till råga på allt trivs han med sitt eget sällskap bäst. Önskar att jag också kunde känna och vara så.
Skulle ha träffat en f.d. kollega i dag efter jobbet vilket vi bestämde för flera veckor sedan. Helt plötsligt kunde hon inte. Är det sjysst eller?
Sen när jag kom hem efter att ha fixat med att byta däck och lämnat in det till däckfirman så ringde jag till en kompis som själv kommit med förslaget att följa med upp till Yran när jag blev så besviken när den andra bangade. Han skulle bara kolla med jobbet så att han var ledig. Idag när vi pratade så hade han helt plötsligt prioriterat om och jag stod typ längst ner på listan. Känns väldigt trist då jag verkligen trodde att han värdesatte vår vänskap (ok, det hela började med ett förhållande för ett par år sedan men när vi kom fram till att vi inte riktigt passade ihop har vi fortsatt som kompisar). Det har känts lite avvigt hela våren då det bara är jag som har drivit vår vänskap framåt. Jag har ringt, skickat kort osv för att fortsätta hålla kontakten. Men inte en enda gång har han tagit initiativet. Han har inte ens tackat för korten. Så nu får det vara nog! Skickade ett mail till honom där jag uttryckte min besvikelse och att jag från och med nu lägger över hela bollen till honom.
Är det verkligen så här det ska vara? Att jag bara ska finnas där när andra har tid och vill? Ska jag inte ha något alls att säga till om? Upplever att det alltid är jag som ska anpassa mig efter andra. Och värst är nog dem med familj. Jag kan förstå att de inte riktigt har samma tid, men nog finns det väl ändå alltid två minuter att skicka ett litet sms?
Nej, nu är jag less på detta! Ska försöka hitta lite nya kompisar hur nu det ska gå till...
Har i alla fall pratat med Poe idag. Och honom blir jag glad av. Även om jag samtidigt blir lite ledsen när jag lägger på luren. Måste vara helt underbart att vara så ego som han. Alltså på så sätt att han går sin egen väg och är inte beroende av vad andra tycker och tänker om honom. Och till råga på allt trivs han med sitt eget sällskap bäst. Önskar att jag också kunde känna och vara så.
Kommentarer
Trackback
