Besviken
Blev så väldigt besviken igår på en väninna. Hade ju pratat om att åka upp till Jämtland i slutet av juli för Storsjöyran. Vi har varit där de senaste fyra åren. Igår ringde hon och sa att hon inte orkar!?! Det blev bara droppen som fickbägaren att rinna över och jag bröt ihop totalt. Såg fram emot detta då jag tycker vi fått till en trevlig tradition som liksom är vår grej. Sen hade ju mina semesterplaner gått i stöpet i och med att jag inte ska vara uppe hos Poe. Så Yran var det jag skulle göra på min semester (förutom första veckan på kanalbåt i England när vi firar mamma som fyller 60 år). Blev så himla besviken och ledsen på henne. Dessutom hade jag redan köpt biljett á 1075:-. Visserligen så går väl den att sälja men jag VILL verkligen åka upp. Ja, ja. Får väl se om jag åker upp själv i alla fall...
Kände att jag inte riktigt ville sitta hemma då jag blev så ledsen och alldeles rastlös så jag ringde brorsan och åkte ut dit. Hade även med mig den färdiga Michael Jackson-handsken som jag fixat till brorsonen (bild kommer vid senare tillfälle) vilken gjorde succé! Så även om ingen annan kille tycker om mig så gör i alla fall han det. :-)
På kvällen hyrde vi film: 127 timmar. Den var riktigt bra. Kan riktigt känna paniken inombords när man fastnar under en stor sten ute i öknen och inte kan ta sig loss. Men tänka att det kan gå så långt att man skär av sin egen arm. Fast kanske gör man det till slut när det gäller armen eller livet.
Sov konstigt nog som en stock i natt. Känns som om det var länge sedan jag sov så djupt. Blev dock väckt av brorsonen den yngre vid tjugo över åtta i morse när han kom in i gästrummet och nöp mig i tån. Och var huuur nöjd över detta lilla bus som helst. :-)
Lämnade dem mitt på dagen och åkte iväg till några möbelaffärer med mamma i ösregnet. Himlen har verkligen öppnat sig några gånger under dagen. Blev middag hos henne innan det var dags att åka tillbaka hemåt till katterna.
Känner inte alls för att jobba i morgon. Eller rättare sagt: jag känner inte för någonting alls. Känns lite som att varför ska jag hålla på och planera och kämpa för när jag ändå bara får motgångar och får fortsätta vara ensam i livet. Undrar hur länge jag orkar kämpa innan jag ger upp och bara lägger mig ner och låter livet gå???
Kände att jag inte riktigt ville sitta hemma då jag blev så ledsen och alldeles rastlös så jag ringde brorsan och åkte ut dit. Hade även med mig den färdiga Michael Jackson-handsken som jag fixat till brorsonen (bild kommer vid senare tillfälle) vilken gjorde succé! Så även om ingen annan kille tycker om mig så gör i alla fall han det. :-)
På kvällen hyrde vi film: 127 timmar. Den var riktigt bra. Kan riktigt känna paniken inombords när man fastnar under en stor sten ute i öknen och inte kan ta sig loss. Men tänka att det kan gå så långt att man skär av sin egen arm. Fast kanske gör man det till slut när det gäller armen eller livet.
Sov konstigt nog som en stock i natt. Känns som om det var länge sedan jag sov så djupt. Blev dock väckt av brorsonen den yngre vid tjugo över åtta i morse när han kom in i gästrummet och nöp mig i tån. Och var huuur nöjd över detta lilla bus som helst. :-)
Lämnade dem mitt på dagen och åkte iväg till några möbelaffärer med mamma i ösregnet. Himlen har verkligen öppnat sig några gånger under dagen. Blev middag hos henne innan det var dags att åka tillbaka hemåt till katterna.
Känner inte alls för att jobba i morgon. Eller rättare sagt: jag känner inte för någonting alls. Känns lite som att varför ska jag hålla på och planera och kämpa för när jag ändå bara får motgångar och får fortsätta vara ensam i livet. Undrar hur länge jag orkar kämpa innan jag ger upp och bara lägger mig ner och låter livet gå???
Kommentarer
Trackback
