Låt mig vara!
Det är den känslan jag gått runt och haft hela dagen. Vill och orkar inte vara social med kollegorna utan drar mig undan lite. Orkar inte lyssna på deras spekulationer/skitsnack om chefen nu när han har valt att sluta.
Känner mig ganska åsidosatt och ensam då de andra direktrapporterande till honom har en grupp att ty sig till medan jag står helt själv. Ingen liksom pratar med mig och berättar något vilket känns trist och jobbigt.
Sen är det ju den där grejen med Poe. Blir ledsen när han är i stan men inte verkar vara intresserad av att ses. Men varför kan han inte bara säga det rätt ut i stället för att bara komma med en massa dåliga undanflykter? Vad är det som är så jäkla svårt??? Visst, det är slut mellan oss och han har definitivt inga mötestvång med mig men jag tycker i alla fall att det skönt att skratta med honom och bara släppa alla de vanliga maskerna.
Känner mig ganska åsidosatt och ensam då de andra direktrapporterande till honom har en grupp att ty sig till medan jag står helt själv. Ingen liksom pratar med mig och berättar något vilket känns trist och jobbigt.
Sen är det ju den där grejen med Poe. Blir ledsen när han är i stan men inte verkar vara intresserad av att ses. Men varför kan han inte bara säga det rätt ut i stället för att bara komma med en massa dåliga undanflykter? Vad är det som är så jäkla svårt??? Visst, det är slut mellan oss och han har definitivt inga mötestvång med mig men jag tycker i alla fall att det skönt att skratta med honom och bara släppa alla de vanliga maskerna.
Kommentarer
Trackback
