lyckis

Har just pratat med Poe igen efter flera veckors uppehåll. Har känts som om han undvikit att svara de få gånger jag testat att ringa så för att försäkra mig om att det blev napp den här gången så valde jag att dölja mitt nummer. Luring? Jajamensan! :-)

Men det kändes helt ok att prata igen. Kände att jag ville göra det eftersom att hans lillasyrra med två kompisar kommer ner och bor över här några nätter nästa vecka. De pluggar journalistik och ska hit och göra några intervjuer för skolarbete så vad gör man inte för några fattiga studenter? De kommer i princip få bo på varandra eftersom jag har så mycket grejer men jag antar att de tycker det är bättre än att betala hotell.

Men för att återgå till Poe. Känns som om det börjar blekna mer och mer. Speciellt när jag hör hur mycket han har jobbat på sistone. Han hade inte haft tid för mig och jag hade inte accepterat det och blivit sur. Så det kanske var det bästa i det långa loppet även om jag fortfarande är övertygad om att han var en av de få här i världen som jag hade kunnat tänka mig att tillbringa livet med. De andra har jag ju liksom inte riktigt träffat ännu... Just nu känns det bara helt "tomt" inuti...