lyckis

Igår gjorde jag en heldagsutflykt ner till Småland med mina föräldrar för att hälsa på en gammal bekant som jag inte har träffat på typ 25 år. När jag var liten var han bonde på gården där vi hyrde vårt landställe och tydligen så var jag som ett plåster på honom var han än gick och frågade hela tiden "varför då?".

Visst minns jag att jag var med honom mycket i ladugården, i verkstaden, på höskullen och ute och åkte traktor. Sprang ner till honom så fort jag vaknade och sen fick föräldrarna komma och hämta mig. Men det konstiga i det hela är att jag upplever mig själv som att jag var ett väldigt tyst och blygt barn. Vad gjorde att jag vågade prata med just honom? Kommer så väl ihåg en gång när han sa "när du blir stor kommer du att bli en riktig pratkvarn". Jag gick länge och funderade på det där och det minnet sitter fortfarande i väldigt tydligt.

Nu är bonden 69 år och har råkat ut för ett par strokes. Fast eftersom att det inte hade satt sig på talet så lät han precis som jag minns honom från när jag var liten. Det var verkligen jätteroligt att träffa honom igen efter alla dessa år!