Käre lilla farmor
Min farmor skulle ha fyllt 95 år i söndags om hon hade levt så jag var och satte blommor på hennes grav och tände vinterns sista ljus. Trots att det är hela elva år sedan hon dog så saknar jag henne fortfarande väldigt mycket då hon stod mig mycket nära. Hon var en sån där riktig krutkärring som sa vad hon tyckte och tänkte på ett konkret sätt. Kunde åka dit ibland och bara prata av mig när jag behövde tips och råd här i livet.
En annan rolig sak med henne var att vi bägge två hade svårt att hålla figuren. Varenda gång vi träffades hade hon någon ny husmorskur på G för att gå ner i vikt som hon försökte få med mig på. Och varje gång vi träffades klappade hon på min mage och sa ”åh, vad smal du har blivit”. Trots att jag kanske hade gått upp i vikt sedan sist! Själv såg hon ut som en liten stubbe: lättare att kliva över än att gå runt. J
Hon var en av de finaste själarna som har gått i ett par skor. Hade inte haft det lätt under livet men var lika glad för det. När hon dog var det helt knall och fall av hjärtinfarkt. Hon hade varit pigg under kvällen när min faster och farbror var där men sen på natten hade hon ringt på larmet. Personal från serviceboendet hade varit där när hon dog och hållit henne i handen vilket känns skönt så att hon inte var ensam. Även ambulansen var där och försökte få igång hjärtat igen dessvärre utan framgång…
Dagen efter fick vi alla åka upp till KS och ta farväl. Det kändes ganska skönt att få säga hej då även om det var jobbigt eftersom att de hade tagit av henne glasögon, hörapparat samt löständerna (vilket gjorde kinderna alldeles insjunkna). Även om det var väldigt jobbigt rent känslomässigt så är jag glad i efterhand att jag gjorde det.
