Vissa människor fastnar i våra hjärtan




Precis som jag trodde så hörde Johan av sig igen... Han frågade om jag ville komma och träffa honom på en solig bänk i Tanto vilket jag självklart gjorde. Hade inte kunnat säga nej till honom även om hjärnan hade sagt att jag borde.
Är så konstigt med honom. För han beter sig som att han faktiskt är intresserad; han tittar djupt in i ögonen och kommer gärna nära när han har möjlighet. Fast i dag var jag ganska avvaktande och höll mig på min sida av bänken. Frågade inte heller om han skulle följa med mig hem och hänga lite när det blev för kallt ute utan vi skiljdes åt vid Slussen. Visserligen med både kram och kyss men det kändes ändå bra att bara umgås.

Konstigt det där hur vissa människor liksom fastnar i våra hjärtan och biter sig fast. Vad beror det på att vissa fastnar så hårt och vissa bara fladdrar förbi utan att göra något större avtryck?

Norrlandskontakten.se


Kommentarer


Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback
RSS 2.0/>