lyckis

Jag hade ju lovat mig själv att lämna allt det där med vad killar heter åt sitt öde. Men så frågar en kille på nätet om jag har lust att ses över en fika och vad gör jag? Tackar ja förstås. Kände redan innan vi träffades att "nja" men kunde ändå inte låta bli att tacka ja. Och den där nja-känslan höll i sig. Han väckte inget alls till liv och jag skrattade inte med honom. Visst, det var första gången vi träffades och jag kanske inte ska vara så snabb på att döma men vill samtidigt inte lägga ner tid och energi på något som känns som en kall, död fisk.

Måste verkligen försöka att:
1. Bli kvitt mitt beroende av nätdejtingsidor.
2. Sluta jämföra killar med Poe. Det kommer att bli svårt att hitta någon att ha det så roligt och avslappnat med som jag hade med honom.
3. Sluta ens engagera mig i karl-släktet!!!