lyckis

Undrar just vad det är för fel på mig egentiligen. Min högsta önskan är ju att slå mig till ro och skaffa Svensson-liv men samtidigt så ger jag inte mig själv ens chansen att stanna upp för att försöka hitta någon att göra det med. Känns liksom som att jag inte kan nöja mig med livet som det är utan är hela tiden på väg någonstans och har svårt att få ro. Och det är ju just när jag är inne i de värsta av de perioderna som jag hetsäter.
Nu pratar vi alltså hetsäta utan att kräkas här. Jag äter och äter och äter tills jag mår illa. Först då får jag lugn inombords. Det är som att det river och kryper inuti mig och jag vill klättra på väggarna men sen när jag har svullat så får jag en ah-känsla och mår bra för en stund. Sen kommer ångesten över att jag svullat och jag blir rastlös igen.

Har insett mer och mer under årens gång att jag skulle vara ett perfekt offer för både alkohol och droger om jag bara tillät mig att ta första steget. Jag skulle antagligen fastna direkt och känna en befrielse. Så därför skulle jag aldrig ens våga testa droger, jag vet ju redan innan att jag skulle bli beroende och vilja ha mer...