lyckis

Får man erkänna högt att man njuter av skadeglädje? I alla fall så gör jag det nu! Visst, det kanske inte är helt kamratligt men för tillfället känns det bra att kompisen får smaka på sin egen medicin. Skrev ju om redan förra veckan att jag var besviken på hennes monolog när vi träffades (kan läsas här). Nu har hon hastigt och "lustigt" blivit dumpad av sin kille och jag kan inte låta bli att känna lite skadeglädje inombords.

 

När jag blev dumpad av Poe för två år sedan så var ju jag helt förstörd. Både för att det blev lite chockartat, jag hade väldigt starka känslor för honom samt att jag ju trodde att han kände det samma för mig. Då sökte jag lite stöd hos väninnan men hon visade inget större intresse över min situation utan tyckte bara att jag skulle försöka lägga det bakom mig och sikta framåt. Efter det har hon inte frågat en enda gång om honom.

Nu när hon är med om nästan exakt samma sak så vill hon ha stöd från alla håll och kanter vilket är förståeligt då det ju är fruktansvärt att få hjärtat krossat. Men jag bara kan/vill inte engagera mig. Jag har uttryckt mitt deltagande när vi träffades för en promis igår men i övrigt får hon faktiskt klara sig utan mitt stöd och smaka på sin egen egomedicin!