lyckis

Det här med att försöka bli gravid på egen hand är verkligen inte det lättaste:

*man måste vara i stark mental balans

*måste ha exakt koll på mens och ägglossning

*gå iväg och mäta äggblåsorna med ultraljud minst en gång inför varje inseminering

 

Just det där med att vara ensam om det är jättejobbigt. För även om det är många i min närhet som vet om det och som jag pratar öppet med så är jag ändå ensam om det. Det är jag som står här ensam kvar med alla mina tankar och känslor när vännerna går hem till sitt.

 

Nästas försök borde bli nästa torsdag 36/12, dvs annandagen. Och jag ska erkänna att jag har ljugit. Jag har sagt till inseminationskliniken att jag inte har tagit några hormoner fastän jag har gjort det. Det var så himla struligt med dem när jag hade gjort det förra månaden så jag orkar inte med samma sak igen. Dock har jag ändå varit och gjort ett ultraljud här på förmiddagen för att se att allt ser schysst ut och att det inte är för många aktiva äggblåsor. Och det var ju det som kliniken var mest intresserade av för att jag inte skulle få typ fyrlingar.

 

Hur många månader till ska jag orka med denna press? Och nu känner jag att jag inte kan hoppa över några månader heller eftersom att jag har åldern emot mig. Det här blir ju sjätte försöket och statisktiken säger att det i snitt behövs sju i min ålder. Så kanske ska jag inte misströsta alltför mycket ännu men det känns i alla fall väldigt tungt...