lyckis

Att min mamma står ut med mig och inte säger upp bekantskapen är ett under! Så fort jag börjar må lite risigt så blir jag som ett monster mot henne; fräser och är allmänt otrevlig. Tro nu inte att det här är något jag vill utan det kommer bara ur mig och det med blixtens hastighet. Känner mig hemsk och får jättedåligt samvete och får be om ursäkt. Det jobbigaste av allt är att jag inte kan styra det. Men jag försöker i alla fall att bita ihop så gott det går.

 

Trots att jag är så hemsk mot henne så är hon snäll tillbaka och så sent som igår gav hon denna underbara julprydnad till mig: