Precis som jag känner

Håller på att läsa "Adams bok" av Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos som handlar om just Adam som är manodepressiv. Och just när han beskrev det depressiva tillståndet beskrev han det så här vilket känns klockrent för mig:
"Det är måndag, med allt vad det innebär. Himlen är grå, vattnet är grått, träden är grå. Jag ska till Malung och handla. Och då åker jag genom en grå skog under den grå himlen, mellan de gråa träden, och hamnar i den gråaste av alla städer, Malung. Det är grått inne i hjärnan också.
Mitt i det gråa letar man förtvivlat efter något, sist jag var i Malung letade jag förtvivlat. Jag kunde bli rörd av de små blonda barnens skratt, men just nu hatar jag dem lika mycket som jag hatar deras föräldrar. Jag hatar inte blonda barn, jag hatar alla barn. Jag hatar alla människor, inklusive mig själv, först och främst mig själv. Det är så bedövande att hata, det är nästan som kärlek.
Så där är dagarna. Varje gång försöker man ta fasta på minsta lilla. Ett skimmer i ett hundöga, ett kluck på sjön, som gör att man blir mindre ledsen. En färgklick i det gråa. En klick."
 
Det är verkligen trist när allt är så här grått. Blir så ledsen och det känns som att någon sakta drar undan mattan under fötterna och jag tappar fotfästet...

Kommentarer


Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback
RSS 2.0/>