lyckis

Jag tror faktiskt nästan aldrig att jag har gråtit så mycket som i dag! Det känns som om jag blir påmind precis hela tiden av hans saker (både leksaker och filtar), hans matskål med specialfoder och alla rutiner som vi hade (dricka ur kranen i badrummet VARJE morgon, hoppa upp på diskbänken för att få frukost, ligga på sin filt i hörnet av soffan och titta på tv osv).

 

Visst, jag har ju fortfarande en katt kvar men Alfonz var min första egna och har funnits med så länge. Och så kan jag inte sluta tänka på allt som har hänt under de här åren sedan jag fick honom.

Den andra katten, Finduz, går runt här hemma och letar efter sin kompis oroligt. Han jamar och kommer inte alls till ro. Och det är klart, han har ju aldrig varit ensam katt så här länge även fast det inte är ett dygn ännu.

 

Ska nu försöka gå och sova efter alla tårar som har fällts i dag. Undrar om man kan bli uttorkad av att gråta så här mycket? Känner mig hur som helst jättetörstig, öm under näsan och alldeles torr och skavig i ögonen...