lyckis

Ni som har läst här tidigare har sett att jag har funderat mycket på det här med barn. När jag var yngre, typ i 25-om de årsåldern, var jag inte säker på att jag ville ha barn men ju äldre jag blivit desto större har längtan blivit.

För ca sex år sedan började jag tänka mer och mer på detta. De första tankarna var att jag skulle adoptera som ensamstående men då jag hade en väninna som genomgick detta så insåg jag att jag ville testa andra vägar först och främst. Kände att jag först och främst ville försöka bli biologisk förälder och ungefär samtidigt som dessa tankar kom så stramades reglerna åt för ensamstående adoptivföräldrar vilket iaf skulle göra det i princip omöjligt för mig att komma igenom en sån process.

 

Min nästa tanke var att göra en heminsemination med ett bögpar som är nära kompisar till mig. Vi diskuterade detta fram och tillbaka men trots att vi gjorde ett par försök så kändes det inte rätt för mig och jag avbröt försöken. Kände att vi då skulle bli tre föräldrar som ville vara med och påverka även fast vi bara var två biologiska. Jag kände då att vi skulle ha blivit alldeles för beroende av varandra. Och tänk om någon av oss skulle få för oss att flytta? Och vad skulle hända om de skilde sig? Skulle vi bli tre stycken som skulle dela på vårdnaden då? Även om vi som sagt var bara skulle vara två biologiska och egentligen inte behöver ta hänsyn rent juridiskt till den tredje kanske det iaf skulle bli väääldigt jobbigt. Och sen det där med uppfostran, hade vi verkligen samma värderingar?

Nu när jag ser dem med alla sina fosterbarn är jag glad över att jag inte gick vidare med den lösningen.

 

Sedan runt 2008 började jag då läsa mer om det där med insemination. Kändes på en gång att det var rätt väg att gå. Hade bara inte tänk på den möjligheten tidigare. Kände mig glad över den insikten och gjorde ju den där magsäcksförminskningen för att gå ner i vikt för att öka förutsättningarna. Men så träffade jag hastigt och lustigt en kille från Hälsingland i början av 2009.

Jag vet egentligen inte om jag var riktigt kär i honom eller om jag bara blev glad och smickrad över att han uppvaktade mig så intensivt med känslor. Han var iaf en riktig strulpelle och till slut gick det inte längre.

 

Sommaren 2010 träffade jag då mitt livs kärlek uppe i Jämtland. Han kom in i mitt liv med storm och jag hade aldrig i hela mitt liv haft så starka känslor. Det var så där att jag nästan blev tårögd och varm i hjärtat bara jag tänkte på honom. Och hur det var när vi pratade i telefon och träffades ska vi inte ens prata om... Hur som helst var inte jag hans stora kärlek och jag blev brutalt dumpad för två år sedan vilket gjorde att jag gick ner i en djup svacka.

 

Under de här två åren så har jag mått riktigt dåligt av och till men har sedan knappt ett halvår kommit tillbaka på banan igen och tagit tag i det här med barnfrågan igen rent känslomässigt. Och nu när jag snart fyller 40 känner jag att jag inte kan gå och vänta på att eventuellt träffa någon kille igen. Och skulle jag ens våga lita på någon igen?

 

Nu vet ni lite bakgrund och jag fortsätter min historia lite senare i dag med var jag står i dag och hur långt jag kommit...