lyckis

De ringde här för någon timme sedan från djursjukhuset och berättade att Finduz hade blivit kraftigt försämrad. Han hade börjat andas väldigt oregelbundet och njurvärdena var fortfarande superhöga. Så när de ringde hade han blivit överflyttad till intensiven och de ville att jag skulle ta ett beslut om hur de skulle göra. Njurarna var tydligen i princip slut viket de inte kunde göra något åt plus att det eventuellt var hål i urinblåsan vilket krävde operation. Så mitt beslut var ganska lätt att ta trots allt. Jag ville inte att han skulle behöva lida mer och därför fick han somna in. Då han var så pass dålig ville de inte vänta med det så jag hann inte ens dit... Känns ju förstås väldigt jobbigt och sorgligt men samtidigt är jag väldigt glad att jag kom hem i söndags och körde honom till sjukhuset. Och någonstans där inne förstod jag redan då att det här kunde ske så jag sa väl i princip farväl till honom redan då.

Det som känns mest jobbigt är att han har legat på sjukhus i två dygn utan sin matte. Han måste ju ha känt sig som världens ensammaste katt. :-(

Det andra som är jobbigt är att jag undrar om det hade gått annorlunda om jag hade åkt in tidigare med honom. Kanske hade han klarat sig ifrån det eventuella hålet på urinblåsan men samtidigt så hade han ju ändå njursvikt vilket jag ju inte visste om.

 

Känner mig faktiskt ganska ledsen och det känns tomt här hemma (åkte hem från jobbet). När Alfonz försvann fanns ju Finduz kvar men nu är jag helt ensam. Kommer sakna honom väldigt mycket! För även om han var väldigt skygg och blev hela 14 1/2 år så var han ju ändå min lilla bebis!