lyckis

Var ju som sagt var nere i Köpenhamn igår för ett nytt inseminationsförsök. Hela sjunde gången i ordningen faktiskt. Börjar kännas lite tröstlöst nu om ni frågar mig. Men jag antar att det är kroppens sätt att tala om att den inte vill ha barn. Uppenbarligen vill inte hjärnan och kroppen samma sak! :-( Fast självklart hoppas, hoppas jag ju på att det fastnar den här gången. Rent statistiskt så säger de att det behövs just sju försök i min ålder.

 

När jag var där igår tog barnmorskan upp att det även finns möjlighet till IVF. Alltså att man får hormonbehandling, plockar ut ett ägg som befruktas på konstgjord väg och sedan stoppar in det igen. Dock är det verkligen en svindyr och mentalt jobbig historia så frågan är om jag tycker att det är värt det? Eller kanske ska jag testa med insemination, som bara det är jobbigt, ett par gånger till och sedan försöka acceptera att min kropp inte vill bli gravid om jag nu inte blir det? Detta är något jag måste ta ställning till under den närmaste tiden för ju längre jag väntar desto mindre blir chanserna.

 

Snapshots från ett soligt Köpenhamn: