lyckis

Har i kväll mött upp dejten för att jag skulle få de saker som jag hade nere hos honom. Vi möttes upp på en stor parkering vilket kändes så där skönt, opersonligt.

Först blev det lite kallprat men sen tog jag tjuren vid hornen och frågade vad det var som hände, hur kunde det gå från så bra den ena dagen till att ta slut nästa. Och det var som jag misstänkte: han fick kalla fötter när jag började prata om det där med IVF-försök i Köpenhamn. Och tydligen dog alla hans känslor för mig i det ögonblicket. Anledningen till att han fick kalla fötter var att tydligen hade hans ex blivit gravid i samband med att det tog slut. Men i och med att hon hade varit otrogen så visste hon inte vem som var pappan. Så det hade slutat med abort som dejten tog sitt ansvar med trots att han inte visste om det var hans barn eller inte. Detta var väldigt traumatiskt för honom och gör att allt som har med den frågan att göra kommer för nära.

 

Vi stod där och pratade om känslor och tankar i över en timme innan det blev för kallt. Det slog mig att vi knappt har pratat med varandra på det här sättet förut vilket vi kanske hade behövt. Kändes väldigt skönt att ta upp vissa saker med honom och jag antar att han känner samma sak.

 

Tror att vi hade pratat en hel del om vi nu hade åkt till Fuerteventura som planerat. Då hade vi liksom inte haft så mycket annat att göra. För det har ju, när man ser tillbaka, alltid varit fullt upp med olika aktiviteter när vi har träffats. Vi har inte gett oss tid för att prata och utveckla vårt förhållande. Nu kom det ju upp en massa grejer som jag han inte hade en aning om att jag har varit med om tidigare och som har legat och malt i bakhuvudet. T.ex. det där att jag blev så brutalt dumpad av mitt ex och som gjort att jag har lite svårt att släppa människor inpå livet och lita på dem.

 

Verkade som att även han var ganska ledsen och när vi skiljdes åt gav han mig en lång kram och ville inte riktigt släppa. Och när jag sa att jag kommer att sakna honom och att jag tycker om honom sa han att han tycker om mig också. Han sa också att kanske kan det bli vi igen i framtiden men att jag inte skulle ha för stora förhoppningar, det är det där med barnfrågan.

 

Känner mig nu alldeles tom inombords och tårarna rinner stilla efter kinderna. Känns rent ut sagt förjävligt att något som hade kunnat bli så bra stupar på att han hade saker med sig i bagaget som han inte hade bearbetat klart.

Tror att jag ska tillåta mig att vara ledsen ett tag. Kanske hör han av sig, kanske inte. Jag kommer ju att byta telefonnummer i samband med att jag byter jobb vid årsskiftet och då får jag väl se om han får följa med i nya telefonboken. Kanske är det bättre att inte ha hans telefonnummer (hemligt och finns inte på nätet) för då kan jag ju inte höra av mig hur gärna jag än vill...

 

Nu ska jag och en sömntablett gå och försöka sova. Lika bra att försöka sova bort de ledsna känslorna. I morgon känns det förhoppningsvis lite bättre och jag kan ju inte göra någonting åt hans icke-befintliga känslor i alla fall.