lyckis

Det var faktiskt ett tag sedan jag kände mig ensam som singel men nu har det slagit till med full kraft av någon konstig anledning. Kanske är det för att det är först nu som jag verkligen har förstått att jag är singel igen, kanske är det för att man blir smärtsamt påmind nu när det är alla jävla hjärtans dag på lördag. Jobbigt är det hur som helst och jag blir alldeles tung inombords.

Känner att jag saknar någon att dela det vardagliga med, någon att planera middagen ihop med, någon att krypa upp i soffan med osv. Saknar den fysiska närheten och den trygghet som det innebär.

 

Nu när jag ska dra igång hela apparaten med IVF så skulle jag verkligen behöva någon att luta mig emot och prata med. Känner mig väldigt ensam i hela den processen även om det är självvalt. Men det känns onekligen lite deprimerande att livet inte blev som jag hade väntat och att jag skulle försöka bli gravid på egen hand. Det är ju liksom en sak som man borde vara två om.

Nu vet jag i och för sig att jag är så pass stark att jag klarar av det. I alla fall om jag blir gravid och allt går bra eller om jag inte lyckas bli gravid alls. Värre skulle ju vara om jag blev gravid men att jag får missfall alt. att det händer något på vägen. Då vete 17 hur stark jag är. Men jag kan inte gå och tänka på alla OM utan får ta de tankarna och känslorna då, det får bli ett senare problem.

 

Jag var förresten hos gynekologen härom dagen för att vi skulle fixa alla mediciner som behövs inför IVF-försöket. Då sa han återigen att alla mina värden ser bra ut, jag har tillräckligt med äggblåsor, alla "ledningar" är öppna osv så rent fysiskt borde det inte vara några problem för mig att bli gravid. Han tyckte tom att det var lite konstigt att jag inte blivit gravid på de hela åtta inseminationer jag genomfört. Ja, ja Nu lägger jag dem försöken bakom mig och siktar framåt på IVF-försöken i stället,..