lyckis

Hamnade som sagt var framför Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst" som visades på tv. Alltså, jag vet inte riktigt om jag kunde skratta. Allt var ju så himla tragiskt egentligen. Kändes som om skrattet fastnade i halsen lite.
Undrar hur Mia mår mentalt. Hon har nog många tankar som snurrar där uppe om hon kan komma på ett sånt här manus. Mycket känns ganska svart. Jag vet att jag reagerade på samma sätt när jag läste boken härom året men det här blev liksom mer påtagligt.

Det kanske är så man ska få ur sig alla känslor och lätta på trycket? Att sätta ord på tankarna och säga dem högt? Kanske inte räcker med att "bara" skriva?