lyckis

Blev som sagt var lite trött på dejtens ouppfostrade son i helgen och gick ut själv och satte mig på en sten i skogen och tänkte. När jag kom tillbaka hem till dejten tog jag upp ämnet till diskussion. Självklart sa jag inte att jag tyckte han var ouppfostrad och rent ut sagt skitjobbig men jag sa att jag tyckte det var lite jobbigt att försöka stå vid sidan av och se allt hans testande av gränser utan att kunna säga något. Dejten medgav att han har svårt att säga nej och kanske ger med sig för ofta för att det ska vara bra men sa samtidigt att det är jobbigt och svårt att vara själv och sätta gränser. Sen har han tydligen lite dåligt samvete över att han och sonens mamma separerade och att sonen nu får hålla på och flytta emellan.

Jag vill ju inte klampa in för mycket men ju mer involverad jag blir med dejten desto svårare blir det att hålla tyst. Och desto mer stör jag mig på sonens beteende. Jag menar; det kan inte vara meningen att en 4-åring ska vara den som bestämmer. Sen är ju jag van vid brorsan och svägerskans uppfostran av sina söner och de har definitivt varit MYCKET mer bestämda utan att vara stränga.

 

Igår var vi iväg på inventering med Hemvärnet och då var sonen med. Sen åkte vi hem till mig för att käka. Och till och med där försökte han att få som han ville. Men där sa jag ifrån, någon måtta får det vara!

 

Så mina reflektioner efter helgen är:

*Jag tycker om dejten väääldigt mycket

*Tycker att hans son är ganska jobbig

*Håller mina känslor för denna ganska stora påfrestning så här pass tidigt?

*Hur ska jag agera? Bita ihop varje gång och bli ännu mer irriterad eller säga ifrån när det går över gränsen? Men kanske välja mina tillfällen då för att inte klampa in.

 

Nu ska vi träffas utan sonen i helgen vilket ska bli superduperskönt. Men då är det ju midsommar och hela hans familj kommer hem till honom PLUS sover över så vi kommer ju ändå inte få någon egentid tillsammans. Men, men. Jag får väl göra det bästa av situationen...