lyckis

I morgon är det då dags: jag ska på ett första besök till en ätstörningsklinik. Det är med blandade känslor jag går dit. Å ena sidan känns det som en lättnad att äntligen förhoppningsvis få lite hjälp med det störda ätbeteende jag har. Men å andra sidan känns det som ett väldigt nederlag att jag har tillåtit mig själv att gå upp så mycket i vikt igen trots magsäcksförminskningen. Känner mig ganska värdelös faktisk när det gäller detta när jag tänker efter. Blir alldeles ledsen när jag ens tänker på det...

 

Mitt ätbeteende är helt stört sedan jag vantrivdes när jag pluggade på annan ort 95-96. Började tröstäta och gick upp drygt 15 kg på de två terminerna. Och det var startpunkten! Sedan dess har jag i perioder hetsätit men utan att kräkas. Om jag ändå hade haft vett att göra det så kanske jag inte hade varit så här tjock men nu har jag inte gjort det. Dvs behållit alla kalorier i kroppen och på så sätt gått upp i en rasande fart.

 

Äter för att stilla ett behov av någonting och för att dämpa ångest. Jag kan verkligen förstå alkoholister; när jag hetsäter får jag en känsla av lugn inombords.

Periodvis har jag varit duktig och har lyckats gå ner dryga 25 kg med hjälp av bl.a. viktväktarna och camebridge. Men så fort jag slutar med dieterna så går jag upp igen. :-(

 

Ska bli mycket spännande i morgon och jag återkommer med rapport efter besöket. Hoppas bara att det slutar snöa så att det inte blir en massa strul med tågen.