lyckis

Fråga mig inte varför men helt plötsligt utan föraning kom saknaden efter dejten som ett slag i magen. Det är ju fasiken längre tid sedan det tog slut mellan oss än vad vi sammanlagt hängde ihop. Och då ska man betänka att under de månaderna så var det också en hel del gnissel i maskineriet.

Antagligen så har jag kommit att tänka på honom då jag vet att han är i Stockholm just nu (bor vanligtvis i Eskilstuna) då han ska iväg på Hemvärnsövning med mitt gamla kompani där vi träffades. Är verkligen med blandade känslor jag inser att vi antagligen aldrig mer kommer att träffas eller höras av. Just i detta nu ångrar jag lite att jag bytte kompani. Men antagligen var det ett bra beslut i långa loppet.

 

Tror väl egentligen inte det just är honom jag saknar utan kanske mer en trygghet i att känna sig omtyckt och ha någon. Och nu råkar han vara den jag tänker på. Även om jag inte är helt hundra på att det är en bra idé för oss att ha ett förhållande. Tror innerst inne att mina känslor inte hade hållit i längden samt att vi hade ganska skilda tankar och visioner om livet.

 

Nu när jag tänker efter lite så var det nog inte ens riktig kärlek, var nog mer tryggheten. Han satte inte igång mig på långa vägar som Poe uppe i Jämtland gjorde. Honom blev jag alldeles varm inombords bara av att tänka på. Och då ska vi inte ens prata om hur det var när jag såg honom...