lyckis

Tog en sväng ut i skärgården igår för att plocka lite svamp. Vi hade sån himla tur då det regnade när vi skulle åka ut och när vi kom hem men inte en droppe under tiden vi var där ute.

Trodde inte vi skulle hitta något men vi hittade faktiskt ca 5 liter höstkantareller. Så himla underbart att gå runt och strosa i flera timmar ute i skogen så där, synd bara att man inte gör det oftare!

 

Har just varit och klippt mig hos min fantastiskt duktiga frissa! Har gått där i nio år nu och ändå tar inte hans idéer slut eller att han blir blasé.

När jag började gå hos honom hade jag jämnlångt hår nedanför axlarna och första gången sa jag att jag ville ha det kort. Han fegade lite där och vi gjorde en kompromiss. Men varefter tiden har gått blir det kortare och kortare och jag har kommit fram till att jag är en korthårsmänniska. Det passar liksom ihop med min personlighet. Eller är jag helt ute och cyklar när jag säger att en del av ens personlighet kan ge sig uttryck i håret?

 

Undrar just om jag ska påbörja en ny karriär i livet som fönsterlöparvirkare? :-) Blir nästan lite sjukligt när man väl börjar. Och för att inte ha virkat (förutom snabbkursen igår) så tycker jag faktiskt att det är ganska så fint. Dock fick jag inte fram den fina limegröna färgen så fint med mobilkameran. Men håll tillgodo:

 

Började känna innan sommaren att jag skulle vilja göra något kreativt med händerna som motpol till allt datoranvändande. Så när jag fyllde år och mina kollegor hade samlat till mig önskade jag mig en kurs i "Börja virka" på Medborgarskolan. Och denna introduktionskurs har gått av stapeln i kväll. Och det roliga var att det satt kvar i fingrarna efter att jag har virkat en hel del med min mormor när jag var i 10-årsåldern.

 

Det vi fick lära oss i kväll var grunderna. Dvs fasta maskor, stolpar, halvstolpar och smygmaskor. Hur kul och inspirerande som helst! Så i morgon ska jag åka och handla garn så jag kan börja med att virka grytlappar till alla i min omgivning i julklapp. :-)

 

Så där, då har jag fixat ute på balkongen. Och i och med det så är hösten officiellt här. Känner mig SÅ duktig varje gång jag oljar in möblerna. Det är verkligen vuxenpoäng på sånt! :-) Nu ska möblerna bara få torka ett par dagar innan de får flytta ner i källaren.

 

Ser det inte väääldigt tråkigt ut nu?

 

 

 

Tog en härlig skogspromenad här på eftermiddagen på nästan två och en halv timme. Hur skönt som helst! Men nu fryser jag som 17 och ligger här i soffan med en filt. Ska försöka ta mig ut även i morgon. Känns som att det är lite läkande för själen att strosa runt ute i skogen.

 

Men så där då, då har jag misshandlat min kropp tillräckligt för ett tag framöver. Efter att ha haft en manisk period där jag gått på högvarv hela tiden och en riktig fulfylla igår där jag tappade kollen på allt så ringde jag i morse och sjukskrev mig. Jag vet att det är riktigt risigt att göra det för att man är bakis men hela kroppen slog bakut när klockan ringde. Är så trött och sliten i kroppen att jag helt enkelt inte har någon ork kvar. Så jag har redan nu bestämt mig för att vara hemma resten av veckan. Kroppen måste få en chans att återhämta sig efter att jag har varit så hård emot den under en alldeles för lång period.

 

Kvällen började så trevlig igår med sushi och lite vin tillsammans med snygg-Johan och Evelina. Dessvärre så blev vi tjejer lite hetsade att dricka och så blev det alldeles för mycket till att sluta av med. Sen så ska man väl kanske också ha i åtanke att jag inte är helt stabil och Evelina som precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Så egentligen kanske det inte är så konstigt att vi blev så berusade. Men jag är jäkligt besviken på mig själv!

 

Det är faktiskt lite som titeln säger som jag känner. Jag känner verkligen inte att jag självmant vill göra slut på mitt liv men jag vete 17 om jag vill leva det heller! Har ju haft en hypomanisk period nu i ett par veckor vilket börjar kännas slitsamt för kroppen. Jobbigt att hela tiden vara på högvarv och inte sova tillräckligt.

 

Jag vet ju så väl att jag behöver ta det lugnt för att få den återhämtning som kroppen så väl behöver men det bara GÅR ju inte. Och alldeles nyss ringde psykologen jag träffade i fredags som nu hade pratat med läkaren. Och eftersom att jag försöker bli gravid bör jag inte äta någon stämningsstabilisator utan justera sinnesstämningen med det antidepressiva. Så när jag är uppvarvad ska jag minska på det antidepressiva och när jag är låg ska jag öka dosen. Problemet är att jag inte är helt säker på att jag har den kontrollen över min psykiska balans för att kunna hantera det i rätt tid.

 

Vad ska jag göra? Just nu vill jag bara stänga in mig där hemma och ligga under täcket i en hel vecka. Orkar inte med det här längre!

 

Oj, vilken lång dag det har varit idag. Men jag har hunnit med väldigt mycket (på gott och ont). Första aktiviteten var ett åka ner till Ytterjärna och antroposoferna. Jag och kompisen var lite nyfikna på hur det såg ut där och vad de egentligen står för. Det var fint att promenera runt men vi blev inte så mycket smartare på deras filosofi. Får nog lov att söka lite på nätet om det. Vet bara att jag upplevde stämningen där nere som ett övervintrat hippikollektiv alt. vänort med Christiania i Köpenhamn.

Vi käkade dock en fantastiskt god, biodynamisk pumpa- och morotssoppa till lunch.

 

Åh, vad bra Carola är! Har varit på hennes 30-årsjubileumskonsert i Berwaldhallen som hon hade tillsammans med Radiosymfonikerna och jag blev helt tagen. Kunde inte låta bli att gråta en skvätt för att jag blev så rörd. Hon har ju gjort så himla mycket bra och det är så mycket minnen som poppar upp.

 

Det var i princip helt fullt av folk i alla olika åldrar och världens drag! Satt precis framför världens sötaste lilla Zoe och snygga Amadeus. :-)

 

Trist nog glömde jag min kamera hemma så de enda minnena är de här risiga mobilkamerabilderna.

 

Gick och sov middag i nästan två timmar förut. Gick upp, fixade en enkel middag bestående av omelett med spenat, vitlök och champinjoner och har därefter legat raklång i soffan och är på väg till sängen igen. Är verkligen helt slut! Både fysiskt och mentalt känns det som. :-(

Är det inte meningen att livet ska vara kul att leva? Tycker mest att jag är trött, orkeslös och uttråkad. Nej, jag tror nog allt att det måste ske någon förändring snart om jag ska gå med på att leva lika länge till med tanke på hur de senaste drygt tio åren har varit...

 

 

Har precis kommit hem efter en session hos psykologen. Kändes skönt att få ur sig en del men samtidigt så är jag helt slut i huvudet nu och ska faktiskt gå och lägga mig en sväng.

Det var som sagt var skönt att ventilera lite men samtidigt så är jag ju inne i slutet av ett hypomaniskt skov just nu så jag har svårt att fokusera och riktigt kände själv hur forcerad jag var när vi pratade. Ja, ja. Hon som psykolog är ju proffset av oss två och hade säkert dragit i handbromsen om det hade varit alltför illa.

 

Efter att nu ha varit inne i en hypomanisk period sedan i mitten av augusti med allt vad det innebär av att ständigt vara igång, kroppen på helvarv och lite sömn så börjar kroppen kännas sliten. Känner mig utarbetad och slut men kan ändå inte koppla av. Men förhoppningsvis så är jag på väg ur den fasen nu. Börjar kännas lite så. Det jag är orolig över nu är den period av depression som brukar komma som ett brev på posten.

 

 

Det är ju inte bara jag som är lite manodepressiv... Även en av mina närmaste vänner är det och inte så lite heller utan typ tio gånger mer än vad jag är. Han var till och med inlagd på psyket två månader i vintras.

Nu går han regelbundet hos affektiva kliniken och de har nu en "kvällskurs" där de sjuka och anhöriga tillsammans får mer information om vad de tidiga tecknen är och vad man då ska göra. Mycket intressant!

Dock står jag lite med benet i varsin fålla: ena delen av mig är patient och den andra delen är som anhörig. Trots det så tror jag att kompisen tyckte det var skönt att jag var med och kan vara ett stöd.

 

I morgon ska jag till min egen psykolog vilket ska bli riktigt skönt!

 

 

Åh, fasiken vad ont det gjorde i mig igår kväll när jag fick höra att Poe:s lillasyrra från Jämtland blivit dumpad av sin kille här i Stockholm. Det var precis som att allt kom över mig igen över hur jag kände när Poe dumpade mig (se här). Hur ont det gjorde inombords, hur många tårar det finns och hur många frågor man vill ha svar på. Hur lurad man känner sig när man har varit beredd att lämna sitt vanliga liv och flytta 60 mil bort för kärlekens skull. Och framför allt: hur ensam och trasig man kan känna sig.

 

Jag hoppas verkligen att hon har bättre läkkött än vad jag hade. Förhoppningsvis kan hon se att någonstans där framme kommer livet att fortsätta. Och då hon fortfarande är så ung så kommer hon definitivt att träffa en ny kärlek att slå sig till ro med. Även om det kanske inte känns så just nu...

 

Förstår inte varför jag har så jäkla svårt att komma till ro för. Det kryper i mig mer eller mindre konstant och jag har jättesvårt att koncentrera mig och hitta ord när jag pratar. Precis som att jag redan lämnat ämnet jag pratar om och börjat tänka på nästa. Jag har även, störigt nog, svårt att gå och lägga mig om kvällarna. Och ovanpå det så vaknar jag vid tre-tiden och har jättesvårt att somna om. Inte konstigt att jag är trött när jag sover alldeles för lite!

 

Jag förstår ju att jag är inne i en manisk period just nu men vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. Tur att jag ska till psykologen på fredag igen. Förhoppningsvis kan hon hjälpa mig.

 

Ett tydligt tecken på detta tillstånd är att jag i stället för att försöka komma i ordning på kvällen sätter mig och knyter ihop ett armband för att jag känner för det. Varför spökar hjärnan så här med mig för? Blir SÅ trött!

 

Tog med mig chefen ut på mutlunch i dag. Det var en konferenslokal ute på stan som hade skickat en inbjudan för att jag skulle komma på visning av deras lokaler. Och gratis lunch tackar man ju inte nej till. :-) Maten var god men lokalerna var lite "murriga". Så dessvärre kommer det inte att bli någon affär där.

 

Hann inte mer än tillbaka till kontoret så ringde nästa konferenslokal och ville bjuda på frukostvisning. Körigt det här...

Är det inte konstigt det där med hur man kan tappa tidsbegreppet ibland? Åkte iväg med finlandsbåten till Åbo igår kväll för en konferens om vattenförsörjningen i Stockholms län. Nu snackar vi en 23-timmars alltså, Men när jag kom hem i kväll kändes det som att jag varit hemifrån typ en vecka eller så.

Konferensen var hur som helst mycket intressant! Dessvärre undrar jag lite över hur det kommer sig att medelåldern var typ 60+. Är det verkligen de som ska säkra kunskaperna inför framtiden? Var hade alla unga, nytänkande tagit vägen någonstans?

 

Efter att ha varit iväg på en sån här kryssning kan jag återigen konstatera att det där med finlandskryssning INTE är min grej! En massa finska fulla gubbar, halvsunkig hytt och dålig show. Nej, det där överlämnar jag till andra att roa sig med.

 

Alldeles straxt ska jag iväg på konferens på en finlandsfärja. Ska bli riktigt intressant då temat är vattenförsörjningen i Stockholms län. Ska bli kul att se hur intressant jag tycker att det är senare i kväll/natt då det tydligen ska blåsa styv kuling där ute. Hu... Vi som ska käka smörgåsbord i kväll, frukostbuffé i morgon bitti och sedan lunch. Men det ska nog gå bra, brukar inte känna av sånt där (säger jag nu helt kaxigt). :-)

 

Vaknade knappt av klockan i morse utan snoozade i över en timme. Och inte är jag piggare för det. :-( Av någon konstig anledning har jag börjat vakna typ vid 3-4 och ha svårt att somna om. Det här gör ju att jag är som ett vrak som kommer till jobbet.

Det första som hände när jag kom till jobbet var att jag blev inkallad av chefen för lönesamtal. Alltså, vi har redan haft samatlet om vad jag presterat så nu var det bara själva delgivningen av höjningen. Man kan kanske kalla det för en lönemonolog. Men jag är faktiskt ganska nöjd (så nöjd man kan vara i alla fall), fick en tusenlapp extra i månaden vilket var nästan dubbelt så mycket rent procentuellt som de flesta andra får.