lyckis

En helt annan överraskning som kom under dessa dagar var att jag har blivit kallad till en anställningsintervju för ett jobb jag sökte för flera månader sedan. Ska dit på onsdag. Spännande! Och även om det inte blir något så har jag ju iaf kommit så långt som till intervju.

Dagen började med ett möte med personaldirektören som ville ge återkoppling på den där chefstesten jag var iväg på i fredags. Smidig som hon är så inledde hon med orden "det var som jag trodde; du är ingen chef och rapporten från psykologintervjun visar det ännu tydligare". Ok, jag kanske inte är någon chef men kunde hon inte ha valt sina ord lite? Blev ordentligt nertryckt i skorna och jag kommer förmodligen aldrig mer att ens våga söka ett chefsjobb.

Jag kan ta att jag inte fick jobbet men jag kan ju säga som så att jag inte kommer att vara så intresserad av att hjälpa den som får tjänsten som jag har gjort med hon som haft den tills nu. Nej, vill de inte ha mig på tjänsten så får de baske mig klara sig själva!

 

Har suttit tyst på jobbet med blandade känslor idag och gick därför iväg på ett pass Indoor Walking efter jobbet för att blåsa ut huvudet lite. Så för en gångs skull kan jag säga att det var riktigt skönt att träna.

Nu kommer jag inte vara på jobbet på resten av den här veckan då jag drar iväg på Hemvärnsövning i morgon bitti och kommer hem på söndag igen. Ska bli superskönt att få något annat att tänka på. Det jobbiga där, förutom att vi ska tälta alla fyra nätter, är att även dejten är där och då vi inte har gjort det officiellt där ännu så måste jag vara cool mot honom och inte pilla eller pussa på honom. Och just nu när jag skulle behöva lite tröst känns det lite tufft. Men jag får försöka smyga till mig någon ensam stund med honom.

 

Vill ni mig något närmaste dagarna kan ni börja leta under närmaste gran. :-)

 

Var ju iväg på de där chefstesterna samt intervju i dag. I FYRA OCH EN HALV timmar!!! Det var först ett logiskt test på tjugo minuter, sedan 2 1/2 timmes djupintervju av en psykolog och sedan 40 minuters läsförståelse. Tror ni att det gick bra med läsförståelsen till att sluta av med? Var ju hur svårt som helst.

 

Som spontan feedback fick jag att jag kanske vill vara för mycket kompis och därigenom får svårt att hålla distansen man behöver ha som chef. Fick också bekräftat att jag kan vara lite väl petig med detaljer. Inget nytt under solen alltså!

 

Nu är jag inne på jobbet och vänder men ska alldeles straxt ge mig iväg för att åka till dejten. Vi ska jobba med hans tryckerifirma hela helgen. Sådär roligt men vi får ju i alla fall träffas.

 

Helt plötsligt har jag fått riktigt mycket att göra på jobbet. Till och med så pass att jag undrar när jag ska hinna med. Men det är övergående och sen blir det lika långtråkigt igen. Fast det vet man ju inte förstås. Speciellt inte som att jag har visat intresse för en chefstjänst på jobbet. Var på en första intervju i fredags och i morgon bitti ska jag iväg på chefstester och djupintervju. Ska bli mycket spännande även om jag inte får det. I så fall var ju inte den tjänsten ämnad för mig utan då kommer det snart något annat. Och jag tror kanske inte att de skickar iväg mig på det här i morgon om de inte hade en tanke på att jag kan vara en intressant kandidat och tror att jag skulle klara av det. För såna här grejer är ju inte helt gratis för dem. Men jag återkommer med rapport över hur det gick sen. :-)

 

I kväll har jag varit iväg på spinning vilket var riktigt skönt för träningsvärken jag fortfarande har efter tisdagens Indoor Walking. Så nu ska väl det onda ge med sig hoppas jag. Efter passet satt jag i typ ett par timmar med ett frågebatteri inför i morgon om hur man själv bland annat uppfattar sig som ledare, hur andra uppfattar mig och hur man vill vara. Jättejobbiga frågor om ni frågar mig som man verkligen behöver fundera över. Som tur är har jag ju genomgått en del ledarskapsutbildningar via Försvaret och har nog ganska bra koll även om jag aldrig har varit formellt chef inom jobbet.

 

 

 

Som plåster på såren mot mina kollegor åkte jag hem och bakade äppelkaka till morgondagens enhetsmöte. Så nu luktar det ljuvligt här hemma.

Tänkte att jag skulle vara lite wild and crazy i kväll och testa på ett pass Indoor Walking. Hade hört innan att om man gillade spinning skulle man gilla detta. Men trots detta hade jag lite förutfattade meningar och trodde det skulle vara lite "husmorsgympa" över det hela. Jag menar; hur jobbigt kan det vara att gå på en crosstrainer? Men det var det vill jag lova! Svetten rann som aldrig förr och jag kände redan under passet vilken mördande träningsvärk som kommer att infinna sig i rumpan och låren i morgon. Fast det är definitivt en träningsform som jag kommer att fortsätta med!

 

Har precis sett en dokumentär på tv om Estonia då det är hela 20 år sedan hon sjönk. Direkt poppar känslan upp av hur det var när det hände. På den tiden jobbade jag till sjöss och natten innan olyckan så hade vi åkt från Ryssland till Sverige, dvs exakt samma rutt. Och alltför många gånger har jag tänkt att det var otur att inte vi var där när det hände. För lastfartyget jag jobbade på var så mycket lägre och vi hade antagligen kunnat rädda väldigt många då de i princip hade spolats upp direkt på däck.

En annan tanke som jag haft är att jag undrar hur länge de som låg instängda i hytterna överlevde. Jag menar, klarade de sig ända tills dess att hon slog i botten eller dog de innan? Sånt här kan fortfarande 20 år senare mana fram ångest hos mig.

 

Då hade jag inställningen att jag tyckte det var ett bra beslut av regeringen att inte bärga kropparna. Jag tyckte att havet var en fin gravplats och att man som anhörig kanske mådde bäst av att inte se de sargade kropparna. Nu tycker jag dock att det kanske inte var ett fullt så bra beslut. Jag förstår mer de anhöriga och att de vill ha en kropp att sörja.

 

Av någon konstig anledning berörde den är olyckan mig mer än vad Tsunamin gjorde. Just Estoniaolyckan framkallade, och gör så fortfarande, så mycket tankar och ångest. Lider verkligen med de anhöriga men även med de överlevande som måste dras med sina minnen.

 

Gick hela våren och sommaren med urinvägsinfektioner som avlöste varandra. Hann med hela FYRA antibiotikakurer april-augusti! Så efter den senaste gången så ville läkaren kolla upp detta då jag ju inte kan gå så och remitterade mig till en specialistmottagning där jag har varit i dag.

Vid en första anblick såg allting bra ut men de vill i alla fall undersöka min urinblåsa ordentligt innan de släpper det. Så det ska jag tillbaka om två veckor för. Och fråga mig inte hur en sån undersökning går till, ska bli spännande att se. Jag hoppas i alla fall att de hittar vad felet är för något. För inte nog med att jag har urinvägsinfektioner som avlöser varandra; känns som att kroppen har tappat bort signalen som ska säga till när man blir kissnödig. Som det är nu känner jag ingenting alls förrän det blir akut vilket ju självklart blir ett socialt hinder. :-(

 

 

Fick även födelsedagspresenter; en kastrull och en bok. Jag hade tidigare pratat om att jag skulle köpa nya kastruller och det hade han lagt på minnet. Sånt blir jag lite glad av...

Det här med karlar är verkligen ett mysterium! Dejten och jag hade ju en liten jobbig grej förra veckan när jag var hos honom. Vi löste det och det kändes ok men vad händer då? Jo, han kommer ju för det första inte till mitt kalas i lördags och ovanpå det för det andra så hörde han inte ens av sig när jag fyllde år i tisdags! Och har inte gjort det fortfarande. Tror ni att jag kommer höra av mig till honom? Nej, just det. Jag skulle inte tro det va. För alltså; även om han nu "glömde" bort det i tisdags trots påminnelse i kalendern på kylskåpet så har han ju haft två dagar till på sig att höra av sig.

Skulle egentligen ha åkt till honom i morgon för att hjälpa honom med hans tryckerifirma men nu känns inte det aktuellt längre. Så helt plötsligt har jag en helt fri och obokad helg framför mig. Känns väääldigt konstigt och samtidigt tråkigt!

 

 

Sådär ja, då fyller man 29 år igen. Tycker inte att det känns så länge sedan jag fyllde år sist men uppenbarligen är det ett helt år sedan sist.

Dagen började med att jag blev osams med chefen och jag har lite svårt att släppa det. Men ska verkligen försöka göra det innan jag åker och käkar middag med familjen. Ska bli kul att träffa dem och framför allt brorsönerna igen.

 

Hade ett tidigt födelsedagskalas i lördags och det var verkligen superkul! Trots att det var många som tackade nej. Men det kändes som att det räckte alldeles utomordentligt bra med oss sju som höll ställningarna. Fick jättefina presenter; bla. en klocka, en väska och ett par orreforsglas.

Om man summerar kvällen; 8 flaskor vin, 8 öl, 1,5 LITER sprit och 1 liter likör och två krossade kristallglas. Själv däckade jag vid ett-tiden och sen hade det tydligen varit riktigt party-party. När jag vaknade igår morse, alldeles bakis och skakis, så stod fåtöljen ute på balkongen (???), grytunderläggen hade förflyttat sig från köket till vardagsrummet, sakerna i vitrinskåpet hade bytt plats, det var utspillda drinkar precis överallt inkl. över datorn och jag fick höra att ena kompisens äkta man hade hånglat med en väninna till mig och dessutom följt med henne hem sen. Alltså, vad är det för kompisar jag har egentligen? :-)

 

 

Har en sån där körigt vecka som kommer ta lång tid att hämta sig ifrån. Men nu är det bara tre dagar kvar, sen är det lugnare igen och jag får vila.

Jag ska ju ha kalas på lördag och han fick från början inte barnvakt till sonen. Nu har han fått barnvakt men prioriterar att göra annat i stället för att komma till mig och träffa mina vänner. Känns inte bra i magen det här. :-(

Ska alldeles straxt flexa ut för att åka till dejten. Vi har ju inte träffats på typ tre veckor och jag håller på att sakna ihjäl mig. Så jag åker dit i dag och direkt till jobbet i morgon bitti. Av någon outgrundlig anledning känner jag mig alldeles pirrig i magen inför att träffa honom igen. Men det är en positiv pirrighet och det ska bli jättekul att ses.

 

 

I kväll var det dags för sommarens tradition: Diggiloo. Var en heeelt sjukt bra show med fullt ös och många skratt. Dessvärre så öppnade sig himlen även i dag när det var konsertdags och det fullkomligen vräkte ner i nästan en halvtimme! Det kom så pass mycket regn att de till och med avbröt föreställningen under ett tag.

Men jag säger bara Nanne Grönwall... Lena Ph... Eric Gadd... Men kanske framför allt: Per Andersson. Snacka om entertainer!