lyckis

Kan någon förklara för mig varför det ska vara så bra att använda en s.k. funktionströja när man tränar för? För man svettas ju lika mycket i en sån ju. Som idag när jag var på spinning t.ex. När passet var slut var tröjan helt genomblöt. Trodde att såna tröjor skulle andas och transportera bort svetten. Men icke! Svetlana is my new name...

 

Passade på att ta en liten promenad på lunchen idag och magnolian som blommar är verkligen underbar. Och då ska vi inte ens tala om doften som sprider sig (till skillnad från Svetlana då).

 

Undrar just hur Expressen tänkte här när de här nyheterna hamnade bredvid varandra? Antingen så var det någon med humor eller så var det någon som helt enkelt var trött och missade den lilla detaljen att ytterligheterna hamnade bredvid varandra.

 

Jag är beredd att hålla med Lars Winnerbäck när han sjunger så här:

 

 

Är lite så mitt liv är faktiskt. Vad var det som gick fel på vägen liksom? Och i vilken ände ska jag börja reda upp oredan? Kanske vore det en bra idé att försöka få ordning på sömnen. I stället för att sova har jag snurrat runt och grubblat och antagligen förskingrat en hel del förstånd. Kommer knappt ens ihåg när jag somnade utan insomningstabletter sist. Men, jag ska inte gnälla. Det kunde ha varit värre! Jag har ju åtminstone ingen dödlig sjukdom och ingen i min direkta närhet heller...

Dagen började väl lite sisådär med att jag halkade ute i trapphuset på jobbet och slog upp knät ganska rejält. Jag vet inte hur många plåster som jag har fått byta för att det rinner igenom. Antagligen var det så pass djupt att jag kanske hade behövt uppsöka en distriktssköterska för att få det ordentligt omlagt. Men inte jag inte! Så nu sitter jag här drygt 12 timmar senare med ett sår som fortfarande blöder på ganska så bra. :-(

 

Kvällens kulturella evenemang var den fantastiska föreställningen "Livet är en schlager" på Circus. Den var verkligen superduperbra och tårar och skratt blandade sig friskt. Och vilka skådespelare sen då: Peter Jöback, Helen Sjöholm, Johan Glans och Jonas Helgesson mfl. Kunde inte bli bättre och jag gick därifrån med känslan av att förväntningarna hade överträffats rejält! Underbart!

 

Puh, igår var jag först med den ena enheten som jag tillhör på konferens. Halva dagen pratade vi utvecklingsprocess och resterande dagen var en jättentressant föreläsare där och pratade om "Kollektiv inlärning". Alltså om hur en bra grupp i princip alltid når ett högre resultat än den enskilda individen/en dåligt sammansatt grupp. Och hur viktigt det är att kommunicera på mottagarens villkor. Jag hann även få reda på att jag är personligheten "S:t Bernhadshund" (fanns det eller örn eller lejon att välja mellan) med allt vad det innebär av lojalitet, trofasthet, arbetsvillig, stark, snäll och lite mesig. Blev mycket inspirerad att läsa mer i ämnet.

 

Idag var jag så med den andra enheten på deras konferens. Men idag har vi pratat processer precis hela dagen lång. Väääldigt osexigt och torrt ämne om ni frågar mig.

Dagen avslutades dock trevligt med grillning hemma hos chefen. Och vem hamnade vid grillen om inte jag. Men jag fick till laxen helt perfekt och den blev supergod och inte det minsta torr. Som en rolig grej fick vi alla skriva tre lappar var där det på varje lapp skulle stå en sak som man inte trodde de andra visste om en och sen drogs en lapp med jämna mellanrum och man skulle gissa vem som hade skrivit lappen. Snacka om icebreaker! Det blev många skratt.

 

Höll ju nästan på att glömma att berätta att jag igår ringde till en av kompisarna som jag kom lite på kant med i påskas. Jag bad om ursäkt för att jag for ut som jag gjorde men vägrade be om ursäkt för mina känslor. För någonstans där inne så har faktiskt även jag rätt att känna och uttrycka det. Även om jag är en S:t Bernhard!

Kändes i alla fall bra att prata ut med varandra om det och jag hoppas att han förstod vad jag menade när jag berättade om hur jag kände.

 

Tog tjuren vid hornen och släpade mig iväg på ett skivstångspass efter jobbet. Har inte varit på något sånt pass på typ en månad så det var verkligen dags nu. Redan under passet ville jag lägga mig ner i fosterställning och kvida och direkt efter så började hela kroppen att skaka och jag kunde knappt röra mig. Tror ni att jag kommer ha fin träningsvärk i morgon men kanske ännu mer på torsdag? Gör ont bara jag tänker på det. Men vad gör man inte för att försöka stärka kroppen och kanske bli av med några hekton på köpet?

 

 Var på 50-årskalas i lördags hos en f.d. kollega. Trodde innan att det skulle bli en lugn och tidig tillställning. Men ack vad jag bedrog mig! Blev alldeles för mycket vin och vi dansade järnet till gamla schlagers. Var inte hemma förrän vid halv tre! Så man kan ju lugnt säga att jag mådde som jag förtjänade igår.

Trots att jag var riktigt bakis mötte ja iaf upp en kompis och tog en långpromis ut till Sickla där vi var på Länsmuseet som hade en utställning om graffitti. Men herregud vad risig jag kände mig! Fick inte ens i mig salladen som vi åt där ute. :-(

 

Idag skulle jag vara duktig och ta en promenad hem. Men vad händer? Jo; himlen öppnar sig med regn och hagel! Och inte fanns det någonstans att gå under heller. Det skumma var väl att solen sken samtidigt! Det var bara att bita ihop och fortsätta gå och bli dyngsur. *mutter*

 

 

Berättade ju om att jag tog en paus från mina s.k. vänner. I dag har jag fått ett meddelande från en av dem som sa att det var JAG som har reagerat onormalt! Alltså, ska de berätta för mig hur jag ska känna? Om jag nu säger att jag blev ledsen och besviken så ska de väl inte försöka lägga skulden på mig? Är det verkligen kamratskap? Menar de alltså att jag ska gå och hålla tyst och bita ihop med vad jag tycker? Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga...

Just nu pallar jag inte riktigt att lägga energi på dem. I morgon ska jag på tjejfest med ev. utgång efteråt vilket jag ser fram mycket emot. Förhoppningsvis ger det en hel del ny energi och jag kan släppa det andra.

 

Efter nästan en flaska vin i min ensamhet ska jag nu gå och lägga mig. Antar att den här fredagen inte blir roligare än så här.

 

Kan ni tänka er; det här inlägget är nummer 2000 i ordningen! När jag ser tillbaka på tiden som gått så har det ju faktiskt hänt en hel del saker i mitt liv sedan jag började skriva. Helt otroligt att jag har lyckats knåpa ihop så många ord och inlägg om vardagen.

Även om jag inte är lika aktiv längre med inlägg som jag var i början så fyller det ändå en funktion för mig att skriva av mig tankar och känslor. Det är fortfarande bara några stycken i min omgivning som vet om att den här bloggen finns. Jag vill ha det så för att inte bli hämmad i skrivandet utan vill kunna skriva om precis vad som helst utan att behöva stå till svars för det. Och så kommer det att förbli. Nu är det bara att ladda för nästa 2000 inlägg...

 

Kvällens kulturella evenemang har varit föreställningen "Jungfruföderskan" på Södra teatern. Kändes verkligen befriande att skratta lite åt "eländet" med att som singel gå igenom insemination/IVF. Det var många klockrena skratt åt omgivningens fördomar och dumma kommentarer. Hon drev mycket med vad som egentligen är ok att fråga en singel om och hur långt bekantskapskretsen ska gå i sin iver att arrangera blind dates.

Både jag och mitt sällskap skrattade mycket och en hel del kommer jag att bära med mig när det känns som jobbigast.

 

"Vad gör man om ryttaren på den vita springaren verkar tappat GPS:en?

Det blir en resa med ståuppkomikern Cecilia von Strokirch, och hennes vingliga äventyr med ofrivillig karllöshet, letande efter sin flickvänspotential och att ha sin bästa dejt på Storken i Köpenhamn. Jungfruföderskan handlar om att våga erkänna sin längtan även om den strider både mot svensk lag och hur man trodde livet skulle bli. Är familjen helig eller man få göra precis hur som helst?"

 

Känner inte riktigt igen mig själv för tillfället. Är bara ledsen, irriterad och olycklig om vartannat. Helst skulle jag bara vilja åka iväg någonstans där det är varmt och lugnt för att ladda om batterierna och hitta mig själv och min styrka igen. Känns som att jag har tappat fotfästet och greppet helt och bara far runt i ett flipperspel och famlar efter något som jag inte vet vad det är. :-(

 

Har i alla fall tagit mig i kragen lite idag och bytt däck på bilen, tagit en långpromenad och varit och firat lillebror på hans födelsedag. Där träffade jag mina älskade brorsöner och då blev jag lite gladare för stunden.

 

Usch, nu är jag sådär negativ till allt igen. Livet känns bara grått, grått. Ungefär lika grått som det har varit ute i dag. Och ovanpå allt det trista håller jag på att få en visdomstand som gör jätteont...

Jag ska nog tillåta mig att spela martyr ett par dagar till innan det får vara nog och jag rycker upp mig igen.

 

Berättade ju igår om att jag blev väldigt besviken över att två kompisar som jag introducerat för varandra valde att fira påsk med varandra och ytterligare några stycken utan mig. Har tänkt jättemycket på det och efter en lång promenad här idag så har jag bestämt mig för att ta en paus från dem.

Skickade ett meddelande till dem att jag behövde en paus för att reda ut känslorna av utanförskap, besvikelse och ledsamhet och bad dem respektera att lämna mig i fred. Så jag antar att reaktionerna inte lär vänta på sig...

 

Känner att jag inte vill vara den där snälla som bara går och tiger och lider för mig själv. Bättre att säga ifrån och säga vad man tycker. Nu känns det ganska trist men samtidigt skönt att jag har markerat vad jag känner. Visst, jag kanske riskerar att förlora dem som vänner men samtidigt är de ju inga riktiga vänner om de inte kan ta det här och sätta sig in i hur det känns. Det som svider mest är ju att den ena av dem är (eller kanske numera var) en av mina absolut närmaste vänner...

Introducerade två av mina ganska nära kompisar för varandra och de har bara träffats via mig ända tills nu. Men så idag ska de träffas. Utan mig!!! Känns verkligen helt fel och känslan av utanförskap är enorm. Till råga på allt håller de på att lägga ut bilder på Facebook om hur trevligt de har det. Känns faktiskt förjävligt när jag tänker efter! Hur hanterar man sånt här?

 

Har i alla fall haft en ok långfredag. Blev en tur med Eckerölinjen för att äta påskbord och handla lite taxfree. Men nu ska jag gå och lägga mig och försöka somna ifrån den här ensamhetskänslan jag har.

 

Har visst varit lite osynlig här den senaste veckan. Men jag har helt enkelt inte orkat engagera mig i något. Har varit SÅ trött! Antar att det till stor del beror på klockans flytt till sommartid men det kan nog även bero på att jag känner mig ganska mentalt trött. Och just nu orkar jag inte riktigt hålla uppe den glada fasaden utan vill bara vara hemma för mig själv.

 

I dag har jag dock gjort ett ryck och var först på spinning för första gången på typ tre veckor. Redan efter de två uppvärmningslåtarna var jag helt genomsvettig och ville bara lägga mig ner i fosterställning och tycka synd om mig själv. Men jag svettades igenom passet på ren vilja!

Drog hem och vilade en stund innan jag åkte in till stan och mötte upp en kompis. Vi gick till en supermysig kvarterskrog på söder där de dessutom hade billig cava! Så det blev en väldigt mysig skärtorsdag med många skratt och skön känsla.

 

Precis så här känner jag det emellanåt: 

 

Har varit på kurs igår och i dag i ett personalrapporteringsprogram som heter Heroma. Det var en grundkurs men då jag självlärt jobbat i systemet nu i drygt två månader vid det här laget så blev det dessvärre ganska bortkastad tid. Vi snackar ju inte precis rocket science här som kräver hur mycket kunskaper som helst.

Det var skönt att vara ifrån jobbet i två dagar men samtidigt ska det bli kul att komma tillbaka i morgon igen. Och då är det ju fredag och allt. Bästa dagen på hela veckan!

 

I kväll var det äntligen dag för att gå och se teatern "En man som heter Ove" på Rival med Johan Rheborg. Det var en helt underbar föreställning och rollen som surgubben Ove var som gjord för Johan! Han spelade rollen fantastiskt bra och fick verkligen fram känslan från boken.

En sak som jag inte riktigt kan förstå är hur han kunde stå och hålla en monolog (han spelade alla roller själv) i 85 minuter utan paus efter ett fast manus utan att komma av sig. Väldigt imponerande minne måste jag säga! Och dessutom var det i princip ordagrant från boken. Själv kommer man knappt ihåg fem saker när man är i affären.

 

Har nu hämtat mig efter gårdagens hårda insikt om att IVF-försöket inte fungerade. Gick och la mig ganska tidigt igår med en insomningstablett för att sova ifrån det jobbiga. Har, trots många timmars sömn, varit jättetrött idag. Antagligen så var det mycket för min hjärna i bearbeta i natt så den var väl antagligen helt slut i morse när klockan ringde.

Hur som helst så känns det i alla fall bättre idag. Det är bara att gilla läget och sätta hoppet till de kvarvarande två försöken.

Jaha, då är den förhaterliga mensen på gång då. Fan också!!! Känns verkligen tungt just nu att det första IVF-försöket inte fungerade. Ska tycka synd om mig själv och sörja i kväll för att vakna upp till en ny dag i morgon. Måste ta mig samman för att vara stark inför nästa försök. I såna här lägen är det rackarns jobbigt att vara ensam om det här. Men som sagt var; det är "bara" att lägga det här försöket bakom mig och se framåt mot nästa... Tänk om jag ändå hade haft en katt att prata med nu och söka tröst hos...