lyckis

I dag känns faktiskt livet lite lättare. Kan bero på att det varit sol ute eller så var det kvällen igår med kompisen som gjorde sitt till. Sen har jag varit på en väldigt intressant stadsvandring i kväll. Det var en vandring i Per Anders Fogelströms spår "I mina drömmars stad".

Det var en riktig eldsjäl som höll i den och han hade svar på precis allt. Var riktigt intressant och de där nästan två timmarna bara flög iväg. Måste verkligen bli bättre på att komma iväg på sånt!

 

Känner mig just nu livrädd för vad svaret ska visa efter det här andra IVF-försöket. Känns som att mensen är på väg men fortfarande inget så långt ögat når. Självklart önskar ju av hela mitt hjärta att det här försöket har lyckats! Samtidigt så har tankarna kommit över mig: skulle jag klara av det? Skulle jag greja att ta hand om en annan människa när jag knappt kan ta hand om mig själv och mitt hem som det ser ut i dag?

Jag vet att jag ska försöka förtränga såna tankar men det är inte helt lätt när man sitter själv med alldeles för många tankar som far runt i huvudet.

 

I kväll bad jag en kompis komma förbi för att jag inte skulle sitta ensam och grubbla. Det gav i alla fall att jag släppte tankarna för ett tag och vi pratade om helt andra saker. Skönt med vänner ibland även om de kanske inte riktigt helt förstår det här jag håller på med.

 

Fråga mig inte varför men helt plötsligt utan föraning kom saknaden efter dejten som ett slag i magen. Det är ju fasiken längre tid sedan det tog slut mellan oss än vad vi sammanlagt hängde ihop. Och då ska man betänka att under de månaderna så var det också en hel del gnissel i maskineriet.

Antagligen så har jag kommit att tänka på honom då jag vet att han är i Stockholm just nu (bor vanligtvis i Eskilstuna) då han ska iväg på Hemvärnsövning med mitt gamla kompani där vi träffades. Är verkligen med blandade känslor jag inser att vi antagligen aldrig mer kommer att träffas eller höras av. Just i detta nu ångrar jag lite att jag bytte kompani. Men antagligen var det ett bra beslut i långa loppet.

 

Tror väl egentligen inte det just är honom jag saknar utan kanske mer en trygghet i att känna sig omtyckt och ha någon. Och nu råkar han vara den jag tänker på. Även om jag inte är helt hundra på att det är en bra idé för oss att ha ett förhållande. Tror innerst inne att mina känslor inte hade hållit i längden samt att vi hade ganska skilda tankar och visioner om livet.

 

Nu när jag tänker efter lite så var det nog inte ens riktig kärlek, var nog mer tryggheten. Han satte inte igång mig på långa vägar som Poe uppe i Jämtland gjorde. Honom blev jag alldeles varm inombords bara av att tänka på. Och då ska vi inte ens prata om hur det var när jag såg honom...

 

Hoppades verkligen på att det skulle bli just en sån här regnig söndag som det också blev. Sov länge och vaknade med halsont och förkylt så det har blivit virkande och vilande för hela slanten. Ja, förutom att jag tog en promenad ute i regnet då där slutmålet var att inhandla sushi. Blev så jäkla sugen så det fick bli min söndagslyx.

 

Nu är det åtta oxveckor fram till semestern. Bara att bita ihop!

 

Har varit lite osynlig senaste dagarna men jag lever!

Kvällen har spenderats med en väninna. Först var vi och käkade tapas i Gamla Stan sen ett glas Prosecco på hotell Reisen innan vi nådde vårt slutmål: Hamburger Börs där vi skulle se Orups show "Viva la pop". Det var en helt fantastisk show! Bara de gamla hitsen, bra koreografi osv. Dock hade han ganska dålig publikkontakt. Kan vara som så att han faktiskt var sjuk. Han hostade en hel del mellan låtarna, drack ofta vatten samt körde med sån där ont-i-halsen-spray. Men frånsett detta så var det en riktigt schysst upplevelse som man blev glad av. Tänk att han släppte sin första soloskiva redan 1988, det är faktiskt ganska många år sedan! Och än är det krut i gubben, han är ju trots allt 56 år och 5-barnspappa.

 

 

 

Nu är jag på bettet! Kom på en sak till som jag har stört mig på senaste veckan. Och det är ju den där "incidenten" med SL:s vd Anders Lindström och hans s.k. stöld. Jag som har träffat honom vid ett flertal tillfällen i egenskap av Hemvärnsman (så sent som för ett par veckor sedan) har väldigt svårt att tro att han skulle stjäla en korthållare med vilja. Dessutom i Hongkong som är känt för att ha hårda straff. Det är väl klart som 17 att han gått i helt andra tankar, precis som vem som helst av oss kan göra, och i sin tankspriddhet råkat stoppat ner korthållaren i fickan. Kanske att han behövde två händer för att öppna väskan som han köpte till sin fru för att titta inuti?

Nej, det är en typisk PR-grej för kvällspressen för att sälja och jag blir väldigt störd över att de gör en sån stor sak av det och att allmänheten går på den lätta. Tänk i stället på vilken tragedi det är för honom och hans familj redan utan tidningarnas inblandning.

Nu är han en offentlig person som sitter på en sån post att han kanske borde tänka sig för och leva klanderfritt men han är ju faktiskt inte mer än människa gjord av kött och blod! Den som aldrig har gjort något olagligt, av vilja eller inte, kan kasta första stenen. I annat fall kan ni faktiskt hålla tyst!

 

 

#sl #vd #Hongkong #trafikförvaltningen #sll

Hamnade framför TV4 och "Kalla fakta" som idag handlade om EU-migranterna som har tagit över gatorna. Personligen är jag så in i norden trött på dem och börjar bli mer och mer för att förbjuda tiggeri. Därför blev jag oerhört provocerad av programmet som ville skönmåla tiggeriet och hur synd det var om dem. Visst är det synd om de som hamnar i klorna på organiserad brottslighet men samtidigt så måste Rumänien ta hand om sina egna (med viss hjälp av EU förstås). Och med tanke på hur många miljarder de har mottagit i bistånd kan det bara inte vara rätt att det är så många tiggare därifrån i övriga Europa.

Tyvärr har jag börjat bli irriterad så snart jag ser tiggarna. Och ser dem, det gör man kan jag lova. Hinner med fem stycken bara på väg till jobbet. Och då snackar vi att jag har en promenad på ca 900 m! Det är samma personer som sitter på samma ställen varje dag. Men tyvärr, har man råd med både mobiltelefon och att röka har man inte mycket att hämta hos mig.

 

Jag som vanligtvis är väldigt ospontan och fyrkantig har nu skrivit in till "Bonde söker fru". Man kan ju verkligen undra sig varför när jag just nu inte har det minsta sug efter att träffa någon under såna premisser med allt vad det gäller av tv-kameror osv. Innerst inne kanske jag vet mig att jag gör ett sista aktiva försök att hitta kärleken.

Antagligen kommer han att lägga mitt brev åt sidan men då har jag i alla fall försökt... Och tänk nu OM jag skulle lyckas bli gravid via IVF innan sommaren och han skulle få för sig att vilja träffa mig. Herregud säger jag bara! Vad utsätter jag mig för egentligen? :-)

 

Apropå kärlek så undrar jag hur många gånger i sitt liv man kan träffa Mr Right? Ni vet den där som sätter igång varenda cell i kroppen, som man blir varm i hjärtat av bara man tänker på honom och som man i princip skulle göra vad som helst för. Jag är 41 år och jag har träffat två såna. Och då har jag ändå dejtat en hel del och inte haft något mer varaktigt förhållande (mer än ett år) i vuxen ålder.

Den första var när jag var i 25-årsåldern. Men då var jag ju fortfarande så ung att jag sörjde ett tag och sen var det bra med det. Den andra var ju här för några år sedan när jag träffade Poe uppe i Jämtland. Herregud vilka känslostormar han satte igång. Kan fortfarande bli varm inombords av att tänka på honom. Och jag tror fasiken att jag fortfarande skulle komma springande om han gav mig lillfingret!

Dessvärre har jag blivit dumpad av bägge dessa två. :-( Och när jag tänker efter så har jag för det mesta blivit dumpad i relationer. Inte undra på att jag inte litar på folk längre!

 

Var helt slut när jag kom hem från Köpenhamn igår kväll. Så trött att jag tvärsomnade och sov elva timmar på raken och vaknade av väckarklockan som jag hade ställt för säkerhets skull.

Allt gick som det skulle igår på kliniken. De plockade ju ut nio ägg i torsdags varav fyra stycken var tillräckligt mogna. Dock var det endast två av dem som blev befruktade (via IVF) och dessa sattes alltså in. Det är ett smärtfritt ingrepp, ungefär som ett vanligt gynbesök, där de "lägger upp" äggen längst upp i livmodern med en lång kateter. Så nu hoppas jag ju förstås allt jag kan att min kropp vill bli gravid!

 

Hade i alla fall en ganska skön dag i Köpenhamn och promenerade mycket. Började med att gå till Törvehallarna och käka det numera traditionsenliga smörrebrödet. Därefter blev det en tur till Botaniska trädgården för att njuta av de blommande rhodedrendrona. Tom syrenen och kastanjeträden blommade. *underbart*

Gick via Rosenborgs slottspark till kliniken. Efter ingreppet gick jag hela Ströget upp och vidare en bra bit upp på Vesterbrogade. Skönt att röra på sig, trots regn, innan jag skulle sitta still på tåget i fem timmar hem.

 

Snacka om att jag har varit trött idag. Det är precis som att någon slagit en gummiklubba i huvudet på mig. Har liksom inte riktigt vaknat. Som tur är så gick det onda över under natten så i dag har jag inte känt någonting alls sedan ingreppet igår. Har bara blött lite men inga mängder.

I morgon bitti flyger jag ner till Köpenhamn igen för att sätta in två av de befruktade äggen. Så nu håller vi tummar och tår för att äggen verkligen har blivit befruktade. Det är jag iofs inte så orolig för utan det är ju det där att det sen ska fastna och trivas inne i livmodern som är det svåra i det hela.

 

Har verkligen tagit det lugnt idag med långpromenad och fix på balkongen. Är ju så himla härligt ute just nu med allt det ljusgröna. Och underbart att känna doften av hägg.

 

Har idag varit nere i Köpenhamn för att plocka ut ägg inför IVF-försök nr två. Jag hade nästan lyckats förtränga hur ont det där gjorde men blev hastigt påmind igen. Trots två Alvedon, lokalbedövning OCH dubbel dos morfin. Men jag antar att den smärtan ändå inte är någonting i jämförelse mot att föda barn.

 

Hur går då ett sånt där ägguttag till? Jo, när man kommer till kliniken får man först träffa en sköterska. Man får Alvedon och hon sätter i infarten till morfinet. Samtidigt är de noga med att kolla om man har några frågor. Sen är det raka vägen in till gynekologen. Upp med Heliumbenen i stolen, in med morfinet i armen och sen börjas det. De går in med en ultraljudsstav för att kunna se. På den sitter det en extra tillsats där själva nålen/utsugen sitter. Sedan går de in via slidväggen ut till äggstocken och punkterar blåsa för blåsa för att suga ut äggen. Direkt skickas de in till labbet för att se så att blåsorna verkligen innehåller ägg.

Efter det att äggen är urplockade får man gå in i ett vilrum där de har dukat upp fika och satt på lugn musik. Sen får man ligga där och hämta sig lite efter morfinet tills man känner att man är stadig på benen igen.

 

Idag plockade de ut nio ägg som ska injiceras. Vis av erfarenheten från förra gången så var väl inte själva befruktningen det svåra utan det att det befruktade ägget ska fastna där inne. Och det verkar inte vara det lättaste. Speciellt inte när man är så gammal som jag är. :-(

Nu ska jag vara hemma och vila i morgon (skolkar från jobbet, är "sjuk") och sen åker jag ner på lördag igen för att sätta in två ägg. Hoppas, hoppas att de först och främst blir befruktade som de ska och att de sedan fäster där inne.

 

 

 

Sådär ja, nu är alla biljetter bokade och klara inför veckans resor ner till Köpenhamn där jag ska göra mitt andra försök med IVF.

Åker hem till min pappa och sover över i morgon då han ska skjutsa mig till fakir-flighten som avgår redan kl. 07:00 på torsdag morgon. Efter det smärtsamma uttaget av äggen åker jag sedan tåg hem igen på eftermiddagen.

Kommer vara "sjuk" från jobbet på fredag för att slippa stressen samt vila. För sen på lördag morgon är det dags att åka ner igen. Dock inte fullt lika tidigt men det blir ändå ingen direkt sovmorgon. In med äggen igen och sen tåget tillbaka upp till Stockholm igen. Kommer antagligen vara helt slut på söndag! Tur att det bara är halv vecka nästa vecka.

 

Snacka om huvudvärk jag har haft precis hela dagen lång idag! Antagligen är det lite spänningshuvudvärk med stressinslag med tanke på att jag ju har nackspärr också. Har nog varit mer stressad än vad jag har trott den senaste tiden.

Idag har jag i alla fall varit och mött mina äggblåsor igen efter det kommande IVF-försöket. De hade vuxit på sig riktigt bra med den ökade hormondosen så nu ser allt ut som det ska. Så nu blir det att åka ner till Köpenhamn på torsdag för att plocka ut äggen och sen åka ner på lördag igen för att sätta in dem (såvida de har blivit befruktade alltså). Den stora frågan just nu är vad jag ska ljuga för jobbet om. Kan ju inte direkt berätta vad jag håller med i nuläget med tanke på att jag nästan är helt nyanställd. Så det får nog bli lite sjukdags. :-/

 

Har tagit upp det där med virkning igen och detta är den andra duken på kort tid som jag knåpat ihop. Får faktiskt säga själv att jag är riktigt nöjd. Mönstret hittade jag i en av mammas virkböcker från 60/70-talet. Frågan är bara när man ska använda såna här dukar. Kanske skulle jag ge mig på något svårare/mer tidskrävande?

 

Vaknade upp här på förmiddagen av att jag hade ont i nacken och det har sedan fortsatt och blivit sämre ju mer av dagen har gått. Som tur är så är det ett "vanligt" nackspärr och inte diskbråcket som bråkar. Man får vara glad över det lilla. :-)

Har i alla fall tagit en två-timmars promenad med Poe (x-et):s lillasyrra. Det var en skön promenad i solen om än ganska blåsigt. Sen var det väldigt kul att träffas igen. Länge sedan sist och jag tror inte ens att vi har träffats i år.

 

Idag fyller dejten från förra året år. Har gått hela dagen långt och velat om jag skulle skicka ett sms och gratta eller inte. Har tänkt på varför jag skulle gratta honom och till vilken nytta, vad vill jag uppnå. För nu när man läser inläggen här från förra året inser jag att det var mycket tjafs och irritation. Men till slut bestämde jag mig för att skicka ett kort grattis i alla fall. Tror ni att jag har fått någon som helst reaktion? Nope! Men nu har i alla fall jag visat min goda vilja att vi ska ha någon sorts kontakt.

 

 

I torsdags morse var jag hos gynekologen igen för att se om äggblåsorna hade vuxit på sig som de skulle inför IVF-försök nr två. De hade inte riktigt blivit så stora som de ville så det blev till att höja dosen på hormonsprutorna nu i några dagar innan jag får kolla blåsorna igen på måndag morgon. Kan väl lugn säga att det blev ett ordentligt stresspåslag i torsdags innan jag fick slutgiltigt besked.

Nu behövde jag inte åka ner till Köpenhamn i helgen så det blev en lugn helg hemma i stället för att försöka samla krafter innan veckan som kommer när jag åker ner till Köpenhamn i två olika omgångar. Och det känns verkligen som att det är välbehövligt.

 

Igår var jag och kollade på brorsonens fotbollsmatch. Men nu är han ju 11 år och så himla cool och ville inte riktigt bry sig om faster. Därefter blev det promenad och middag med mamma.

I dag har jag också tagit det lugnt och plockat lite här hemma vilket var välbehövligt. Men nu ska jag kvista över till min moster för middag.

Nu är processen för det andra IVF-försöket igång. Sprutor två gånger om dagen och nytt ultraljud på torsdag morgon för att se om äggblåsorna växer till sig som de ska.

Även fast jag vet vad som väntar känns det här försöket typ tusen gånger jobbigare än det första. Eller så är det just för att jag vet vilken påfrestning det var förra gången. Som det känns nu så går jag och oroar mig mycket inför detta. Dessutom kan jag inte somna om kvällarna utan ligger och grubblar och vrider och vänder på mig, oftast i ett par timmar, innan jag somnar. Senaste tiden har jag inte sovit mer än ca 6 timmar per natt, ibland mindre än så. Så jag börjar känna mig riktigt sliten! Försöker ju med metoden att vara aktiv och bli trött för att somna av ren utmattning men icke!

 

Mina största grubblerier just nu rör om det ska räcka med ultraljudet på torsdag eller om jag måste kasta mig ner till Köpenhamn över dagen på lördag. I så fall blir det som sist att jag åker ner tre gånger inom loppet av en vecka vilket var jättejobbigt både mentalt och fysiskt. Sen går jag och gruvar mig för att jag vet hur ONT det gjorde att plocka ut äggen trots morfin.

 

Det är så himla mycket som ska klaffa och jag känner mig väldigt ensam i detta även fast jag har omtänksamma personer i min närhet. Men det är fortfarande jag som ensam ska ta alla beslut, genomgå behandlingarna och fixa det praktiska med läkarbesök och resor osv. Just nu skulle jag bara vilja gråta av oro och trötthet men det blir ju faktiskt inte bättre av det. Lika bra att bita ihop!

Såg detta på nätet och mina fingrar är definitivt av typen A. Och ja, personligheten kanske stämmer också. Är nog ganska aggressiv och bestämd emellanåt men kan väl kanske lätta upp det lite däremellan med att ta fram min charmiga sida. Även fast det sitter väldigt långt inne. :-)

 

 

Just nu så är jag väldigt splittrad till det faktum att det är söndagskväll och att det är dags för jobb i morgon igen. Å ena sidan så känner jag inte det minsta för att jobba men å andra sidan ska det nästan bli lite skönt att gå dit och vila sig lite.

Även den här dagen blev ganska aktiv även om den var lite lugnare än igår. Började med att sova lääänge och efter "frukosten" blev det en långpromenad. Var så himla härligt med sol, fågelkvittter och se att det faktiskt börjar bli grönt på gräsmattorna nu.

 

Herregud vad jag har varit aktiv i dag! Nästan så att jag blir trött på mig själv när jag tänker på det.

Mina aktiviteter började med att åka iväg och tvätta bilen och därefter handvaxa den. Även om det kanske är lite overkill att göra det så känns det som att jag håller rosten borta lite bättre. Ganska trist att göra men samtidigt så ger det en liten tid för eftertanke och resultatet blir ju strålande.

 

Började dagen med en undersökning hos gynekologen för att se att allt var i sin ordning inför det andra försöket med IVF.

Får lov att erkänna att det känns som en lite större uppförsbacke den här gången än den första. Det känns bra mycket tuffare mentalt nu när jag vet att det här är det näst sista försöket i hela mitt liv att bli gravid. Men det är "bara" att bita ihop och försöka att inte tänka alltför mycket på det.

 

Så i kväll börjar jag om med hormonsprutorna. Wish me luck!