Dags att försöka bli mamma
Ni som har läst här tidigare har sett att jag har funderat mycket på det här med barn. När jag var yngre, typ i 25-om de årsåldern, var jag inte säker på att jag ville ha barn men ju äldre jag blivit desto större har längtan blivit.
För ca sex år sedan började jag tänka mer och mer på detta. De första tankarna var att jag skulle adoptera som ensamstående men då jag hade en väninna som genomgick detta så insåg jag att jag ville testa andra vägar först och främst. Kände att jag först och främst ville försöka bli biologisk förälder och ungefär samtidigt som dessa tankar kom så stramades reglerna åt för ensamstående adoptivföräldrar vilket iaf skulle göra det i princip omöjligt för mig att komma igenom en sån process.
Min nästa tanke var att göra en heminsemination med ett bögpar som är nära kompisar till mig. Vi diskuterade detta fram och tillbaka men trots att vi gjorde ett par försök så kändes det inte rätt för mig och jag avbröt försöken. Kände att vi då skulle bli tre föräldrar som ville vara med och påverka även fast vi bara var två biologiska. Jag kände då att vi skulle ha blivit alldeles för beroende av varandra. Och tänk om någon av oss skulle få för oss att flytta? Och vad skulle hända om de skilde sig? Skulle vi bli tre stycken som skulle dela på vårdnaden då? Även om vi som sagt var bara skulle vara två biologiska och egentligen inte behöver ta hänsyn rent juridiskt till den tredje kanske det iaf skulle bli väääldigt jobbigt. Och sen det där med uppfostran, hade vi verkligen samma värderingar?
Nu när jag ser dem med alla sina fosterbarn är jag glad över att jag inte gick vidare med den lösningen.
Sedan runt 2008 började jag då läsa mer om det där med insemination. Kändes på en gång att det var rätt väg att gå. Hade bara inte tänk på den möjligheten tidigare. Kände mig glad över den insikten och gjorde ju den där magsäcksförminskningen för att gå ner i vikt för att öka förutsättningarna. Men så träffade jag hastigt och lustigt en kille från Hälsingland i början av 2009.
Jag vet egentligen inte om jag var riktigt kär i honom eller om jag bara blev glad och smickrad över att han uppvaktade mig så intensivt med känslor. Han var iaf en riktig strulpelle och till slut gick det inte längre.
Sommaren 2010 träffade jag då mitt livs kärlek uppe i Jämtland. Han kom in i mitt liv med storm och jag hade aldrig i hela mitt liv haft så starka känslor. Det var så där att jag nästan blev tårögd och varm i hjärtat bara jag tänkte på honom. Och hur det var när vi pratade i telefon och träffades ska vi inte ens prata om... Hur som helst var inte jag hans stora kärlek och jag blev brutalt dumpad för två år sedan vilket gjorde att jag gick ner i en djup svacka.
Under de här två åren så har jag mått riktigt dåligt av och till men har sedan knappt ett halvår kommit tillbaka på banan igen och tagit tag i det här med barnfrågan igen rent känslomässigt. Och nu när jag snart fyller 40 känner jag att jag inte kan gå och vänta på att eventuellt träffa någon kille igen. Och skulle jag ens våga lita på någon igen?
Nu vet ni lite bakgrund och jag fortsätter min historia lite senare i dag med var jag står i dag och hur långt jag kommit...
Nu är jag redo
Så, nu har jag varit och växlat till mig Danska kronor inför weekendtrippen till Köpenhamn. Ska bli superduperskönt att komma iväg några dagar. Och det bästa av allt är att det inte är sådär jättemycket att stressa runt med "turistmåsten" då jag inte är särskilt konstintresserad. Det betyder att det finns gott om tid att bara vara.
I och för sig ska jag ju iväg på det där inskrivningssamtalet på kliniken där jag planerar att låta mig insemineras. Men det beräknas bara ta en timme även om det kanske kommer att kräva en del nervositet innan och tankar efteråt...
Barn till varje pris?
Ja, det kan man ju fråga sig. Men jag kan säga som så att det är jäkligt lätt att döma och ha åsikter så länge man inte är i sitsen att längtan sliter och drar i en utan att man kan göra något åt barnlösheten. När man väl är där upptar det så mycket av ens tankar och leverne att det skär i hjärtat emellanåt.
När jag var yngre trodde jag väl aldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Levde livet och tyckte väl att det var trist att vara singel men dejtade friskt både via nätet och krogen så det glömdes snart bort. Det är först nu på senare år som jag har förstått att jag kanske faktiskt kommer att förbli ensam utan familj. OCh DEN insikten är jobbig att leva med kan jag säga! Fast jag tror ändå att jag har lättare att acceptera att jag är singel än att jag är barnlös.
För några år sedan diskueterade jag och ett bögpar om vi skulle göra slag i saken och försöka tillsammans. Där var det jag som drog öronen åt mig lite då jag var rädd att jag skulle bli utanför då de är två och jag är ensam. Sen blev det en praktisk fråga också då vi för alltid skulle behöva bo i närheten av varandra och komma överrens. Och personligen tror jag att om det är svårt att komma överrens med ett ex om vårdnad osv så är det ännu svårare med ett bögpar (dramaqueens och bitchiga). Så de tankarna la jag ner ganska snabbt.
Efter det kom tanken upp att åka ner till Danmark för insemination. Där kom jag långt i tankarna och sparade pengar som en galning. Är ju trots så att vid min ålder, 38, så tar det i snitt drygt 7 försök innan det lyckas. Men så träffade jag ju Poe och alla de tankarna lades åt sidan. När jag sedan blev dumpad här på försommaren så kom de tankarna upp igen och jag har kommit ännu längre i processen. Det jag hade kvar att tänka på och bearbeta rent mentalt var bland annat frågorna om:
1. det ska vara möjligt för barnet att vid 18 års ålder ha möjlighet att få namnet på donatoren.
2. hur man svarar på alla frågor som kommer från omvärlden när man är ensamstående
3. om jag skulle spara sperma i deras bank till ev syskon.
Nu har jag tänkt igenom dessa frågor och sparat tillräckligt med pengar så egentligen är det bara att köra. Måste bara ta mod till mig för det kommer inte bli helt enkelt rent mentalt. Bara det där att åka ner ensam till Köpenhamn och göra själva ingreppet kommer ju antagligen att bli jättejobbigt! Sen all väntan ska vi inte ens prata om... Och allt detta ska jag gå igenom själv. Men innerst inne så vet jag att jag klarar av det! Både mentalt och ekonomiskt. Det allra, allra jobbigaste är ju om det inte blir något...
När jag var yngre trodde jag väl aldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Levde livet och tyckte väl att det var trist att vara singel men dejtade friskt både via nätet och krogen så det glömdes snart bort. Det är först nu på senare år som jag har förstått att jag kanske faktiskt kommer att förbli ensam utan familj. OCh DEN insikten är jobbig att leva med kan jag säga! Fast jag tror ändå att jag har lättare att acceptera att jag är singel än att jag är barnlös.
För några år sedan diskueterade jag och ett bögpar om vi skulle göra slag i saken och försöka tillsammans. Där var det jag som drog öronen åt mig lite då jag var rädd att jag skulle bli utanför då de är två och jag är ensam. Sen blev det en praktisk fråga också då vi för alltid skulle behöva bo i närheten av varandra och komma överrens. Och personligen tror jag att om det är svårt att komma överrens med ett ex om vårdnad osv så är det ännu svårare med ett bögpar (dramaqueens och bitchiga). Så de tankarna la jag ner ganska snabbt.
Efter det kom tanken upp att åka ner till Danmark för insemination. Där kom jag långt i tankarna och sparade pengar som en galning. Är ju trots så att vid min ålder, 38, så tar det i snitt drygt 7 försök innan det lyckas. Men så träffade jag ju Poe och alla de tankarna lades åt sidan. När jag sedan blev dumpad här på försommaren så kom de tankarna upp igen och jag har kommit ännu längre i processen. Det jag hade kvar att tänka på och bearbeta rent mentalt var bland annat frågorna om:
1. det ska vara möjligt för barnet att vid 18 års ålder ha möjlighet att få namnet på donatoren.
2. hur man svarar på alla frågor som kommer från omvärlden när man är ensamstående
3. om jag skulle spara sperma i deras bank till ev syskon.
Nu har jag tänkt igenom dessa frågor och sparat tillräckligt med pengar så egentligen är det bara att köra. Måste bara ta mod till mig för det kommer inte bli helt enkelt rent mentalt. Bara det där att åka ner ensam till Köpenhamn och göra själva ingreppet kommer ju antagligen att bli jättejobbigt! Sen all väntan ska vi inte ens prata om... Och allt detta ska jag gå igenom själv. Men innerst inne så vet jag att jag klarar av det! Både mentalt och ekonomiskt. Det allra, allra jobbigaste är ju om det inte blir något...
