Ledsen dag
Har i dag fått min mens... Och i dag känner jag mig riktigt ledsen över detta! De tre tidigare gångerna har det känts ok men det gör det inte den här gången. Känns så jäkla tungt att jag bara vill sätta mig ner och gråta. Varför kan inte jag få bli gravid för när så många som INTE vill bli föräldrar blir det hur enkelt som helst? Det är fasiken orättvist!
Detta betyder att jag måste åka ner till Danmark IGEN om två veckor för ett nytt försök att insemineras. Har även bokat tid hos gynekolog för att prata eventuell hormonstimulans. Kanske kan det hjälpa mina gamla och kanske trötta ägg lite på traven.
Nu är gråten inte långt borta. Men jag ska vara ledsen över detta i dag och komma igen med nya tag i morgon...
Lång men avslappnad dag
Var lite orolig innan att det skulle vara svårt att först ta sig ut till flygplatsen och sen att det skulle vara rörigt där ute med tanke på att Barack Obama är på besök och tydligen skulle åka vidare på förmiddagen i dag. Men som tur var så märktes det ingenting av det.
Väl nere på kliniken fick jag träffa en barnmorska som pratade väldigt utpräglad danska. Det var till och med så att vi fick skarva i med lite engelska ibland. Nu hade jag ju kollat via kontraströntgen att det är fri passage på bägge sidorna plus att de spolade igenom ordentligt. OM det ändå inte blir något den här gången heller så tyckte hon att jag ska kontakta min gynekolog för att prata lite hormonstimulans.
Eftermiddagen har gått i slappandets tecken. Har varit strålande solsken så jag har verkligen passat på att vara utomhus. Först blev det en utomhuslunch och sedan ett glas Cava på ett annat ställe. De har liksom som en korvkiosk där man köper ett glas, hur konstigt som helst.
Hann även med att sitta i botaniska trädgården någon timme innan jag gick ner och satte mig på Rådhusplatsen och drack kaffe. Den här gången kändes dagen väldigt lång men det kanske var bra för att ta det lugnt.
På tåget hem satt det en mamma med en bebis på några månader som bara skrek och skrek och skrek. I fyra timmar! Då ska jag villigt erkänna att jag tänkte tanken att "vad är det jag håller på med? Kommer jag att klara av det? Vill jag verkligen det här?". Men sen så tänkte jag att "varför ska inte jag greja det för när så många andra gör det?".
Nu ska jag gå och stupa i säng, tidigt i morgon bitti ska jag ju återvända till Hemvärnsövningen som jag har tjänstledigt ifrån.
Nu är det dags igen
Fick dra hem från hemvärnsövningen i kväll då det är dags att åka ner till Köpenhamn i morgon igen. Hoppas verkligen att det blir fjärde och sista gången nu. Skulle vara väääldigt skönt att slippa den här pressen med ägglossnings- och graviditetstester. Fast det är klart, då börjar oron över att det kan bli missfall i stället innan jag kan bli lugn.
Så håll alla tummar och tår för mig nu!
Ingen tur
Fan också, inte gravid den här månaden heller! Ska deppa lite i dag och sedan komma igen. Har ju trots allt ”bara” försökt i tre månader. Jag som var så säker på att det skulle bli tredje gången gillt den här gången. När jag var nere sist på inseminationsförsöket så pratade vi lite om en ev. liten hormonstimulans så jag får väl försöka ta tag i den biten.
Jag har inte gett upp hoppet ännu även om det känns lite tungt just i dag. Det har fortfarande inte tagit över mitt liv och leverne och det upptar inte riktigt 100% av tankeverksamheten. Men jag antar att det kommer bli värre och värre ju fler försök som görs. Fast jag tror att det är en mening med när jag inte blir gravid, då finns det något annat i åtanke för mitt liv just då.
Stressen smyger sig på
Fråga mig inte varför men av någon anledning blev jag helt plötsligt lite stressad över det här med mina två misslyckade försök med insemination samt det som jag ännu inte vet svaret på. Jag som har varit helt kolugn under hela processen börjar nu känna att det kanske tar mer än jag tror på det mentala.
Ju mer statistik, forum och bloggar jag läser desto jobbigare känns det. Kommer detta verkligen att fungera? Och kommer jag att klara av det mentala? Visst, det kanske går ok med ett eller ett par negativa månader till men sen?
Jag vet ju att jag kommer att kämpa in i det längsta då det SKA gå men nu börjar jag bli lite skraj över hur lång tid det kan ta om det vill sig illa. Och grejar jag den pressen i längden?
Nu är det dags igen!
Så där då, då är det återigen att ta en tur ner till Köpenhamn för att bli inseminerad. Jag hoppas verkligen på det gamla talesättet: tredje gången gillt!
Var ju hos gynekologen förra veckan för att få en remiss för genomspolning av äggledarna för att se att det inte är något stopp någonstans. När jag ändå var där passade vi på att göra ett ultraljud av äggblåsorna och de så mycket bra ut! Ett par av dem var i perfekt storlek så jag hoppas att det är just något av dem som slungas vidare ut i äggledaren i morgon eller i övermorgon. :-)
Fan och suck
Var nere i Köpenhamn förra torsdagen, dvs för 11 dagar sedan, för andra försöket med insemination. Och i dag har jag fått mens! :-( Förstår bara inte kroppens system; förra mensen var tre dagar sen och den här gången är den tre dagar tidig om man relaterar till den förra. Och det är ju bara 10-11 dagar sedan jag hade ägglossning!?!
Fast när man surfar runt och läser kan det ju vara ett tidigt missfall också. Måste verkligen försöka att inte sitta och läsa runt, blir så lätt att jag blir orolig i onödan och det är ju INTE bra när man försöker bli gravid. Fast jag måste i alla fall säga att jag hellre får missfall innan jag vet att jag är gravid än att jag får det i ett senare skede.
Så det är bara på det igen om ett par veckor och åka ner till Köpenhamn... Och som jag sa redan förra månaden: för varje misslyckat försök så ökar ju chanserna rent statistiskt till nästa gång...
Kort summering av dagen
Nu är jag äntligen på väg hem från Köpenhamn. Ska bli så skönt att komma hem igen! Känner mig heeelt slut som artist. Hade ju tid på kliniken vid tjugo i tre och var klar vid halv fyra. Om jag hade varit smart hade jag bokat tåget halv fem hem i stället för som nu halv sju. Det hade blivit mycket billigare om man säger så. :-)
Hade kunnat shoppa precis hur mycket som helst i dag. Men det blev "bara" ett par skor från Clarks, en ny handväska och lite dansk öl/ost/skinka. Så nu är jag tungt packad kan man väl säga... Och en hel del fattigare...
Själva besöket för insemineringen i dag gick jättefort. Fick träffa en dansk barnmorska vilket gjorde att det blev vissa språkförbistringar. Och då jag hade varit med om samma sak tidigare så behövde jag inte så mycket mer information.
Fortfarande känner jag mig ganska lugn och trygg med detta. Visst känns det lite pressande och förväntningarna är helt klart högre än förra gången men samtidigt MÅSTE jag försöka att ta det lugnt och inte bli stressad.
När jag satt där i väntrummet idag så öppnade receptionisten posten. Just i dag hade det kommit två kort på bebisar som hade kommit till på det här sättet. Kändes ganska betryggande faktiskt! Och varför skulle det inte kunna vara min tur att bli gravid den här gången när så många andra blir det? Nej, ni får hålla alla tummar och tår för mig nu...
Nu är det dags igen
Så där, då var det dags att åka ner till Köpenhamn igen för ett litet försök med inseminering. Idag var det allt lite svårt att avgöra om ägglossningstestet visade positivt eller negativt så jag gjorde som så att jag testade en gång till för att vara på den säkra sidan. Men nu är jag till 95% säker på att det är dags! De är faktiskt inte helt lätta att läsa av alla gånger.
Den här gången kommer jag att åka tåg både ner och upp. Visst, det tar 5 1/2 timme i vardera riktning men det är rackarns mycket billigare än flyget! Tåget kostar 1160:- och billigaste flyget 2200:- plus flygbuss. Sen är det ju inte så där jättemycket tid man sparar på att flyga heller om man räknar med att man ska ta sig ut till flygplatsen, viss inställelsetid och sedan från flygplatsen in till stan. Jag testar det här med tåg en gång så får vi se sen. Kanske kan jag köpa med mig några öl hem nu när jag inte behöver tänka på vätska i packningen.
Förra månadens test
Fortfarande hemma
Nu börjar det närma sig att åka ner till Köpenhamn igen och göra ett nytt försök med inseminering. Dock är det inte riktigt dags ännu. Så det blir väl i morgon eller i övermorgon förhoppningsvis.
Den här gången, som blir den andra, känns det som att jag har lite större förväntningar på resultat. Jag vet ju med mig att det kan komma att ta många, många fler försök men samtidigt så vill jag ju att det ska bli en bebis NU! Både ur ett rent ekonomiskt perspektiv men även det känslomässiga. Är ju en väldig press, speciellt om det behövs många försök.
Är en riktig fegis!
Hm, hur feg får man bli egentligen? Borde ha fått min mens i söndags eller senast igår då den oftast brukar vara ganska punktlig. Nu har jag dock inte fått den ännu! Visst, det är bara två dagar och mycket har hänt rent mentalt den senaste tiden som kan göra att den är lite sen. Men samtidigt så hoppas jag ju självklart på att inseminationen fungerade och att det har fastnat.
Jag har alla mens-symptom som jag brukar ha men den har inte kommit. Och nu "vågar" jag inte göra ett gravtest. För även om jag hoppas så otroligt mycket så är sannolikheten väääldigt stor att det inte är något. Och det är just den besvikelsen som kommer att uppstå som gör att jag inte riktigt vågar att testa. Ja, ja. Om inte mensen har kommit i morgon bitti kanske jag trots allt får ta mig i kragen.
Fyra veckor
Har försökt att inte tänka så där supermycket på det där med inseminationen som gick av stapeln för nästan två veckor sedan. Men just i dag när det är fyra veckor sedan förra mensen började och den inte har kommit är det klart att tankarna kommer. Nu känner jag iofs att den är på G då jag känner igen symptomen men samtidigt så är det ju oundvikligt att man ändå hoppas lite när mensen inte har kommit ännu. Antagligen har den väl bara blivit någon dag försenad pga alla spänningar senaste veckorna med besöket i Köpenhamn och sedan när jag fick låta Alfonz somna in förra helgen.
Hoppas, hoppas att det fungerar som det ska och att det inte tar alltför många månader innan det fastnar något. Igår innan jag skulle somna tänkte jag att om ett år kanske mitt liv är helt förändrat. Eller åtminstone på god väg...
I dag har jag annars bara haft en sån där riktig slappardag. Fast en liten promis tog jag ju självklart, svårt att sitta inne en hel dag.
Dagen i bilder
Som tur var så hade jag mitt i all förvirring den sinnesnärvaron att ta några kort under dagen. Det kan ju faktiskt komma en dag då det kommer en liten som undrar hur den blev till och då kanske det kan vara bra att ha lite att berätta och visa.
Nu ska jag gå och stupa ner i säng. Är heeelt slut som artist efter denna långa dag! Jag hoppas verkligen att insemineringen (låter som värsta koinsemineringen som man gör på landet) lyckades redan första gången så att jag inte behöver åka ner igen. Men jag antar att jag inte ska ha alltför stora förhoppningar...
Så där ja, nu är jag klar
Så där, nu är jag färdig på kliniken. Allt gick bra: jättegullig barnmorska och lugn miljö. Fast jag måste erkänna att det känns något suspekt att ha en fullkomligt okänd killes sperma i sig. Hur ser han ut? Vem är han? Varför har han donerat sperma för?
Själva ingreppet var som att gå till en gynekolog/barnmorska fast i en mer avslappnad miljö. De förde upp som en katet en bit upp i livmodern för att övervinna de första hindren så att sperman skulle få fri väg upp till äggstockarna. Kändes inte alls när hon gjorde det.
Efteråt låg jag ensam kvar ett tag i rummet vilket var ganska skönt för att samla tankarna lite. Hela grejen känns ju onekligen ganska klinisk. Speciellt när hon frågade innan om jag ville titta på sperman vilket jag tackade vänligt men bestämt nej till.
Nu sitter jag här i Botaniska trädgården och njuter av blommorna. Dock ser det VÄLDIGT svart ut på himlen så jag ska nog ta och dra mig vidare mot Törvehallarna där jag tänkte käka innan jag åker hemåt.
På väg!
Så där, nu är jag äntligen på väg ner till Köpenhamn för ett första försök att bli gravid via insemination. Ägglossningstestet visade positivt i morse och jag blev i samma stund hur virrig som helst. *ler* Men flygbiljetterna blev bokade, jag kom iväg och nu sitter jag här på bussen mot Malmö för att sedan ta tåget över bron. Fick bli den här resvägen i dag då det var en tusenlapp billigare än att flyga med SAS direkt till Cph.
Känns väldigt bra om än nervöst! Är det sånt här pirr jag ska gå med i magen nu i flera månader framöver? Först vänta på att åka ner till Cph för inseminationen och sedan vara nervös fram till ev. mens. Förhoppningsvis ska jag ju bara åka ner den här enda gången.
När jag ringde i morse fick jag återigen frågan om jag önskade öppen eller anonym donator. När jag fick frågan igen så började jag svaja lite i mitt beslut men står kvar vid magkänslan med anonym. Det här kommer vara den fråga som kommer att gäcka mig under alla kommande år och jag kommer att få försvara beslutet många gånger. Men samtidigt så måste jag göra det som känns rätt inombords för mig just nu.
Ska nu försöka koncentrera mig lite på något annat även om det är svårt. Kommer med allra största sannolikhet återkomma lite senare idag för att skriva av mig lite tankar...
Är det dags?
Nu har jag kommit så pass långt i förberedelserna inför det första inseminationsförsöket att jag har börjat göra ägglossningstest morgon OCH kväll. Så snart det visar på en hormonstegring så kan jag boka in resa ner till Köpenhamn. Just nu känns det som om jag vill åka NU och få första gången avklarad. Men nu vet jag ju att det kommer att ske inom ett par dagar.
Fortfarande har jag lite tankeverksamhet angående det där med anonym eller öppen donator. I magen känns det rätt med anonym men rent moraliskt kanske en öppen skulle vara mer rätt. Det är ju trots allt som så att jag förvägrar mitt barn att kunna ta reda på sin bakgrund. Men samtidigt så är det ju ingen pappa i den bemärkelsen. Och den donatorn är antagligen inte det minsta intresserad av att ett s.k. barn kontaktar honom om 18 år när han lever sitt liv med sin egen familj.
Kanske gör jag rätt, kanske gör jag fel. Det återstår att se och hur jag än gör kommer jag att få stå till svars över mitt val!
Undersökta blåsor
Jaha, då har jag tagit ytterligare ett steg mot att börja med inseminationen. Eller egentligen har jag tagit två i dag. Först var jag hos gynekologen och gjorde en ultraljudsscanning för att se att allt såg rätt ut vid en första anblick. Och det gjorde det. Hade gott om äggblåsor vilket iofs inte säger mig någonting och en bra tjocklek på slemhinnan. Ska iväg och ta ett sånt där hormonblodprov nästa vecka och sedan efter semestern blir det genomspolning av äggledarna då det kan finnas ärrbildningar efter att jag hade klamydia i mina ungdoms dagar. Men förhoppningsvis ska jag inte behöva göra det där då jag vid det laget har hunnit göra några inseminationsförsök och det redan är klart.
När jag kom hem hade jag fått ett intyg från min läkare om att jag är psykiskt stabil för att kunna ta hand om ett barn. Kliniken vill ha det innan de inseminerar någon som äter antidepressivt. De vill vara så säkra de kan på att jag är i stånd att ta hand om ett barn och att jag inte är självmordsbenägen.
Så nu är jag så förberedd som jag kan bli inför söndag eller måndag när jag åker ner för ett första försök.
Börjar bli nervös
Nu börjar det första inseminationsförsöket närma sig med stormsteg! På söndag eller måndag är det dags. Jag har inte varit speciellt nervös över det tidigare men idag kom det över mig av någon anledning. Helt plötsligt känns det så verkligt! Jag vet att jag måste försöka koppla bort det och inte gå och oroa mig men hur lätt är det??? Är ju en jäkla press med alla de här funderingarna som snurrar. Kommer det att fungera så att jag blir gravid? Hur många försök kommer det att ta? Hur ska jag mer förbättra de små chanser jag har? Hur reagerar jag om/när jag får mens? Hur skulle jag klara av ett eventuellt missfall?
Sån här statistik får jag lite extra ågren över:
"Kvinnor mellan 35 och 40 år behöver i genomsnitt ca. 6-7 inseminationer att bli gravid, och kvinnor över 40 år bör i genomsnitt insemineras 10-11 gånger innan du blir gravid. Denna tidsram är jämförbar med den tid det tar att bli gravid efter samlag med en man med en bra spermier.
Våra siffror visar att du är under 35 år, risken för missfall ca. 19% och du är över 40 år är tyvärr ca. 44%.
Anledningen till att det tar längre tid att bli gravid och risken för missfall är så stor när du är över 40 år gammal motiveras av att äggen har varit äldre, och är inte av så god kvalitet som när du var yngre."
Våra siffror visar att du är under 35 år, risken för missfall ca. 19% och du är över 40 år är tyvärr ca. 44%.
Anledningen till att det tar längre tid att bli gravid och risken för missfall är så stor när du är över 40 år gammal motiveras av att äggen har varit äldre, och är inte av så god kvalitet som när du var yngre."
Jag fyller ju 40 i augusti så jag ligger precis på gränsen och skvalpar. Varför satte jag inte igång med den här processen tidigare för???
Dags att försöka bli mamma 3
Då är vi framme till hur långt jag har kommit i processen. Jag har alltså tagit alla nödvändiga blodprover såsom HIV, Klamydia, Röda hund osv. Jag har dragit ner på kaffe från 5-6 koppar till 2-3 koppar per dag, motionerar mer, äter mer grönsaker etc.
När jag var nere på inskrivningssamtalet så kände jag mig helt lugn vilket tydligen avspeglade sig. Barnmorskan jag träffade sa att det inte var något tvivel på att jag hade bestämt mig.
Samtalet var avslappnat och det var en väldigt harmonisk miljö. Jag känner mig inte det minsta nervös över att åka dit, snarare så att jag vill göra det så snart som möjligt för att komma igång. Statistiskt sett ser det ut så här: Kvinnor över 40 år behöver genomsnittligt insemineras 10-11 gånger innan graviditet uppstår, risken för spontan abort är dessvärre uppemot ca 44%. Men det SKA gå! Och jag är ju inte riktigt 40 heller ännu. ;-)
Det som dök upp är frågan om min ålder. Börjar ju närma mig 40 med stormsteg vilket självklart försvårar proceduren. Men för att öka chanserna så ville hon att jag ska gå och göra en ultraljudsscanning av äggledare/livmoder, genomspolning för att se att det inte är något stopp samt kolla upp mina hormonvärden. Så nu har jag bokat tid för ultraljud och därifrån får jag remiss för de andra två sakerna. Tänk vad hemskt om det skulle vara så illa att det blev ärrbildningar av den löjliga klamydiainfektion jag hade för över 20 år sedan och som gjort att det blivit stopp. Gick ju med den ganska länge eftersom att jag inte märkte av den. :-(
Ja, ja. Jag kommer i alla fall att börja försöka redan nästa månad även fast jag inte hunnit kolla hormonerna ännu. Då ska jag göra två såna där ägglossningstester om dagen från dag 12 i cykeln. Så fort den visar positivt ska jag ringa ner och säga att jag kommer dagen efter. Sen kan jag i lugn och ro boka biljetter ner och hem samma dag. Slipper alltså övernattning vilket känns jätteskönt!
Så nu vet ni vad mitt liv kommer att kretsa om närmaste månaderna. Barnmorskan sa att jag skulle försöka leva livet som vanligt men hur lätt kommer det att bli på en skala? När jag väl har satt igång kommer det ju antagligen att vara det enda jag tänker på...
Finns många olika varianter av familjer idag
Dags att försöka bli mamma 2
Då fortsätter jag historien från det tidigare inlägget om min längtan efter att bli mamma...
Har under årens lopp, och framför allt då under senaste året, läst en del på internet om det här med insemination. Jag har kommit fram till att jag vill göra det i Danmark av olika anledningar men den största var ändå att det är mycket enklare och billigare att ta sig till Köpenhamn än till Helsingfors. Så när jag bokade att jag skulle dit på semester passade jag på att göra inskrivningssamtalet på plats vilket man även kan göra via Skype.
Det var en del papper att fylla i innan, det var blodprover som skulle tas och det allra svåraste: ta några stora moraliska och etiska beslut.
För mig har det största beslutet varit att välja om det ska vara en öppen eller anonym donator. Finns ju både för- och nackdelar med bägge delarna. Om man har en öppen kan barnet få reda på donatorns namn när det fyller 18. Men till vilken nytta då? Jag menar, vi snackar om en student som velat dryga ut studiebidraget lite och som antagligen inte alls är intresserad av att bli kontaktad av en 18-åring från Sverige. Det är ju faktiskt ingen pappa utan en donator som runkat i en burk och sen lagt det bakom sig.
Hade det varit en kille på krogen så hade man ju haft en historia att berätta om honom om än så kort. Man hade vetat hur han hade sett ut, hur hans framtoning hade varit och lite så där. Nu vet jag ju absolut ingenting så allt barnet eventuellt skulle vilja veta får det ta reda på själv.
Min magkänsla säger att jag vill ha en anonym donator. Jag vet att det kommer att bli jobbigt att förklara bakgrunden till detta beslut när frågan kommer men samtidigt så kommer det att bli jobbigt hur jag än gör. För om jag nu väljer anonym så låser jag ju alla dörrar.
Det där med biologiska syskon har jag också tänkt på. Man kan välja att antingen skapa som en bank med 10 portioner som man tar av och sedan spar resten till ett eventuellt syskon. Men då blir man låst av en och samma killes spermier och vad händer om man inte passar ihop? Sen kan man välja att när man blir gravid köpa ytterligare doser från samma kille om det finns på lager och därifrån spara. Och det är nog detta alternativ jag kommer att välja. För OM jag nu skulle vilja och orka skaffa ett syskon så blir de ju biologiska.
Det här med att berätta för omgivningen är ingenting heller som jag oroar mig för. Alla mina närmsta vet om det och när andra frågar kommer jag att säga att jag har valt att skaffa min egna lilla familj själv. Sen får folk nöja sig med det bäst de vill. Huvudsaken är att jag är ärlig mot barnet och förklarar bäst det går så tidigt som möjligt.
Det här var lite om vad den största tankeverksamheten går åt till just nu. I morgon kör jag lite mer om vad som kommer att ske nu. Fortsättning följer...
