Tuff, tuff tåg
Jaha, då sitter jag här på tåget ner mot Köpenhamn igen. Känns som att det bara var härom veckan jag var nere men det är hela fyra veckor sedan sist.
Hoppas, hoppas att det blir sista gången jag behöver åka ner. Vill ju så gärna att det ska funka med insemineringen den här gången så att jag blir gravid.
Ska nu försöka sova lite så att jag är utvilad när det är dags.
Busy day
What a day! Har haft det riktigt körigt. Dagen började med besök hos gynekologen för att mäta äggblåsorna inför morgondagens insemination nere i Köpenhamn, Hem, boka resa för i morgon, kasta mig in i bilen och åka hem till kollegan ute på Ingarö där vi skulle sitta i heldagsmöte.
På vägen hem åkte jag förbi macken för att kolla olja, luften i däcken och sånt inför resan till Jämtland på torsdag. Hann även bli intervjuad av SVT där då de gjorde ett reportage om kollektivåkande vs bilåkande.
Hem och hämta träningsväskan, skynda till tunnelbanan för att precis hinna till spinningpasset. Tror ni att jag var helt slut nu när jag kom hem?
Ska faktiskt försöka komma i säng absolut senast klockan 22 då tåget ner till Köpenhamn går i ottan i morgon bitti. Men jag ska inte klaga; behöver bara gå upp, klä på mig och dra. Har förbeställt frukost till tåget och sen kan jag sova bäst jag vill i de fem timmar det tar ner.
Konstigt yrkesval?
Kan någon förklara för mig hur män tänker när de väljer att bli gynekologer? För jag kan villigt säga att jag känner mig MYCKET obekväm att först och främst gå dit (även om jag borde vara van vid det här laget) och sen när det är en manlig gynekolog. Och nej, där jag går kan jag inte välja en kvinnlig då det bara finns fyra manliga.
Men det är bara att bita ihop antar jag. Måste ju gå dit och mäta storleken på äggblåsorna för att veta när det är dags för insemination nere i Köpenhamn.
Den här månaden har jag käkat dubbel dos med hormoner och det visade sig på antalet blåsor som eventuellt kan släppa ett ägg. Så nu var det tre stycken och vill det sig riktigt "illa" så kan det bli trillingar alltså. Men jag ska dit på måndag igen för att se hur de växer. Kan ju vara så att det bara är en eller två som fortsätter att växa. Och tvillingar skulle jag nog greja med lite hjälp från familjen. *ler*
Jäkla skit!
Har fått min mens vilket betyder att jag får åka ner till Köpenhamn minst en gång till för insemination. Jäkla skit säger jag bara!!! Vill bara lägga mig ner och grina men måste rycka upp mig då jag straxt ska iväg på födelsedagskalas hos äldsta brorsonen. Fan, fan, fan!!!
Känner ingenting
När man hör folk prata och läser på internet låter det som att alla känner direkt när de är gravida. Är det verkligen så? I så fall är jag INTE det minsta gravid. :-( Det här är verkligen en oändligt lång väntan. Men det är "bara" att härda ut. Det är nu drygt en vecka sedan jag inseminerades och om jag nu får den där förhatliga mensen borde den komma på söndag. Men jag hoppas verkligen att jag slipper den!
Skulle vara så himla skönt om det fungerade den här gången. Vet inte varför men jag har inte känt så starkt tidigare att jag vill att det ska fastna. Antagligen är det för att man hoppas mer och mer för varje gång som går. Men jag måste nog börja fundera på hur jag ska förhålla mig till känslorna OM det nu inte fungerar alls. Hur kommer jag att reagera då?
Lååång dag
I dag har det nog baske mig varit en av de längsta dagarna på länge! Fast det är klart; klockan ringde ju redan vid fem i morse och nu är klockan snart 11. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig trött och sliten.
Allt har gått bra med inseminationen nere i Köpenhamn. Börjar ju dessvärre bli en vana nu när det var sjätte gången. :-( Men jag måste verkligen säga att de som jobbar där nere är urgulliga. Trots att vi kanske inte alltid förstår varandras språk till 100%. Hoppas, hoppas att det var de optimala förhållandena i dag och att det har lyckats så jag slipper den här pressen och att åka dit igen.
Åkte ju tåg både ner och upp i dag för att spara lite pengar. Men vad gör jag då i stället? Jo, jag shoppar loss ordentligt! Köpte bl.a. en klänning av Marimekko med såna där stora limegröna blommor på marinblå botten, några småsaker till brorsönerna men framför allt en klänning att ha på den hemvärnsgala jag ska på i början av mars där det påbjuds mörk kostym. Klänningen jag hittade är denna (går dock en bit under knäskålen i verkligheten):
Känner mig lite extra nöjd då bägge två var på 70% rea vilket gjorde att den här finklänningen kostade knappt 400:-!
Nu är det dags igen
Har i dag varit och skannat mina äggblåsor och de verkar vara i bra storlek för att lossa i morgon och låta sig inemineras. Hela den här proceduren med att alltid ha full koll på äggblåsor hit och ägglossning dit och ovanpå det full koll på menscykeln tär verkligen på krafterna. Men nu är det i alla fall dags igen!
Kommer åka tåg både ner och upp i morgon. Visst, det kanske tar längre tid men rent ekonomiskt är det helt klart försvarbart. Och kanske tidsmässigt också för den delen med tanke på att man måste ta sig ut till Arlanda i god tid och sedan ta sig från Kastrup in till stan. Med tåget kommer man ju från centralstation till centralstation på lite drygt fem timmar.
Just nu känns det som en befrielse att den här månadens väntan äntligen är över. Dessutom känner jag mig ganska stark just nu så det vore väl rackarns om det inte funkar! Men även om det nu inte fastnar den här månaden heller måste jag försöka att inte hänga läpp då jag ju "bara" är inne på sjätte försöket...
Jäkla skit
Var iväg och mätte storleken på mina äggblåsor inför den kommande ägglossningen vilket innebär att det är dags för en inseminering nere i Danmark. Konstigt nog verkar min kropp ha fått totalspel och ingenting är som det brukar. Det visade sig att äggblåsorna fortfarande var väldigt små och att det därför är för tidigt att åka ner i helgen som jag först tänkte.
Hade till och med fått resesällskap av mamma och vi skulle ha bott kvar på hotell lör-sön vilket ju hade varit trevligt (även om jag allt som oftast är irriterad på henne då), Men, men. Vi får ta det en annan gång.
Det här beskedet gjorde att den mentala pressen stegrades brutalt. Nu ska jag gå och ha det här hängande över mig tills nästa vecka. Tänk om blåsorna inte alls utvecklas som de ska och det inte blir något den här månaden heller?
Käppar i hjulet
Nu när jag försöker hjälpa kroppen på traven att bli gravid via hormoner så är det av stor vikt att jag får komma en viss specifik dag i månaden för att göra ett ultraljud och mäta äggblåsorna. Går hos Mama Mia som man kan tycka är en stor klinik och har ett gott rykte. Men det känns verkligen som att de sätter käppar i hjulet för mig. Det kan ju verkligen inte bara vara jag som har behov av att komma en specifik dag och som därmed upplever samma sak; det där med service är något som deras personal har missat helt! Senaste månaderna har jag ringt så snart jag fått min mens och kan börja räkna dagarna och varje gång är det samma problem att få en tid. Ska det verkligen behöva vara så? Och telefonisterna är inte det minsta villiga att hitta någon lösning utan säger bara att det är fullt och att jag får återkomma för att hoppas på att någon avbokar sin tid.
Varför jag inte byter för? Det kan man ju verkligen fråga sig. Men samtidigt så har jag ju börjat gå där och när jag väl kommer till gynekologen är han bra. Det är just det här strulet omrking som stör och stressar mig som 17.
Den dagen jag väl blir gravid och inte behöver gå dit något mer ska jag minsann säga dem ett sanningens ord!
Fan, fan, fan
Det här med att försöka bli gravid på egen hand är verkligen inte det lättaste:
*man måste vara i stark mental balans
*måste ha exakt koll på mens och ägglossning
*gå iväg och mäta äggblåsorna med ultraljud minst en gång inför varje inseminering
Just det där med att vara ensam om det är jättejobbigt. För även om det är många i min närhet som vet om det och som jag pratar öppet med så är jag ändå ensam om det. Det är jag som står här ensam kvar med alla mina tankar och känslor när vännerna går hem till sitt.
Nästas försök borde bli nästa torsdag 36/12, dvs annandagen. Och jag ska erkänna att jag har ljugit. Jag har sagt till inseminationskliniken att jag inte har tagit några hormoner fastän jag har gjort det. Det var så himla struligt med dem när jag hade gjort det förra månaden så jag orkar inte med samma sak igen. Dock har jag ändå varit och gjort ett ultraljud här på förmiddagen för att se att allt ser schysst ut och att det inte är för många aktiva äggblåsor. Och det var ju det som kliniken var mest intresserade av för att jag inte skulle få typ fyrlingar.
Hur många månader till ska jag orka med denna press? Och nu känner jag att jag inte kan hoppa över några månader heller eftersom att jag har åldern emot mig. Det här blir ju sjätte försöket och statisktiken säger att det i snitt behövs sju i min ålder. Så kanske ska jag inte misströsta alltför mycket ännu men det känns i alla fall väldigt tungt...
Less på ensamheten
I kväll är en sån där kväll när jag känner mig SÅ jäkla ensam! Visst, jag har min familj och mina vänner men jag fullkomligen hatar att vara singel. Och inte nog med det, vilket kunde vara gott nog, jag håller ju även på med "projektet" att försöka bli gravid via insemination. Jag har ju liksom inte tid att gå här och vänta längre på mister right. Känner hur tiden flåsar mig i nacken hur fort jag än springer. Varför ska livet vara så svårt och jobbigt för?
Såna här kvällar när det river inombords blir jag så avundsjuk och bitter på alla lyckliga jäklar som går där ute och njuter av livet. Just nu klarar jag t.ex. inte ens av att glädjas åt de som är nykära eller väntar barn. Säger knappt grattis utan blir bara tyst och får knyta handen hårt i fickan. Får verkligen bita mig i tungan för att inte säga något sarkastiskt.
Hur kunde det bli så här? Var ju liksom inte så man trodde att livet skulle bli. Är så himla less på det just nu och avskyr alla lyckliga jävlar!
Trist dag
Ja, först och främst har jag ju varit tröttare än tröttast hela dagen lång. Ovanpå det fick jag min numera förhaterliga mens. Det betyder alltså att det inte tog den här månaden heller och att jag behöver åka ner minst en gång till ner till Köpenhamn för ett inseminationsförsök. Vad less jag blir på min kropp! Varför kunde det inte bara ha varit lite enkelt för? Hade inte jag varit värd det efter alla motgångar? Speciellt som att jag vid senaste försöket tog hormoner med allt vad det innebar av extra undersökningar. :-(
Fick i alla fall trösta mig med en fantastisk solnedgång:
Världens lääängsta dag
Har precis kommit hem efter världens längsta dag. Började redan klockan fem i morse när klockan ringde för att jag skulle med ett tidigt morgonflyg ner till Köpenhamn.
Inseminationen på kliniken där nere gick bra; jag hade skött alla förberedelser med hormonerna som jag skulle. Det här var femte försöket varav första med hormoner. *hoppas, hoppas*
Fick några timmar över för julshopping där nere. Tur att jag hade begränsningen att det skulle gå som handbagage, annars hade jag nog shoppat halvt ihjäl mig. Fanns ju SÅ mycket fint på julmarknaderna!
Hemresan gick via middag hos pappa och teatern "SPÖK". Men den får jag återkomma om i morgon. Måste gå och stupa i säng.
Snacka om julpyntad marknad! Synd bara att det dök upp en
gubbe från ingenstans och störde bilden. :-)
I morgon är det dags
I morgon är det då dags att flyga ner till Köpenhamn för ytterligare ett inseminationsförsök. Och jag som verkligen inte är troende ber till högre makter att det nu ska bli något!
Det blir jobbigare och jobbigare mentalt för varje gång som går och nu är jag inne på omgång fem. Den här gången har jag dessutom både ätit hormoner och tagit en hormonspruta. Så hoppas, hoppas... Men jag får försöka tänka att det bara är var sjunde försök som resulterar i att ett barn föds. Och jag säger som jag sagt förut: jag tar hellre ett misslyckat försök än att bli gravid och sedan få missfall.
Planet går redan klockan 07:00 i morgon bitti så det är dags att försöka komma i säng NU!
Mentalt jobbigt
Sist jag gjorde ett försök att åka ner till Köpenhamn för att låta mig bli inseminerad så fick jag ju beskedet när jag kommit så långt som till Malmö att jag inte kunde genomföra ingreppet. Detta på grund av att jag hade ätit lite extra hormoner och ingen hade berättat för mig att man var tvungen att gå och göra en ultraljudsskanning för att mäta äggblåsorna.
Nu har jag återigen ätit hormoner och har i dag varit och gjort skanningen. Jag har tre stycken äggblåsor mellan 6-11 mm och allt annat ser bra ut. Men helt plötsligt tyckte inseminationskliniken att största blåsan kanske var i största laget. Så nu måste jag gå tillbaka på måndag för att göra en ny skanning så att de kan se hur blåsan utvecklar sig.
Alltså, hur mycket klarar jag av mentalt egentligen? Just nu känns det här väääldigt jobbigt. Speciallt som att kliniken i Köpenhamn och gynekologen här i Sverige inte ger mig samma information. Jag vet inombords att det bara är att härda ut men det tär VÄLDIGT mycket på den mentala biten. *suck*
Århundradets flopp
Drog ner till Köpenhamn via Malmö igår med brorsonen. Det huvudsakliga syftet med resan var att jag skulle genomgå en insemination till. Vid förra besöket diskuterade vi att jag skulle äta lite extra hormoner inför den här gången. Jag kontaktade snällt gynekologen och fick dem utskrivna. Sen var det tack och hej.
Igår när jag stod på Malmö Central pratade jag med kliniken då de kontaktat mig. De ville veta hur många och stora äggblåsor som hade utvecklats. Jag blev som ett stort frågetecken eftersom att jag inte hört varken från dem där nere eller från gynekologen här uppe att det behövdes en extra ultraljudsskanning för att ta reda på detta.
På grund av att jag inte gjort denna skanning kunde kliniken inte genomföra insemination på mig då risken är alldeles för stor att det blir typ sexlingar. Men jag undrar i mitt numera stilla sinne hur bägge dessa instanser kunde "missa denna lilla detalj"?
Jag blev såklart jätteledsen och stod där och grinade på tågstationen. Hade ju dock brorsonen med mig så jag fick försöka behärska mig så gott det gick och vi fick trots detta två jättemysiga dagar. För jag gjorde valet att inte vända hem igen utan åka till Köpenhamn på en minisemester trots allt.
Men det känns verkligen SKIT just nu!
Om jag måste så...
Nu har jag gjort min debut på att ta spruta på mig själv! Hade ALDRIG gjort det om det inte hade varit för att det är ett hormon som ska hjälpa till med ägglossningen inför ett nytt försök med insemination som går av stapeln på torsdag nere i Köpenhamn.
Sprutan var faktiskt ganska lätt att ta och kändes inte det minsta. Det var ju världens tunnaste nål och den skulle in i späcket på magen så det var inte smärtan jag var orolig för innan. Nej, det är ju det där med sprutor och nålar. Och i dag blev det ju dessutom två gånger eftersom att jag var och tog blodprov tidigare i dag.
Nu ska jag försöka komma till ro och gå och lägga mig. Som tur är får jag sovmorgon ända tills klockan åtta.
Snart är det dags
Det är dags att börja förbereda mig mentalt på att åka ner till Köpenhamn för ett nytt försök med insemination. Känner mig faktiskt ganska pepp inför det och nu när jag har ätit extra hormoner och allt ska det väl förhoppningsvis gå vägen. Skulle vara så himla skönt om det kunde fastna.
Den här gången när jag åker ner blir lite speciell. Inte bara pga att jag tagit hormoner utan för att jag får sällskap dit ner. Av min ena brorson! Vi åker ner på onsdag och hem på torsdag vilket betyder en hotellnatt. Ska verkligen bli superdupermysigt att hänga med honom. Vi är ju ganska lika i sinnet; lika känslosamma och temperamentsfulla bägge två. :-)
Från lillsemestern i Köpenhamn i våras
Så jäkla besviken
Jag är just nu så jäkla besviken på min arbetsgivare! Det ska låta så fint att det inte är någon kränkande särbehandling av någon men nedanstående inbjudan är ju precis tvärtemot vad alla fina ord säger!
Jag som försöker bli gravid på konstgjord väg nere i Danmark tog mig väldigt illa vid av detta vilket jag påtalade till HR-direktören och jag kan tänka mig att det är flera som gör det. T.ex. de som är homosexuella, andra singlar eller de par som helt enkelt inte kan få barn. Varför kunde de inte bara ha skrivit öppet hus för?
Passande nog så ligger medarbetarenkäten ute just nu, gissa om jag har tagit upp det där... Har även pratat med min närmaste chef som tyckte att jag överreagerade. Men han kan aldrig få mig att känna på ett annorlunda sätt, känner jag mig kränkt och ledsen så gör jag det!
Blivande hormonmonster?
Eftersom att jag har gjort fyra försök med insemination nere i Danmark nu och fortfarande inte gravid ska jag nu försöka stimulera ägglossningen med lite extra hormoner. Både i tablettform och via en spruta som jag på något konstigt sätt ska ta på mig själv. Jag som är så spruträdd. Kommer ju svimma på kuppen! :-)
Det känns bra att göra det för att själva inseminationerna ska ge utdelning men det finns ju en viss risk att det blir tvillingar. Men det får jag ta då om det nu skulle bli så.
En annan aspekt på det hela är ju att mitt redan ganska varierande temperament kan komma att bli ännu mer argt. Och DET kan ju bli jobbigt både för mig själv och de i min omgivning. Men jag vill ju så gärna få ett barn...
