lyckis

Tog en liten en-timmespromis ute i det som egentligen ska vara vinterväder. Nu när det är sportlov och allt så ska det ju egentligen vara fullt av snö och minusgrader. I stället är det åtta grader varmt och gräsmattorna börjar bli gröna. Är verkligen helt sjukt om ni frågar mig! Vad är det som händer med våra årstider egentligen?

 

Har i eftermiddag varit på utställningen "Atombomb över Stockholm En utställning om kalla krigets kulturarv" på Stockholms länsmuseum. Den var riktigt intressant! Inte visste jag att Sverige har kommit så långt fram i sin utveckling av kärnvapen. För vad jag förstod så är Sverige ett av de länderna som har kunskap om just tillverkning och hur de fungerar. Nu har vi ingen tillverkning eller forskning på det men kunskapen finns OM vi skulle vilja/behöva.

Intressant att se hur staten förberedde svenskarna på ett eventuellt kärnvapenanfall. Det var allt från hur den enskilda människan kunde skydda sig under bord osv till hur det byggdes skyddsrum för bra många tusen människor. Dock var det väldigt skrämmande att inse hur skada kärnvapen faktiskt kan åstadkomma. För skulle en atombomb fällas över Stockholms city så skulle det slå ut hela innerstan, förorter samt stora delar av kranskommunerna. Läskigt!

 

Har "redan" hunnit med ett spinningpass här på förmiddagen. Jag är ju som bekant inte så morgonpigg så varje aktivitet innan klockan elva-halv tolv är en bedrift. Nu är jag hemma en snabbis och äter lunch innan jag ska vidare in mot stan för en promenad ute i solskenet och den blåa himlen.

 

Satt här i soffan tidigare i kväll och var lite rastlös. För att bli kvitt den känslan tog jag mig en 45-minuters promenad i ösregnet. Kunde ha valt att sitta kvar i soffan men det gjorde jag inte. *duktiga mig* Som belöning köpte jag med mig sushi hem till middag. Tänk att jag som är 40 år ska behöva muta mig själv va!

 

Har precis sett filmen "Dallas buyers club". Otroligt gripande film må jag säga! Handlade om en cowboy, Ron, som i mitten av 80-talet fick HIV. Innan han av en slump upptäckte det så var hans värden mycket låga och han fick max 30 dagar att leva av läkaren.

Precis i den svängen hade man börjat experimentera med medicinen AZT som man trodde skulle bryta ner viruset. Ron fick tag i medicinen på illegal väg och tog det tills han en dag kollapsade. Han blev då rekommenderad att åka till Mexico där man hade börjat med alternativa behandlingar som i stället för att bryta ner viruset skulle bygga upp immunförsvaret och på så sätt hålla sjukdomen tillbaka. Då det visade sig ge bra resultat på honom började han att smuggla de alternativa medicinerna (vitaminer och protein) till USA där han sålde vidare. Eller sålde vidare kanske var fel ord. Han startade "Dallas buyers club" där smittade kunde bli medlemmar och betala 400 dollar/månad och sedan få de mediciner de behövde. Ron förlängde sitt liv med sju år...

 

Väldigt gripande att se hur taffligt man behandlade HIV-smittade på den tiden. Blir alldeles öm i hjärtat. Och sen ovanpå det se hur de ville använda de smittade som försökskaniner för en medicin som man inte ens hade testat på djur.

Kanske ingen partyfilm direkt men den var ändå väldigt bra och sevärd.

 

Ska alldeles straxt ta lilla, röda bilen iväg på heldagsmöte med Hemvärnet. Men när jag vaknade förut så bara vräker snön ner! Varför just i dag för? Visst, jag älskar vinter och snö men inte när jag ska ut och köra. Kommer antagligen vara glashalt!

 

 

 

När man till och med får höra från kollegorna att man ser trött ut då är man det va? Riktigt ordentligt till och med.

Har suttit i möte precis hela dagen lång så huvudet var heeelt slut när jag tog en liten extra promis på vägen hem. Jag ser verkligen fram emot att vara ledig först på fredag även om jag då ska sitta i möte med Hemvärnet hela dagen. Men framför allt ser jag fram emot att åka upp till Jämtland nästa vecka. Ska till och med bli skönt att sitta i bilen och köra de drygt 60 milen.

 

Det blev visst en spontan middag hos en kompis i kväll. Vi insåg när vi började ha kontakt via chatten att vi i stället behövde träffas på riktigt och prata av oss. Och det är så skönt med honom: det kan vara helt spontant och det gör liksom ingenting om det är rörigt hemma när den andra kommer.

I kväll serverades det kokt torsk med äggsås, pressad potatis och sallad. Var verkligen helt sjukt gott! Hade glömt bort denna gamla husmorsrätt. Man blir ju så himla insnöad på ny mat numera tycker jag och den gamla, hederliga husmanskosten faller mer och mer i glömska i samhället. Men det passar ju verkligen in i min tant-stil! :-)

 

Snacka om att jag är trött i dag. Och det syns verkligen! Har haft världens påsar under ögonen hela morgonen även om de börjar ge med sig så smått nu. Kan det verkligen vara det döjobbiga spinningpasset igår som har orsakat denna trötthet?

 

Herregud säger jag bara! Glad i hågen gick jag iväg med relativt lätta fötter till kvällens spinning. När jag kommer dit visade det sig att den ordinarie fröken hade fått förhinder och i stället var det en vikarie. Men grejen var den att det inte var något vanligt spinningpass som varierar i intensitet utan ett intervallpass!!! 15 intervaller senare kände jag mig som Bridget Jones när hon i princip ramlar av spinningcykeln. Kunde fasiken knappt stödja på benen när jag steg av cykeln och jag tror att jag eftersvettades en hel timme!

 

Eftermiddagens aktivitet var en 50-årsuppvaktning av min kusin. Myyycket "trevligt"! Det var hennes familj som hade fixat med typ ett par hundra snittar och bubbel till de närmast sörjande, dvs 32 personer. Så i dag har det inte blivit någon riktigt mat inte utan bara en jäkla massa snittar. Men gott var det!

 

Sov konstigt nog lite risigt i natt. Blev väl antagligen för mycket intryck för mig igår. Bestämde mig dock för en promenad för att få huvudet att klarna. Och jag gick ut även fast det regnade! Efteråt känns det lite bättre både i tankarna och kroppen så nu sitter jag här och ska alldeles straxt iväg på min kusins 50-årsmingel.

 

Jag måste verkligen ha tappat greppet om den manliga världen helt! Vad är det med dem och deras sätt/signaler som jag inte ser och förstår?

 

Till att börja med kan jag berätta att det rann ut  i sanden med den där killen som jag skulle gå på aw med. Han kunde inte bestämma dag pga jobbet och då kände jag att han fick höra av sig om han nu ville träffas vilket han inte har gjort. Men det går inte att gråta över spilld mjölk! Efter det har jag mer och mer känt att "jag kommer inte att hitta någon". Visst, jag kanske har lätt att falla för någon men it takes two to tango. Inte så att jag har känt mig så jätteledsen över det heller utan det har mer varit ett konstaterande. Och för den delen håller jag ju på att försöka bli gravid på egen hand och att jag vill lägga all min energi på det i stället och inte ha in någon strulputte i mitt liv.

 

Men så i dag har jag varit på hemvärnsövning och där av alla ställen öppnas mina ögon för en kille som jag har känt i ett par år vid det här laget. Kommer ihåg att jag gillade hans sätt redan första gången vi sågs men då var han sambo som han hade en lill-kille med. Sen har jag följt hans separation och hans små s.k. "förhållanden" efter det.

Vi två har alltid haft en ganska flörtig relation med mycket kramande och privat snack sinsemellan även fast vi alltid har varit klädda i uniform och kanske egentligen skulle haft en strikt relation.

Vad hände då i dag som gjorde allt annorlunda? Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte. Redan i morse kramade han om mig lite för länge för att bara säga hej. Sen har vi varit i varandras närhet precis hela dagen lång. Dessutom frågade han om jag inte kunde komma SNART och hälsa på honom en helg i Eskilstuna med lite god mat och vin! Nu efter att jag kom hem har han skickat flera sms varav det sista innefattade " du är en roligt och härlig kvinna. Vi kommer få det kul tillsammans". Kändes lite uppvaktande om ni frågar mig!

 

Det här gör mig lite förvirrad då han dessutom vet att jag försöker bli gravid genom insemination på egen hand. Men jag tror faktiskt att han är en sån kille som vill mig väl och förstår hur mycket jag längtar efter barn och inte skulle sätta käppar i hjulet för det om vi nu skulle börja träffas.

Vad han är för typ av kille? Har fått för mig att han inte är min typ men det kanske han är (trots total noll koll på det där med kläde). Han är hissmontör, kunnig med tekniska ting och manligt stark! Rent utseendemässigt ser han ut som ett troll med håret åt alla håll och kanter. Helt enkelt en kille jag inte skulle se ute på gatan. Socialt sett är han dock klockren: social och pratar och skrattar mycket. Sånt gillar vi! När jag tänker efter lite så är han ganska lik Poe som jag var SÅ kär i för några år sedan.

 

Ja, ja. Nu ska jag gå och lägga mig och låta detta sjunka in. Och sen kan ni väl önska mig lycka till? Är jag inte värd en liten flört (till att börja med)? Känner mig allt lite pirrig i magen...

Så var årets jobbigaste dag äntligen över och jag kan gå och dra täcket över huvudet. Riktigt så farligt kanske det inte har varit men det hade varit ännu bättre om jag hade slutat ljuga för mig själv och andra.

Vad jag ljugit om? Jo, vår VD hade gått helt spontant till ICA Kvantum i morse och köpt drygt 200 vaniljhjärtan till oss anställda. Tydligen hade hon gått in där och köpt upp varenda en som de hade på lager. Snopet för alla som kom efter. Hur som helst så sa jag till alla vid fikat att "åh, vad gott. Det här är första vaniljhjärtat i år". Vad jag "glömde bort" att berätta var ju att jag redan innan det hade hunnit äta två stycken... Ni förstår grejen va? Jag är verkligen i förnekelsestadiet av mitt beroende! Och inte nog med det; jag hann moffa i mig ytterligare ett lite senare innan jag skulle gå hem. *pinsamt beteende* Så nu sitter jag här och har lite ågren över detta. Vet dock inte om det är mest för att jag svullat i mig FYRA vaniljhjärtan eller för det faktum att jag har ljugit. :-(

 

Det här är nog den dagen som jag hatar mest på hela året tror jag! Jag kan fårstå att det är jättemysigt OM man har någon att fira den med men när så inte är fallet är det rent ut sagt förjävligt. Man blir ju påmind precis HELA tiden om det var man än går, tittar på tv, läser tidningar osv. Det är verkligen som att strö salt i såren på oss som redan ligger.

 

Men jag är faktiskt inte bara arg utan lite ledsen också över att jag är singel även i år. Känns hårt! Är det verkligen som kollegan upplyste mig om när jag beklagade mig över singellivet: man får det man förtjänar! Betyder det då att jag inte är värd någon? Känns som en vass tagg inombords när jag tänker på det på det sättet...

 

I kväll när jag satt där på Friskis och väntade på att cirkelfyspasset skulle börja så slog det mig: var tränar alla som är lika tjocka som mig någonstans? Jag var fasiken den enda tjockisen på hela stället!

Visst, jag tycker också att det känns som att folk tittar och undrar vad en sån som jag gör där som knappt orkar något. Men samtidigt är det ju vi som behöver vara där som mest. Eller tränar inte tjockisar på Friskis? De kanske går någon annanstans? Eller föredrar de en annan träningsform?

 

Själv har jag kommit så långt att jag i alla fall försöker tänka att "låt dem titta om det nu roar dem". Det är lite jobbigt att det är helspeglar i hallen så man ser hela tiden den där magen som hoppar men jag behöver ju inte titta på mig själv. Och sen är det ju som så att även om jag inte orkar med samma tempo och vikter som smalisarna så får man ju faktiskt tänka på att det kräver bra mycket mer av mig ändå med tanke på alla kilon extra som jag bär på!

 

Så ni som är tjockisar precis som jag; sluta göm er och kom och gör mig sällskap så att jag inte behöver känna mig så ensam!

 

Skolkade lite från jobbet i eftermiddags och drog i stället hem till mamma som var barnvakt åt yngsta brorsonen. Hon är ledig varje tisdag och trots att killarna är så pass stora nu så vill de fortfarande gå hem till farmor och äta mellis, slappa och äta middag.

Kände verkligen att jag behövde en dos av honom då jag varit lite låg. Eller inte så lite heller! Kanske inte det att jag är nedstämt utan mer bara less. Men det kändes lite bättre när jag hade fått en kram av honom och jag var på väg hem igen. Tänk vad en liten 8-åring kan göra för fasters välbefinnande!

 

Är så otroligt understimulerad här på jobbet. Har både för lite att göra samt att det lilla jag har är så tråååkigt! Känner mig inte det minsta behövd här. Undrar just om någon skulle sakna mig om jag inte vore här på ett par dagar?

Det här är inte det minsta bra för arbetsmoralen och jag känner att jag skolkar mer och mer; kommer sent och går tidigt. Och inombords känns det faktiskt inte så bra, jobbar ju trots allt inom Landstinget som är finansierat av skattepengar. :-( 

 

Har tagit upp detta med min chef men han verkar inte riktigt ta detta på allvar. Enda anledningen till att jag sitter kvar och inte byter jobb är ju att jag försöker bli gravid och det är väldigt förmånligt att vara föräldraledig här. Hemskt det låter va?

...hjälpa mig upp ur soffan in till sängen? Helt slut efter ett spinningpass och en natts dålig sömn. Undrar även om någon kan ge mig några tusen? Skulle behöva det med tanke på att det blir två besök till Köpenhamn på samma lön. :-(