lyckis

Efter det att jag kommit hem och varit ute och gått så hörde en gammal flört av sig och frågade om vi skulle ta en öl. Och bättre det än att sitta ensam hemma...

Har i kväll mött upp dejten för att jag skulle få de saker som jag hade nere hos honom. Vi möttes upp på en stor parkering vilket kändes så där skönt, opersonligt.

Först blev det lite kallprat men sen tog jag tjuren vid hornen och frågade vad det var som hände, hur kunde det gå från så bra den ena dagen till att ta slut nästa. Och det var som jag misstänkte: han fick kalla fötter när jag började prata om det där med IVF-försök i Köpenhamn. Och tydligen dog alla hans känslor för mig i det ögonblicket. Anledningen till att han fick kalla fötter var att tydligen hade hans ex blivit gravid i samband med att det tog slut. Men i och med att hon hade varit otrogen så visste hon inte vem som var pappan. Så det hade slutat med abort som dejten tog sitt ansvar med trots att han inte visste om det var hans barn eller inte. Detta var väldigt traumatiskt för honom och gör att allt som har med den frågan att göra kommer för nära.

 

Vi stod där och pratade om känslor och tankar i över en timme innan det blev för kallt. Det slog mig att vi knappt har pratat med varandra på det här sättet förut vilket vi kanske hade behövt. Kändes väldigt skönt att ta upp vissa saker med honom och jag antar att han känner samma sak.

 

Tror att vi hade pratat en hel del om vi nu hade åkt till Fuerteventura som planerat. Då hade vi liksom inte haft så mycket annat att göra. För det har ju, när man ser tillbaka, alltid varit fullt upp med olika aktiviteter när vi har träffats. Vi har inte gett oss tid för att prata och utveckla vårt förhållande. Nu kom det ju upp en massa grejer som jag han inte hade en aning om att jag har varit med om tidigare och som har legat och malt i bakhuvudet. T.ex. det där att jag blev så brutalt dumpad av mitt ex och som gjort att jag har lite svårt att släppa människor inpå livet och lita på dem.

 

Verkade som att även han var ganska ledsen och när vi skiljdes åt gav han mig en lång kram och ville inte riktigt släppa. Och när jag sa att jag kommer att sakna honom och att jag tycker om honom sa han att han tycker om mig också. Han sa också att kanske kan det bli vi igen i framtiden men att jag inte skulle ha för stora förhoppningar, det är det där med barnfrågan.

 

Känner mig nu alldeles tom inombords och tårarna rinner stilla efter kinderna. Känns rent ut sagt förjävligt att något som hade kunnat bli så bra stupar på att han hade saker med sig i bagaget som han inte hade bearbetat klart.

Tror att jag ska tillåta mig att vara ledsen ett tag. Kanske hör han av sig, kanske inte. Jag kommer ju att byta telefonnummer i samband med att jag byter jobb vid årsskiftet och då får jag väl se om han får följa med i nya telefonboken. Kanske är det bättre att inte ha hans telefonnummer (hemligt och finns inte på nätet) för då kan jag ju inte höra av mig hur gärna jag än vill...

 

Nu ska jag och en sömntablett gå och försöka sova. Lika bra att försöka sova bort de ledsna känslorna. I morgon känns det förhoppningsvis lite bättre och jag kan ju inte göra någonting åt hans icke-befintliga känslor i alla fall.

 

Har som sagt var mått skit den här veckan med mycket ångest och sovit dåligt. Har idag varit i kontakt med min psykolog och vi pratade drygt 20 minuter i telefon och sen ska jag dit och prata nästa vecka. Ska bli SÅ skönt!

I morgon ska jag möta upp dejten för att få mina grejer. Så morgondagen kommer antagligen att bli rentutsagt förjävlig. För säkerhets skull har jag nu tagit en sömntablett. Är det verkligen så bra att experimentera med så starka grejer? Men just nu gör jag nästan vad som helst för att dämpa ångesten och känslorna.

Har försökt komma i kontakt med min psykkontakt utan att lyckas. Hoppas hon ringer tillbaka i morgon.

För att slippa åka hem och för att skingra tankarna något har jag i kväll varit på en föreläsning om hattar. Kul grej att få testa olika modeller.

Usch vad det är hemskt att ha ångest! Började redan igår eftermiddag och har sen bara tilltagit. Tog en sömntablett igår kväll för att jag skulle få sova men så fort jag vaknade igen av klockan i morse så satte känslorna fart igen. Det river och kryper inombords så att jag håller på att bli galen! Kan inte varken sitta eller stå still och koncentrationen är obefintlig. Ändå är jag här på jobbet. För skulle jag vara hemma skulle jag bara försöka döva ångesten med att äta och DET är ju inte bra nu när jag äntligen hade gått ner lite. Bättre att försöka härda ut här och vara bland folk även om det är jobbigt och oproduktivt.

 Kanske är det sant? Isf hade ju uppenbarligen inte dejten de rätta känslorna för mig... 

 

Blev, trots att jag var så trött och bakis, en riktigt trevlig familjemiddag här hos mig igår. Vi var 10 st så det krävs lite planering och logistik i min lilla lägenhet. Men jag hade gjort det ganska enkelt för mig med en mustig köttgryta och sedan vit choklad-fromage.

 

Idag har det varit en lugn hemmadag när jag har diskat undan och varit ute och gått. Ensamheten har gjort att tankarna på dejter och saknaden efter honom håller på att spränga mitt huvud och äta upp mitt inre. Hur ska jag orka med detta?

 

 

 

Ju mer jag tänker på, den numera f.d, dejten desto ledsnare blir jag och känner mig alldeles tom inombords. Har så många frågor jag skulle vilja ha svar på men jag antar att det inte blir bättre av att jag går och ältar och tjatar på honom om svar. Så nu försöker jag ligga lågt och inte höra av mig. Och än så länge går det faktiskt ganska bra. Han skickade ett sms igår och frågade vilket konto han skulle sätta in pengar han var skyldig mig på och jag svarade lika kort som han frågade. Och när han var så pass schysst så var det NÄSTAN så att jag fick lite dåligt samvete över att jag har avbokat resan och tagit pengarna själv. Men bara nästan! För när jag tänker efter har jag betalat väldigt mycket under de här månaderna som vi har hängt ihop. Först all bensin, 30 mil varje helg, och sen resan till Åland i somras. Plus all mat jag har handlat. Så nej, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete.

Det som känns jobbigt är ju att han spelade med så bra utan att säga något. Hur länge hade han tänkt göra det liksom? Det är ju exakt samma situation som jag var i med ex:et. Där kom det också upp när jag ställde en rak fråga. Kanske ska jag inte ens hålla på med det där med att försöka ha en relation med killar? Uppenbarligen är jag ju inte speciellt bra på det...

Om jag ska hitta något positivt idag är att jag har varit hos gynekologen för att få remiss för prover inför de kommande försöken med IVF nere i Danmark. Så nu känns det som att åtminstone den biten är på rull. Och när jag ändå var på den sidan av stan var jag på en outlet som Lundhags hade. Köpte en underställströja i merinoull och en sån här fleecetröja (dock köpte jag en långärmad):

 

 

Blev man inte lite glad av färgen så säg?

 

Har även "flyttat hem" igen efter att ha bott hos brorsan sedan i lördags. Ganska skönt men samtidigt jobbigt då jag började småäta det första jag gjorde. Det hade dock visat sig på vågen hos ätstörningskliniken idag att jag bott borta: -1.2 kg rent fett!!!

Varför kan inte livet bara gå lite smärtfritt för? Har ju haft det ganska bra under sommaren och så men nu har jävligheterna satt igång igen.

Igår fick jag ett SMS (!!!) från dejten där han skrev att han inte ville åka med till Fuerteventura dit vi skulle ha åkt om två veckor. Efter en hel del tårar, tandagnisslan och diskussioner med brorsan bestämde jag mig för att boka av allt. Jag hade ju verkligen sett fram emot resan och hade nog innerst inne hoppats på att han skulle ha följt med så att vi hade kunnat prata igenom det hela och gå vidare i relationen åt ett eller det andra hållet därifrån. Men nu är det definitivt över!

Känner mig både ledsen, arg och kanske framför allt lurad. Hur länge har han gått och känt att det varit fel? Hur har han kunnat spela med så pass bra (sista helgen vi träffades var riiiktigt bra)? Hur länge hade han tänkt vänta utan att säga något?

 

Dock var jag så fräck att innan jag avbokade så ändrade jag mailadress från hans i bokningen plus att jag skrev in mitt konto för återbetalning. Vill han veta om jag åkte eller inte får han väl fråga. Samma sak OM han nu frågar och han vill ha tillbaka pengar. Jag tycker faktiskt inte att jag är skyldig att ge honom den här informationen. Plus att jag under hela vårt förhållande har varit den som som har pröjsat all bensin, köpt med mig mat och grejer till hans kök. Nej, de där få slantarna som blir över efter det att återbetalningsavgiften är betald tänker jag allt behålla!

Var på middag hos goda vänner igår och visst; det var väldigt trevligt. Men samtidigt fick jag verkligen stålsätta mig och spela upp den glada festprinsessan när jag egentligen bara ville ligga hemma på soffan och käka choklad. Och inte blev det ju lättare när alla satt och sa att vi inte passade ihop och var så omaka. :-(

Var igår på mitt livs första skivstångspass. Det var verkligen apjobbigt och redan under passet kände jag hur musklerna skakade. Idag har träningsvärken kommit smygande mer och mer och nu är den så hemsk att jag bara vill ligga i fosterställning och kvida högt.

Är ju van vid spinning och då kan man ju tycka att rumpan och benen borde vara ganska vältränade. Men icke! Rumpan och bröstmusklerna är de som gör allra ondast och som jag nu inte riktigt vet hur jag ska hantera. Aj, aj, aj... Kan inte vara bra med träning...

 

Så här glad såg INTE jag ut under passet: 

Undrar just vad det är för fel på mig som inte kan få en relation att fungera? Nu har jag blivit dumpad av dejten. Visserligen har vi ju haft skilda åsikter om det där med barn, han vill inte ha fler (eller iaf inte med mig), medan jag har det framför mig. Han tycker att det är perfekt med att ha ett sånt "helgbo-förhållande" som vi har haft och vill inte ha det på annat sätt. Och min framtidsvision är ju att träffa någon som jag kan skapa ett gemensamt liv med.

 

Vi pratades vid igår för första gången på drygt en vecka. Jag kunde inte hålla mig längre ifrån att ringa. Först var samtalet precis som vanligt. Pratade om allt och ingenting. Sen var jag ju tvungen att fråga hur han kände inför vår diskussion om mina kommande provrörsförsök som vi hade förra söndagen. Och han blev återigen så där hård.

Till slut kände jag att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka och avslutade samtalet väldigt snabbt. Slängde i princip på luren i örat på honom.

Skickade sen ett sms när jag lugnat ner mig lite och bad om ursäkt och skrev att jag haft på känn under en längre tid att han kanske inte riktigt haft rätt känslor för mig. I morse kl. 05:43 kom då "det är så, så det är lika bra att vi bryter upp". Alltså, var inte det lite fegt? Nästan lite fjortisaktigt att inte kunna ta det åtminstone i telefon.

Jag undrar just hur länge han hade tänkt spela med innan han hade sagt något? Hur kan man ens spela det spelet och inte vara ärlig? Och varför i hela fridens namn ville han träffa mina kompisar för bara två veckor sedan om han nu inte kände något för mig och iaf inte såg någon framtid? Eller var det det där med barnfrågan som blev den utlösande faktorn? Känner mig hur som helst både lurad och ledsen just nu.

 

Det som också känns lite sisådär är ju att vi ska åka till Fuerteventura om två veckor. För JAG tänker iaf åka. Sen får han göra som han vill känns det som just nu. Men ponera nu att han också åker. Vi ska då bo i dubbelrum på ett hotell som ligger lite utanför bebyggelsen, dvs ganska hänvisade till varandra. Hur 17 ska man hantera det??? Det får dock bli ett senare problem om det ens blir aktuellt. Men jag har svårt att tro att han skulle strunta i att åka med tanke på att det är för sent att avboka och hans snålhet antagligen skulle ta över.

 

Det hela känns förstår väldigt tråkigt och det är ytterligare ett relationsmisslyckande. Men jag kan bara inte låta bli att försöka bli gravid medan tid förhoppningsvis fortfarande finns. Kommer ju att ångra mig resten av livet om jag nu låter den lilla, lilla chansen gå mig förbi för en killes skull...

Det är som sagt var ett sjukligt beteende! Och tänk vad jag kommer att svära i morgon när allt ska rensas...

En kompis kom över igår kväll och firade mitt nya jobb med mig. Vi käkade taco, drack bubbel och fick för oss att byta gardiner mitt i allting. Det var verkligen jättekul att fira lite.

Men det är ju så konstigt med kompisen. Trots att vi har daglig kontakt och träffas i princip varje vecka så har vi alltid alldeles för mycket att prata om. Igår kom han vid halv sju och sen var klockan helt plötsligt halv två! Hur gick det till liksom?!?

 

Sökte ett jobb redan i somras innan semestern som jag alldeles nyss fick reda på att jag har fått! Spännande va? Och de mötte nästan upp mot lönekravet också. Hade tagit i från tårna så jag hade inte förväntat mig att de skulle gå med på det.

Känner mig faktiskt jätteglad över detta mitt i allt det tråkiga som händer omkring mig just nu. Så det lär bli som så att jag börjar direkt efter julledigheterna. Kul!

 

Men hur gör jag nu med Köpenhamn? Kan man verkligen ha samvete att börja ett nytt jobb med att försöka bli gravid? Visst, jag inser ju att jag får vänta tills dess att ev. provanställning är över. Men samtidigt så måste jag ju tänka på mig själv i det här fallet. Ja, ja. Jag ska tänka på det lite.

 

Veckan som gått har fortsatt i samma tunga stämning som sist jag skrev i söndags/måndags. Är ledsen över det där med dejten. Har inte hört något från honom och jag har inte heller hört av mig. Känns verkligen INTE bra om det ska sluta så här. Och hur blir det med Fuerteventura? Ja, jag kommer att åka åtminstone men det kan ju bli något stelt om ingen av oss hör av sig. Ja, ja. Det får bli ett senare problem.

Det som har känts bra i veckan är att jag känner mig väldigt tillfreds med beslutet att testa på provrörsbefruktning. Visst, det kommer att kosta alla mina besparingar och statistiken är låg men samtidigt har jag ju verkligen gjort ALLT jag kan då. Det kommer ju antagligen att visa sig ganska snabbt i vilket skick mina ägg är i och om det överhuvud taget finns någon chans.

 

Känns som att det kan bli en lite jobbig helg när det är som det är med dejten. Kommer antagligen att vara på superduperdåligt humör så jag ska nog kura in mig i en filt med en flaska vin för att sura ifred.

Hade en jättehärlig dag med dejten igår. Vi åkte runt och kollade och handlade lite innan vi åkte hem och grillade och sen mös till "Så mycket bättre. Kände mig riktigt tillfreds med livet och honom just då.

I dag när vi vaknade planterade vi en hel drös med lökar innan vi drog in mot stan. Det var då jag lite försiktigt frågade hur han skulle känna om jag tog kontakt med IVF-kliniken i Köpenhamn när jag ändå ska dit. Direkt blev han jättehård och svarade: det där vill jag INTE bli inblandad i! Visst, jag hade väl det på känn tidigare men att han inte kunde säga det på ett schysst sätt med en efterföljande diskussion var jag inte riktigt beredd på. Jag blev förstås jätteledsen. Både över faktumet att han inte vill ha barn med mig men också över det att vår relation inte kommer att överleva. För om jag nu, mot all förmodan, lyckad bli gravid så kommer jag inte ha tid för honom. Och om jag inte blir gravid kommer jag antagligen hamna i en ganska djup depression. 

Så nu ligger jag här i sängen, efter att ha genomlidit kalas hos svägerskan trots min ledsamhet, och känner mig helt förkrossad. För om jag ska vara ärlig var det som att mina känslor för honom dog en smula...