lyckis

Igår fyllde lilla mamsen hela 64 år så självklart var det kalas där med god mat och många skratt. Lite konstigt känns det dock att sitta helt nykter när de andra har börjat få i sig några glas vin. Har helt plötsligt börjat upptäcka att alkohol gör folk väldigt högljudda. Konstigt nog har jag aldrig märkt det själv när jag har druckit. :-)

 

Lämnade in bilen på den årliga servicen i morse men efter ett par timmar så ringde de och sa att även kamremmen behövde bytas. Så från att servicen skulle ha kostat 6500:- så kommer den nu att kosta 14000:-!!! Precis vad jag behövde! Nooot!!! Där rök det lilla buffertkonto som jag har sparat på mig senaste tiden. Visst, det var ju just ett konto för oförutsedda kostnader men att de just skulle gå till bilen känns jäkligt surt! Speciellt som att jag vid det här laget har lagt ner bra mycket mer pengar på reparationer av bilen än vad den kostade att köpa. Men vad ska jag göra? Om jag inte fixar det kan jag inte sälja den plus att om kamremmen går av brakar hela motorn. Och då står jag ju där helt utan bil och inte har råd att köpa en ny. :-(

 

Låg på soffan i princip hela dagen och grämde mig över detta innan jag tog mig samman och frågade en kompis om hon ville följa med in till Kungsträdgården för att kolla in Stiftelsen som hade gratiskonsert där. Så vi drog in och det var det helt klart värt! De är ju verkligen rackarns bra. Så nu känner jag mig på något bättre humör åtminstone.

 

Igår drog jag iväg till en kompis landställe utanför stan upp mot Norrtälje. Har haft det fantastiskt skönt och avslappnande. Gårdagen ägnades åt att promenera, hänga i solen och bara umgås. Idag har vi varit ute i skogen och plockat blåbär/smultron som vi sedan gjorde världens godaste paj av. Sen låg vi bara på varsin solsäng och njöt ända fram tills dess att åskan och de efterföljande skurarna kom.

 

Känns verkligen som att hela jag bara skriker efter att ta det lugnt. Kanske skulle lyssna på min kropp för en gångs skull och inte bara fortsätta i de gamla vanliga energiska hjulspåren?

 

När jag var på inskrivning på mödravårdscentralen härom veckan så gick vi igenom ev. ärftliga sjukdomar och så som typ diabetes och hjärtproblem. Jag berättade att min pappa gjorde en by-passoperation av hjärtat när han var 54 år och att de då fixade tre kärl. Så idag hade jag blivit kallad till en läkare för att prata vidare om detta.

Han var 40 minuter försenad så gissa hur intresserad jag var av att prata med honom. *sur* Hur som helst så frågade han en massa frågor som jag redan hade svarat på och drog väl samma slutsats som jag gjorde redan för länge sen: min pappa fick dessa förträngningar runt hjärtat pga rökning och av att han inte rörde sig en meter i onödan. Jag lever ett ganska annorlunda liv (även om jag är överviktig). Kontentan av det hela var att läkaren inte ansåg det vara ärftligt eller att jag ligger i riskzonen.

 

I kväll har jag varit och träffat en väninna som jag inte träffat på ett par månader. Det var verkligen jättekul att träffas igen och jag kände mig full av ny, glad energi när jag gick hemåt i solnedgången.

 

Åkte ut i skärgården i morse till en ö som heter Bullerö och som ligger ganska långt österut i skärgården. Det ar fantastiskt vackert och fridfullt där ute. Dessutom var det väldigt lite folk vilket ju självklart var det bästa av allt.

När vi åkte i morse så kom det lite duggregn och ganska kallt men ju längre dagen gick desto finare väder blev det. Så till slut var det så att jag ångrade att jag inte hade med mig shorts och ett linne. Men det kanske var lika bra det med tanke på hur mycket jag ändå har lyckats bränna mig i ansiktet, på halsen och på armarna.

 

Jag hoppas verkligen att det blir fler såna här underbara dagar under semestern. De är verkligen välbehövliga för sinnet!

 

...semester!!! Känns verkligen som att jag behöver det så här efter att jag har varit så pass sjuk men ändå härdat ut på jobbet. Dessutom kommer jag inte att vara helt ledig då jag får gå in typ två gånger/vecka för att kontera fakturor. Men det ger ju flextimmar som jag kan ta ut under hösten i stället. Antar att jag kommer att behöva det ju mer gravid jag blir och när jag ska flytta och så.

Nu är jag ledig nästan fem veckor (börjar jobba tor 13/8 igen), helt underbar känsla!

 

Alltså, det är den TIONDE JULI och när jag vaknade i morse var det elva grader, blåst och regn! Ska det verkligen vara så så här dags på året? Nu ska det ju vara varmt och skönt och man ska kunna sola och bada för fullt. Nej, något konstigt är det allt.

 

Testar just nu "Compeed skavsårsplåster extrem" via Buzzador (nätverk för att testa/utvärdera/recensera produkter). Jag köpte ju ett par nya träskor som jag var så lycklig över här för någon månad sedan men som det visade sig att jag fick grymma skavsår av. Så den här kampanjen med plåstren kom väldigt lägligt.

Glad i hågen satte jag på mig träskorna härom dagen och det dröjde inte många timmar förrän jag hade börjat få blåsor på hela FYRA ställen. På med plåster efter alla konstens regler (eller rättare sagt enligt instruktionen). Men mina fossingar kan verkligen inte vara gjorda för dessa plåster. Efter ett kort tag började de lossa och korva sig/kasa runt. Så det var bara att dra bort dem igen och sedan lida resten av dagen. :-(

Men skam den som ger sig; ska låta blåsorna lägga sig lite och sen göra ett nytt försök med plåstren. Återkommer i ärendet...

 

Kan ni tänka er; magen verkar äntligen ha börjat stabilisera sig efter nästan tre veckors olag. Har även varit lite piggare i dag än vad jag var igår vilket känns underbart skönt. Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att det fortsätter i den här riktningen. Dock låter magen som ett helt sågverk, den mullrar och pratar precis hela tiden. Till och med så att kollegorna i kontorslandskapet frågade om det var jag som lät idag.

 

Efter jobbet åkte jag och mötte upp ett par kompisar i ett par timmar, sen pallade jag inte mer. Dessutom blir det ju så lite jobbigt efter ett tag när man sitter där med sitt vatten och de andra dricker alkohol. Först nu märker man hur jobbiga och skräniga folk är som dricker. Precis som jag var för bara några månader sen. :-)

 

 

Kompisens mat såg fantastisk ut, själv åt jag barnportion med pasta...

 

Känner mig fortfarande jätterisig och får inte ordning på magen. Så just nu känns det som ett litet tillfälligt avbrott i livet då orken inte finns på något sätt alls. Försöker jobba men det går väl sådär kan man lugnt säga och flexkontot ligger alldeles för mycket på minus. Men jag hoppas att det vänder snart. Mycket snart då jag verkligen INTE vill in till Sös-akuten igen!

 

 

En liten vits apropå ämnet:
-Vet du vad som hände med han som åt en kasse?
-Han sket på se

 

Har faktiskt fått sova någorlunda i natt, bara varit uppe några gånger. Detta har väl gjort att jag har känt mig något piggare idag. Dock är jag fortfarande alldeles matt och snurrig. Har varit ute några kortare svängar (vågar inte vara för långt från toaletten) och utöver det har jag växlat mellan att sitta i solen på balkongen och lyssna på "Sommar på P1" och ligga inne och pusta framför fläkten som har gått på högvarv senaste dygnet.

 

I morgon börjar sista arbetsveckan innan semestern, längtar som 17 tills på fredag. Och nu hoppas jag bara att magen ska ha hunnit bli bra tills dess, pallar inte med det här längre!

 

Kände härom dagen att det barkade iväg igen med orken och jag blev alldeles yr. Har ju gått i drygt två veckor när allt bara har runnit rakt igenom mig med en himla fart. Så igår var det dags för akuten IGEN! Igår var det lite mer väntetid än förra veckan vilket inte var helt optimalt då jag var så risig. Fick tom lägga mig ner i en soffa i väntrummet för att jag inte orkade sitta upp.

När jag väl kom in så fick jag dropp på en gång samtidigt som de tog en hel drös med nya prover. Alla prover de tog förra veckan var bra så jag var tydligen lite av ett mysterium för dem. Det som var annorlunda den här veckan var att de hörde något konstigt ljud på hjärtat så det blev remiss för ultraljud av hjärtat. Men det behöver jag inte göra på Sös som tur är.

Under tiden som droppet gick in så fick jag ligga ute i korridoren. Oturligt nog så var det ett par fyllon som låg där också så det var väldigt oroligt. De låg och skrek i sängarna, pratade för sig själva och det värsta av allt: klev upp ur sängarna med jämna mellanrum och störde oss andra patienter. Jag vet att det inte är politiskt korrekt att säga detta men i såna stunder önskar jag nästan att det vore ett försäkringssystem liksom det som USA har. För varför i hela världen ska de där människorna först supa upp mina skattepengar och sen få likvärdig vård när de kommer in pga fylla och ta ännu mer av mina skattepengar? Sånt gör mig galen!

 

När droppen nästan var slut så kom läkaren och sa att "just i dag har vi en mag-tarmspecialist i tjänst här på akuten och vi undrar om du skulle gå med på att göra en rektoskopi". Jag övervägde typ i en halv sekund innan jag sa att de fick göra vad de ville bara jag blir bra igen. Och det var en "spännande" upplevelse må jag säga. Men jag ska inte ta några detaljer här. Dessvärre hade jag för mycket innehåll i tarmen så de kunde inte se något. Men om det håller i sig till nästa vecka så ska jag komma in igen och bli inskriven för vidare undersökningar. Och då kommer de att tömma tarmen innan för att kunna se.

 

Blev utskriven vid tjugo i sex och var fortfarande fullt inställd på att åka och kolla på Alice Cooper som skulle vara på Grönan och som jag sett fram emot så mycket. Tog mig till Skanstull och insåg att jag behövde äta och dricka eftersom att det var 11 timmar sedan sist. Men jag hann inte mer än att få ner hälften av maten förrän jag blev alldeles kallsvettig och fick kräkas i en papperskorg. Så det var bara att ringa kompisen och säga att jag bangade. Kändes verkligen jättetrist men samtidigt så mådde jag så dåligt att det aldrig hade funkat.

 

Hela natten och dagen idag har jag fått springa på toa med magen. Så nu känner jag mig riktigt risig igen och vill bara ligga still i soffan/sängen. Synd bara att det är 26 grader i lägenheten. :-(

 

Igår fick jag komma till mödravårdscentralen för ett extra ultraljud då jag har varit så orolig över om det fortfarande finns liv där inne. Och det gjorde det! Hjärtat slog precis som det skulle och fostret var lite drygt 3,5 cm långt.

Det var väldigt en väldigt häftig känsla att se det lilla livet med armar och ben. Kändes otroligt lugnande och nu ska det mycket till för att det ska släppa.

 

Så här ser det lilla underverket ut i vecka 10 (kanske lite svårt att se men tänk på att vi snackar 3,5 cm här så upplösningen blir ju inte optimal):

 

I fredags eftermiddag styrde jag min kosa mot Göteborg. Skulle dit med min pappa och brorsöner för att gå på Liseberg.

Var lite orolig för hur det skulle gå med magen men som tur är så har jag lyckats pricka in toaletter när jag har behövt dem som bäst. :-)

Kom ner i fredags kväll och tog spårvagnen in till centrum (bodde i Mölndal) för att käka middag. Fick bli en sån där asiatisk buffé där de steker maten allteftersom, helt ok.

 

I fredags morse var det då äntligen dags för inskrivningssamtalet på mödravårdscentralen. Var lite nervös innan och inte blev jag speciellt lugnare av att det var en helt ny barnmorska som jag träffade. Eller rättare sagt: hon var ingen NY barnmorska i den bemärkelsen då hon jobbat på förlossningen under många år men hon var ny i den här rollen och jag var hennes första egna patient. Så besöket som skulle ta 30-60 minuter tog närmare två timmar eftersom att hon sprang ut och frågade kollegor titt som tätt. Men hon var väldigt gullig så jag kunde ändå inte bli irriterad på henne.

Vi pratade en del om att jag går och är så orolig över det där med missfall/kromosomförändringar. Så nu ska jag få gå på ett extra ultraljud redan i morgon för att se att det fortfarande är liv där inne. Sen bokade vi tid för KUB som är ett sorts test man kan göra för att se hur hög sannolikheten är att det är någon kromosomförändring. Det gjorde ju att jag blev något lugnare.

Direkt därifrån åkte jag till Sös-akuten igen för att lämna in nya prover som skulle iväg till labbet och sen snabbt hem igen för att hinna jobba några timmar innan jag skulle ner till Göteborg. Men de dagarna återkommer jag om. :-)

 

Ja ni, det har varit några väldigt händelserika dygn i frökens liv sedan i torsdags. Jag började bli risig i magen där på torsdagen dagen före midsommar och trodde först att jag hade ätit något konstigt då allt bara rann rakt igenom. Sen bara fortsatte det och tilltog rejält. På onsdagen gick jag hem från jobbet då det blev outhärdligt att springa på toa hela tiden.

Tog som sagt var den där allergimedicinen som man skulle bli så trött och dåsig av innan jag gick och la mig igår. Tror ni att jag somnade? Låg fortfarande och löste korsord vid straxt före två. Dåsade till någon timme senare och låg sen i halvdvala fram tills klockan ringde vid halv sju. Helt slut som artist!

Nu känner jag mig väldigt trött och sliten men samtidigt så är hjärnan på högvarv. Så nu har jag tagit en ny tablett och hoppas på bättre sömntur i natt.

 

I kväll tog jag mig trots tröttheten iväg på Parkteatern. De åker ju runt och var i kväll bara en kvarts promenad hemifrån så då ville jag ju passa på. Det var föreställningen "From Sammy with love" som visades i kväll och den var helt fantastiskt bra! Även om den var väldigt sorglig emellanåt. Den handlade om Sammy Davies Junior plus att man vävde in personliga reflektioner från skådespelarna/dansarna Karl Dyall och Rennie Mirro och om hur de har upplevt utanförskap på grund av sina rötter och sin hudfärg. Usch, jag ryser när jag hör såna tragiska berättelser!

Men den var i alla fall jättebra och jag är glad att jag gick iväg och såg den.

 

Först blir jag trött på att jag inte kan sova om nätterna. Svårt att somna, sover någon timme och vaknar sen igen och ligger och vrider och vänder på mig i ett par timmar innan jag somnar vid halv fem och är ett vrak ett par timmar senare när väckarklockan ringer.

Sen blir jag trött på min ena chef som inte tycker att det där med administration och ekonomi är så viktigt. Detta gör att det blir en massa extra jobb för mig samt att fakturorna valsar runt i systemet och blir eskalerade i onödan.

Till sist blir jag trött på ett par av mina vänner. Träffade dem i kväll på en enkelt middag hos den ena av dem. Och den ena sitter bara och pratar om sitt jobb hela tiden och den andra satt och pratade om allt mellan himmel och jord så länge det rörde honom. Så jag blev helt tyst och satt och bara lyssnade. De förde liksom varsin monolog i varsin ringhörna utan att ens lyssna på den andra.

 

Ja, ja. För att försöka bli lite piggare ska jag nu gå och lägga mig med en tablett. Får ju inte äta vanliga sömntabletter längre så nu har jag fått någon variant av allergimedicin som ska göra att man blir dåsig och sömning. Så wish me luck!

 

Ok, vill ni veta en hemlis? Men jag berättar det bara om ni lovar att INTE lägga ut minsta kommentar på Facebook. Lovar ni? Kommer bli mycket besviken om så sker.

 

Hur som helst: jag är gravid! Är i nionde veckan och jag har berättat för min familj idag. Och nu känner jag att jag behöver skriva av mig här ibland om mina känslor inför detta.

När jag fick veta detta så trodde jag först inte på det eftersom jag inte har känt några "symptom". Fortfarande känner jag ingenting alls förutom en sjuk trötthet men förra fredagen var jag på ett första ultraljud och fick då se att det finns ett litet liv där inne med ett hjärta som slår. Så det kändes otroligt lugnande då jag har varit osäker på om jag bara varit skengravid eller vad man nu kallar det. Och eftersom att det fanns hjärtljud där inne så minskade risken för missfall drastiskt vilket jag hittills har oroat mig för. Nästa sak att oroa sig för är när man gör kollen av ev. kromosomförändringar om några veckor. Efter det ska jag BARA glädjas och sluta oroa mig! :-)

Försöker att leva som vanligt förutom att jag då undviker alkohol. Har inte engagerat mig så mycket i vad man ska äta och inte. Men det kanske jag borde göra med tanke på alla gifter i vissa livsmedel. Fast jag tror att så länge man inte äter strömming eller opastöriserad ost varje dag så är det nog ingen större fara.

 

Fy faaan vilken pissig dag! Äntligen är den över och jag får gå och dra täcket över huvudet.

 

Började redan i morse när jag fick ett sms från brorsan där han skrev att äldsta brorsonen inte följer med på lunchen som jag ska ha här på söndag. I vanliga fall hade jag inte brytt mig men just den här gången är det lite speciellt och jag hade verkligen uppskattat om han följde med vilket jag också svarade. Det har varit som en tagg inombords hela dagen sen.

Dagen fortsatte med att jag skulle åka ut till min mamma som bor utanför stan och hamnade självklart i världens köer. Bara sånt kan ju göra att man blir på dåligt humör. Till råga på allt hade mamma hört på radion om köerna men inte hört av sig till mig och förvarnat. Mycket irriterande!

Sen efter de grejerna hade jag liksom lite svårt att komma igen och bli glad. Så jag måste nog erkänna att jag antagligen inte har varit det minsta roliga sällskapet. Har varit ganska surig, tyst och trött.

 

Ovanpå ovanstående så har det återigen blivit en singelmidsommar. :-( Och kom nu inte och säg att jag ska rycka upp mig, just nu hatar jag alla lyckliga jävlar där ute!