Barn till varje pris?
Ja, det kan man ju fråga sig. Men jag kan säga som så att det är jäkligt lätt att döma och ha åsikter så länge man inte är i sitsen att längtan sliter och drar i en utan att man kan göra något åt barnlösheten. När man väl är där upptar det så mycket av ens tankar och leverne att det skär i hjärtat emellanåt.
När jag var yngre trodde jag väl aldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Levde livet och tyckte väl att det var trist att vara singel men dejtade friskt både via nätet och krogen så det glömdes snart bort. Det är först nu på senare år som jag har förstått att jag kanske faktiskt kommer att förbli ensam utan familj. OCh DEN insikten är jobbig att leva med kan jag säga! Fast jag tror ändå att jag har lättare att acceptera att jag är singel än att jag är barnlös.
För några år sedan diskueterade jag och ett bögpar om vi skulle göra slag i saken och försöka tillsammans. Där var det jag som drog öronen åt mig lite då jag var rädd att jag skulle bli utanför då de är två och jag är ensam. Sen blev det en praktisk fråga också då vi för alltid skulle behöva bo i närheten av varandra och komma överrens. Och personligen tror jag att om det är svårt att komma överrens med ett ex om vårdnad osv så är det ännu svårare med ett bögpar (dramaqueens och bitchiga). Så de tankarna la jag ner ganska snabbt.
Efter det kom tanken upp att åka ner till Danmark för insemination. Där kom jag långt i tankarna och sparade pengar som en galning. Är ju trots så att vid min ålder, 38, så tar det i snitt drygt 7 försök innan det lyckas. Men så träffade jag ju Poe och alla de tankarna lades åt sidan. När jag sedan blev dumpad här på försommaren så kom de tankarna upp igen och jag har kommit ännu längre i processen. Det jag hade kvar att tänka på och bearbeta rent mentalt var bland annat frågorna om:
1. det ska vara möjligt för barnet att vid 18 års ålder ha möjlighet att få namnet på donatoren.
2. hur man svarar på alla frågor som kommer från omvärlden när man är ensamstående
3. om jag skulle spara sperma i deras bank till ev syskon.
Nu har jag tänkt igenom dessa frågor och sparat tillräckligt med pengar så egentligen är det bara att köra. Måste bara ta mod till mig för det kommer inte bli helt enkelt rent mentalt. Bara det där att åka ner ensam till Köpenhamn och göra själva ingreppet kommer ju antagligen att bli jättejobbigt! Sen all väntan ska vi inte ens prata om... Och allt detta ska jag gå igenom själv. Men innerst inne så vet jag att jag klarar av det! Både mentalt och ekonomiskt. Det allra, allra jobbigaste är ju om det inte blir något...
När jag var yngre trodde jag väl aldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Levde livet och tyckte väl att det var trist att vara singel men dejtade friskt både via nätet och krogen så det glömdes snart bort. Det är först nu på senare år som jag har förstått att jag kanske faktiskt kommer att förbli ensam utan familj. OCh DEN insikten är jobbig att leva med kan jag säga! Fast jag tror ändå att jag har lättare att acceptera att jag är singel än att jag är barnlös.
För några år sedan diskueterade jag och ett bögpar om vi skulle göra slag i saken och försöka tillsammans. Där var det jag som drog öronen åt mig lite då jag var rädd att jag skulle bli utanför då de är två och jag är ensam. Sen blev det en praktisk fråga också då vi för alltid skulle behöva bo i närheten av varandra och komma överrens. Och personligen tror jag att om det är svårt att komma överrens med ett ex om vårdnad osv så är det ännu svårare med ett bögpar (dramaqueens och bitchiga). Så de tankarna la jag ner ganska snabbt.
Efter det kom tanken upp att åka ner till Danmark för insemination. Där kom jag långt i tankarna och sparade pengar som en galning. Är ju trots så att vid min ålder, 38, så tar det i snitt drygt 7 försök innan det lyckas. Men så träffade jag ju Poe och alla de tankarna lades åt sidan. När jag sedan blev dumpad här på försommaren så kom de tankarna upp igen och jag har kommit ännu längre i processen. Det jag hade kvar att tänka på och bearbeta rent mentalt var bland annat frågorna om:
1. det ska vara möjligt för barnet att vid 18 års ålder ha möjlighet att få namnet på donatoren.
2. hur man svarar på alla frågor som kommer från omvärlden när man är ensamstående
3. om jag skulle spara sperma i deras bank till ev syskon.
Nu har jag tänkt igenom dessa frågor och sparat tillräckligt med pengar så egentligen är det bara att köra. Måste bara ta mod till mig för det kommer inte bli helt enkelt rent mentalt. Bara det där att åka ner ensam till Köpenhamn och göra själva ingreppet kommer ju antagligen att bli jättejobbigt! Sen all väntan ska vi inte ens prata om... Och allt detta ska jag gå igenom själv. Men innerst inne så vet jag att jag klarar av det! Både mentalt och ekonomiskt. Det allra, allra jobbigaste är ju om det inte blir något...
Trackback
