Kalas nr 2 och omgång 2 av ev IVF

I lördags var det dags för kalas nr två för Lilleman. Vi hade middag för den närmaste familjen så vi var "bara" tio personer då. Hade Sangria och spanskt plock till kombinerad fördrink/förrätt. Sen blev det en väldans mustig (och GOD) köttgryta med ugnsrostad potatis till varmrätt för att därefter runda av med en kladdkaka innehållandes kolakräm och Center.
Även om Lilleman var hos min mamma hela lördagen så att jag kunde fixa och jag hade ganska enkel mat så är man ju helt slut efteråt när man haft gäster. Men det var det värt, var jättetrevligt!
 
Idag har jag varit och tagit en hel del prover för att se om det ens finns en chans att kunna bli gravid igen. Är ju liksom inte säkert att jag har så många ägg kvar då man ju bara föds med ett visst antal. Och sen måste man ju räkna med att en viss procent håller alldeles för dålig kvalitet i min ålder. Så det gäller ju att man ligger på en ganska bra nivå redan från början.
Känner mig dock inte så speciellt oroad. Det är ju liksom inte hela världen om det nu skulle visa sig att jag blir avrådd pga låg äggnivå. För hur det än är så har jag ju redan min älskade lilla son och är egentligen helt nöjd med det. Mer det att det skulle vara kul att ge honom ett syskon. Tänker lite som så att om proverna är dåliga så är det en mening med det och jag kommer inte att hålla på och laborera med hormoner för att bli gravid igen till varje pris. Och jag förblir hellre icke-gravid än blir gravid och får missfall eller att barnet har en hjärnskada/är svårt sjukt. Riktigt så stark som singel är jag inte så att jag tror att jag skulle greja en sån situation utan att klappa ihop. Men nu ska vi väl kanske ändå hålla tummarna va?
 
 
 

Hipp, hipp hurra

Åh, vad hände med det här första året med Lilleman? Var har det tagit vägen? Och huuur i hela friden kunde han bli så stor? Han är ju liksom ingen bebis längre. :-(
Tänk för ett år sedan; då låg vi där på BB och hade nästan precis börjat lära känna varandra. Och vad trötta vi var! Tror att vi sov/slumrade i princip hela första dygnet.
 
Tänk att en liten person kan ge så mycket lycka! Och nu börjar hans personlighet komma fram mer och mer. Det märks att vi två umgås mycket då man ser att han redan nu har börjat ta efter vissa av mina beteenden. Som det där med att vara en betraktare i nya folksamlingar och att ha lite svårt att komma till ro i kroppen när det är dags att sova. Men i övrigt är han en glad liten kille som charmar tanterna nere på ICA och ofta visar sina skrattgropar.
 
Den här dagen har dock inte firats så speciellt mycket. Världens sämsta mamma, dvs jag, hade till och med helt glömt bort att köpa present till honom.:-) Vi "firade" genom att gå och hälsa på på hans blivande dagis. Kändes bra med fröknar, att han kommer att gå på samma avdelning hela tiden (1 till 5-åringar gick tillsammans), att de hade en kreativ inriktning samt samarbete med Skogsmulle/Frilufsfrämjandet. Det enda som jag tyckte lät lite konstigt var att de bara var 3 fröknar på 22 barn. Tycker det låter väldigt lite. Men det kanske funkar om de större barnen får klara sig en del själva.
Vi hann även med ett besök på öppna förskolan för att träffa kompisarna och sen en fika med min pappa. Gissa om vi är helt slut bägge två nu efter kalas igår och sen en aktiv dag i dag. Så nu ska här sovas!
 
 

Första kalaset

Dagens stora begivenhet var att ha Lillemans första kalas här i livet. Han fyller ju ett år i morgon (eller rättare sagt om två timmar) så idag hade vi fem av hans kompisar här hemma på fika. Herregud säger jag bara! Såg ut som att det hade varit rena rama sjöslaget efteråt när de gick hem. Men barnen verkade i alla fall ha det kul när de kröp omkring och det är ju huvudsaken. Dock måste jag säga att jag blir lite förvånad över hur vissa föräldrar beter sig. När jag går bort försöker jag att hålla ordning på oss och plocka/torka upp. Men ett par av föräldrarna idag verkade fullkomligt strunta i att barnen smetade banan på bordet och golvet. Verkligen jättekonstigt!
 
Tänk; för precis ett år sedan vid den här tiden låg jag där på förlossningen och det var som allra värst. Kommer ihåg att jag skrek att jag ville att de skulle klippa upp och att jag ville åka hem. Logiska tankegångar va? :-)
 

 

Billig försäkring för framtidens generation

Lilleman växer verkligen så att det knakar... Han firade sin 10-månadersdag i dag med att dra sig upp på knä mot fotpallen i vardagsrummet. Så nu börjar väl det stora jagandet antar jag.
Vi var på BVC härom dagen och nu väger han som en stor säck potatis, dvs nästan 10 kg, och är 74 cm lång. Detta betyder att han håller på att växa ur babyskyddet i bilen. Efter lite research på Google hittade jag det jag tror att vi vill ha. En vändbar stol som han kommer kunna ha ända tills han är så stor att det räcker med en kudde. Så häpp är jag typ två och ett halvt tusen kronor fattigare. Men jag ser det som att det ändå är en billig livförsäkring!
 
Britax, Vändbar bilbarnstol, Multi Tech II, Stone Grey
 

Vad hände?

Fick världens ågren idag när jag insåg att lillkillen blir ett halvår just idag! Vad hände liksom? Var har den här tiden tagit vägen? Jag ser ju självklart när jag ser på kort att han vuxit otroligt mycket vilket känns lite jobbigt. Han är ju knappt ens någon bebis längre utan en liten pojke med egen vilja och karaktär.
Tiden har verkligen gått supersnabbt och det känns som att jag vill stanna den och stanna kvar i den här bubblan ett litet tag med honom. Som jag skrev på FB: om jag slutar att ge honom D-droppar som ska främja tillväxten, stannar han upp i utvecklingen då månntro? :-)
Och tänk om ytterligare ett halvår; då går han och jag ska nästan börja jobba igen. *olängtar* Men nu är nu och jag ska fortsätta att njuta av varje dag med honom.
 

Var tog orken vägen?

Måste verkligen erkänna att jag har haft en rejäl svacka här senaste dagarna. Har varit trött, helt orkeslös, ingen lust till något och inte riktigt haft det tålamod som jag brukar ha. Detta har säkert Lilleman märkt av då det känns som att han har varit ganska grinig och inte velat varken sova eller äta som vanligt vilket har resulterat i extra mycket skrik och gnäll. Vi har alltså inte riktigt varit någon bra kombination med varandra.
Vad är det med mig? När ska detta gå över? Känns som att Lilleman är värd en gladare och piggare mamma då han ju är så snäll, lugn och glad själv vanligtvis. Kanske skulle vara läge och be om hjälp med barnvakt några timmar eller en natt bara för att gå och lägga sig och sova i lugn och ro? Förhoppningsvis är det bara lite sömnbrist som denna svacka beror på. Kan också bero på att jag är uttråkad av att inte ha så stort socialt umgänge med kompisar. Visst, jag träffar andra mammor men då blir det ju bara en massa barnsnack och det är inte det jag behöver just nu...
 
1340_550132851711116_585796577_n

Lillemans första midsommar

Jag och Lilleman har haft en riiiktigt bra midsommarhelg! Tog båten ut i skärgården till min morbror och mosters ställe och firade traditionsenligt med sillunch och dansande kring stången. Nu var väl kanske Lilleman lite för liten för att riktigt förstå grejen men han var nöjd och glad precis hela dagen lång och gnällde ingenting utan bara skrattade och tittade nyfiket.
När vi åkte ut på morgonen så regnade det lite så då måste jag erkänna att det tog emot "lite". Men varefter dagen gick så blev vädret finare och finare. Då det var så mycket folk där ute så fick vi inte plats att sova kvar så vi tog båten hem. Fast det gjorde mig absolut ingenting alls då det alltid är skönast att sova hemma. Det var ju underbart varmt och härligt ute även sent på kvällen så jag och mamma satt på min inglasade balkong fram till klockan ett på natten och sippade vitt vin i bara kortärmat. *underbart*
 
Igår lördag var det ju verkligen sjukt varmt ute. Jag har lite svårt för värmen och tyckte mest att det var jobbigt och ville sitta i skuggan. Som tur var så var brorsan med familj bortresta så vi kunde gå och hänga i deras trädgård. Blev kvar på kvällen och grillade och bara njöt. Dock var det inte fullt lika mysigt att komma hem till en varm lägenhet där det var nästan +27 grader i sovrummet vid midnatt. Så om man får säga det högt var det som en befrielse med lite svalare väder i dag.
 
 
 
 
 
 

Namnkalas

I lördags var det dags för Lillemans namnkalas. Jag valde att inte döpa då jag själv inte är troende och tycker att han får ta det beslutet själv i så fall när han blir större.
 
Hade planerat ihop en egen liten "ceremoni" med Prosecco och jordgubbar och där jag berättade om namnets betydelse, varför jag just hade valt det, hans titel (har förstått att det är på modet att prinsar får såna) och såna allmänna saker. Berättade även att jag inte har utsett en specifik fadder utan hoppas att alla i familjen hjälper till när stöttning och rådgivning i livet behövs. Efter detta fick alla läsa upp den lilla hälsning jag bett de inbjudna skriva i förväg och ta med sig. Var väldigt personligt skrivna hälsningar och kommer bli ett roligt minne. Har en tanke om hur jag ska sätta ihop dem till någon sorts mobil som han sedan kan ha i sitt rum.
Därefter åkte vi hem och käkade tjälknul gjord på jämtländsk älg och potatissallad. I stället för efterrätt hade jag och mamma bakat till en kakbuffé. Mycket lyckat! 
 
Han fick många fina presenter som bland annat en visbok, bordsflagga med ingraverat namn+födelseuppgifter, glasskulptur och sen pengar som vi hade önskat när någon frågade. För vad ska en bebis med en massa saker till? Men den allra, allra finaste presenten var en kudde som min 12-åriga brorson, dvs Lillemans kusin, sytt i slöjden. Blev väldigt rörd över denna present och kommer att vårda den ömt.
 
 
 
 
 

Tacksam över det lilla livet

Tänk; igår 9/5 var det exakt ett år sedan de satte in det befruktade ägget i mig som resulterade i världens mysigaste lilla son. Känner mig väldigt tacksam över att livet (och kroppen) gav honom till mig. Och tänk vilken tur att det var just han som kom till mig! Antagligen därför som jag fick göra så många inseminationsförsök innan det väl fungerade. Men det är tydligen en mening med allt. :-)
 
Det känns verkligen att det har varit ett innehållsrikt år. Och tänk vad mitt liv har förändrats till det bättre. Känner mig väldigt harmonisk och välmående just nu vilket jag njuter av då jag mått ganska dåligt mentalt till och från under årens lopp. Men nu är det som att den saknade pusselbiten är på plats...
 

Världens sämsta mamma?

Har haft en superhärlig dag ute i solen. Först långpromis med fika med en i mammagruppen och sen gick vi över till brorsans trädgård och slappade då de inte är hemma. Låg lääänge i hängmattan och njöt och tittade upp på de skira björkarna och himlen. Det var till och med så att sonen somnade närmare en timme. Så långt var allt bra.
När jag reste mig upp ur hängmattan kände jag att den var lika instabil som hängmattor brukar vara men fixade till och lät sonen ligga kvar inlindad i en filt medan jag gick tre meter för att hämta hans flaska. Och vad händer då? Jo hela hängmattan snurrar runt och sonen ramlar ner på marken med ansiktet före. Dock var det ju bara ett par decimeter ner till gräset samt att han hade både solhatt och filt emellan så allt gick bra. Men ni kan ju bara tänka er hur hemsk jag kände mig. :-(
 
#världenssämstamamma
 
 
 
 

Ont av magknip

Stackars lillkillen har haft världens magknip senaste veckan. Har visat sig tydligast på mornarna samt kvällarna då han har skrikit helt förtvivlat och otröstligt. Han skriker, tar i, pruttar och är sen lugn några minuter innan det sätter igång igen. Man riktigt ser hur ont det har gjort och jag har känt mig som världens sämsta mamma som inte har kunnat göra något.
Nu har vi dock blivit tipsade om magdropparna Minifom som tydligen ska ta hål på gasblåsorna. Så vi har kört de sedan i fredags och nu börjar faktiskt magknipet att avta och han är mycket lugnare. Håller alla tummar och tår för att det ska försvinna helt så att han slipper ha ont. Man vet ju själv hur ont det gör när man har fått luft i systemet som inte vill komma ut. :-(
 

Det där med föräldragrupper på BVC

Idag var första träffen med föräldragruppen på BVC med de bebisar som är födda ungefär samtidigt i kommunen. Men jag är nog lite skeptisk även om jag självklart kommer att delta på träffarna. För det första var jag den enda som var ensamstående och för det andra så var jag så pass mycket äldre än de andra. Och faktiskt så har åldern lite betydelse ibland.
När vi satt där och hade presentationsrunda satt ett par av dem där och ojade sig över att de inte hade någon egentid för att träna, shoppa och, hör och häpna, fixa naglarna. Alltså, vad trodde de? Att en bebis sover 22 timmar per dygn och kan följa med precis överallt? Dessutom hade de ju en partner som kunde avlasta lite. Satt nästan som en fågelholk där och undrade hur de tänkte. Ja, ja. Vi är alla olika. Men jag kanske inte har så där överdrivet mycket gemensamt med dem. Jag som kom där med min omoderna, begagnade vagn bland alla 10000-kronorsvagnar och tycker det är helt ok. Känns skönt att inte ha den pressen!
 
Efteråt blev det min sedvanliga dryga timmes promenad. Även om det är lite kyligare ute nu så var det ändå skönt och jag märker att jag mår väldigt bra av ljuset och luften.
 

Slagen hjälte

Har haft en full dag så nu är både jag och sonen helt utmattade. Eller full och full förresten. allt är ju relativt. Hade det varit för ett år sedan hade jag tagit detta som slappardag men numera så är minsta aktivitet ett stort projekt.
Började med att skjutsa pappa till ögonläkaren för en mindre operation. Hem, käka lunch och sen iväg till öron-näsa-hals med sonen. Han hade ju för kort tungband när han föddes. För någon månad sedan var vi inne och klippte det så nu ville de göra en uppföljning. Och nu såg det, som tur var för en kan-inte-se-blod-mamma, bra ut och det kommer antagligen inte behöva göras något mer. Det märks först när han har börjat prata ordentligt vid 3-4 år.
När vi kom hem därifrån var det ju fortfarande underbart väder ute och han behövde sova så det blev en långpromis. Tror ni att han sov? Slumrade till lite då och då vilket resulterade i att kvällen blev lite kinkig.
 
Kvällens aktivitet blev till att fira tvåmånadersdagen med första riktiga badet. Tidigare har jag ju bara duschat av kroppen på honom och sedan kört med tvättlappar på huvudet. Men nu var det så dags att börja bli van vid vatten. Och det visade sig vara riktigt roligt uppenbarligen. Han låg och skrattade och verkade inte alls vilja komma upp. Så det bådar ju gott inför framtiden. Så nu ligger han helt utslagen i sin säng med alldeles fluffigt hår. Hårfön/vax någon?
 

Underbar fredag

Kan man ha en bättre fredag med sin son än denna? Efter vi hade varit på BVC för vägning (4460g), mätning (55,7 cm) och vaccination så tog vi en långpromenad i solen. Det var riktigt härligt vårväder ute och fåglarna kvittrade. Som tur var så hade jag varit förutseende och tagit med mig ersättning så att vi kunde vara ute riktigt länge. Så lunchen intogs utomhus vid kanalen. *underbart*
När vi kom hem så ville jag verkligen inte gå in så då gick vi hem till min pappa och fikade på hans veranda. Så sammanlagt har vi varit utomhus i 4 1/2 timme idag. Snacka om D-vitaminboost!
 
Tänk att det är hela ÅTTA veckor sedan jag kom in till förlossningen. Ganska exakt på minuten faktiskt. Har gått så otroligt fort men ändå känns det som att sonen alltid har funnits här. Får dock lite panik när jag tänker på att tiden går så fort. Hur ska jag hinna njuta maximalt av den här tiden? Gör mitt bästa genom att verkligen vara i nuet och inte fokusera på oviktiga saker. För den här tiden kommer aldrig tillbaka...
 
 

Körigt med föräldraledighet

Skojade innan föräldraledigheten om att jag skulle njuta av långledigheten, ta det lugnt, läsa böcker, virka och baka cup-cakes. Men jag hinner ju verkligen inte med någonting alls mer än att mata, klä på/av och byta blöjor. Ibland känns det som att jag knappt hinner klä på mig själv ens. Och det där med socialt liv är ett minne blott. Hinner ju inte ens svara på sms... Men det är det värt! För han är ju verkligen världens underbaraste och det är en fröjd att se hans utveckling nu när det blir mer och mer vakentid. 
 
Han har hela tiden haft lite svårt att få grepp vid amning så vi har kört med hjälpmedlet amningsnapp. När jag började på BVC visade det sig att hans tungband var lite för kort så igår var vi in till öron-näsa-halskliniken och klippte det. Kände mig verkligen som världens sämsta mamma när de plockade fram kirurgsaxen och klippte utan bedövning. Men det är tydligen så de gör och det var bara skrik några minuter innan han somnade om igen. Dock verkade han vara lite störd över det sen på kvällen. Men jag vet ju inte om det var för att det gjorde ont eller om det var för att tungan kändes konstig där i munnen nu när det går att röra på den. Så nu ska vi börja öva på att amma utan napp. Får se hur det går så här efter tre veckor med amningsnapp. Wish me luck!
 
 

Nu är prinsen född!

Sorry för att det varit lite tyst här från mig senaste veckan men det kom visst en "liten" sak emellan.
Gick hem på föräldraledighet förra fredagen för att få lite vila och ledighet innan beräknad födsel 27/1. Åkte raka vägen hem till soffan och låg och kollade lite tv-serier. Men vid straxt efter nio på kvällen blev jag akutkissnödig och hann precis resa mig upp ur soffan så splashade vattnet över parkettgolvet. Ringde in till sjukhuset och de ville att jag skulle komma in på en rutinkontroll. Så jag tog det lite lugnt och duschade och så eftersom att jag inte kände något.
I bilen på väg in till sjukhuset kom då första värken, ca kl 22:15. Sen kom de var fjärde minut och en halvtimme senare när jag kom in så var jag öppen tio centimeter. Då det var fullt på förlossningen för tillfället och förlossningen hade börjat kunde jag inte flyttas några längre sträckor utan vi fick börja i ett undersökningsrum. De hade världens sjå att leta fram en portabel lustgas för att jag åtminstone skulle få den lilla lindringen.
Vid 23:15 kördes jag då upp till förlossningen och i samband med det ville jag tydligen börja krysta även om det var lite väl tidigt. Sen gick det ganska fort; hade några vanliga värkar till innan krystvärkarna satte igång på riktigt. Och det var en befrielse vill jag lova. För då fick man ju äntligen ta i ordentligt och inte hålla emot. Och vips så föddes lilla Albin kl. 00:44. 49 cm lång och 3195 gram och heeelt bedårande!
 
Blödde en del men sprack knappt någonting alls vilket ju var skönt. Så det blev inte många stygn som behövde sys innan jag äntligen fick komma upp på mitt rum vid fyra-tiden. Men då var det ju stört omöjligt att somna för mig. Kunde inte titta mig mätt på underverket.
 
Var kvar i tre dagar då jag är ensamstående och de ville se att amningen kom igång ordentligt först. Vilket inte var det lättaste då han hellre sög på tungan/underläppen. Så vi fick ta lite hjälp av en s.k. amningsnapp och sen dess går det bättre och bättre. Alltså; med napp är det inga problem men nu övar vi på att äta utan.
Nu följer väl antagligen en period när vi ska lära känna varandra. Men vi är nog på god väg redan nu. Än så länge har vi haft en bra kontakt och han verkar vara lugn som en filbunke men väldigt nyfiken på livet!
 
Visst ser han ut som en liten farbror?

Läget är "lugnt"

Idag var dagen D när jag skulle till specialistmödravården för att få veta om de skulle sätta igång förlossningen eller inte. Och efter undersökningar och lite diskussioner så kom de fram till att avvakta och låta graviditeten ha sin gilla gång. Så nu får jag förhoppningsvis ett par veckors vila efter det att jag slutar jobba på fredag. Ska bli helt underbart att slippa släpa sig upp om mornarna, slippa gå runt med ett bäcken som känns som om det ska gå mitt itu och framför allt kunna vila när man behöver och slippa behöva tänka och vara trevlig mot kollegorna. Kanske var det lite väl kaxigt att jobba så här pass länge men det har ju liksom känts bra ända fram till nu.
 
När jag satt där i väntrummet så satt det ett par där som väntade på att bli utskrivna med en liten. Och herregud vad små de är när de. Kommer jag verkligen att greja detta? Tänk om man tappar bebisen. :-( Känns lite läskigt att tänka tanken att det inte är länge kvar nu innan JAG är mamma!
 

"Hjärtlig" dag

Hade tid på specialistmödravården vid halv tio i morse för att de skulle kolla hjärtljuden och följa upp proverna på gallsyran. Och snacka om att hjärtat/pulsen skenade! Var nästan lite läskigt att se hur mycket det gick upp. Så jag låg med hjärtövervakning först i hela 1 1/2 timme, pausade i 30 minuter för att sedan ligga en halvtimme till. Då hade dock pulsen stabiliserat sig lite.
Värdet på gallsyran hade gått ner så där var det ingen fara på taket. Dock hade jag varit hos husläkaren och tagit andra prover för uppföljning av min magsäcksförminskning och de var det desto värre med: låga järnvärden och ännu sämre B-vitaminvärden. Så nu blir det till att öka dosen av de tillskotten. Eventuellt kommer de att ge mig injektion. Vi får se hur snabbt kroppen kan ta upp den ökade dosen.
 
Ska tillbaka till specialistmödravården på onsdag för att kolla pulsen igen. Men det verkade som att de funderar på att sätta igång förlossningen. De hade tusen och en frågor om hur jag skulle ställa mig till det. Men där känner jag att jag litar helt på dem och deras yrkeskunskap. Tycker de att det är ett bra alternativ så kör vi på det. Men det tar de som sagt var ställning till nästa vecka. Är inte speciellt orolig för den biten och har inga etiska tankegångar kring det. Vi gör det som är bäst för bebisen!
 
Har förresten gått hela 37 veckor (+1 dag) idag.
 
ctg

Graviditetssug som satt in?

Under de första åtta månaderna hade jag inget speciellt sug alls efter något visst att äta. Eller jo förresten, jag hade en period när jag var tvungen att ha gröna vindruvor varje dag. Sen har det varit lugnt på den fonten ända tills för ett par veckor sedan. Nu bara måste jag äta MINST 2-3 apelsiner varje dag, Har till och med gått så långt som att jag kan gå upp ur sängen när jag lagt mig bara för att suget sätter in.
Nu kanske inte detta är ett regelrätt graviditetssug men det är lite ovanligt för mig att få ett sånt pass begär efter ett speciellt livsmedel. Ofta kan man ju bara tänka på något annat så går det över men nu kan jag nästan lova att jag skulle stiga upp, klä på mig och gå ner till nattöppna macken för att handla apelsiner om jag nu inte skulle ha det hemma. Så numera krävs det lite planering i inhandlingen. :-)
 
apelsin

Lite sorglig dag med bra avslutning

Dagens stora "aktivitet" har varit att delta på en begravning. Det var för en av mina närmaste väninnors mamma som jag har känt i hela mitt liv. Den avlidna och min mamma gick i samma grundskoleklass så vi har umgåtts familjevis med dem under hela min uppväxt.
Dödsorsaken var skrumplever och den har hon jobbat på under alla år som jag kommer ihåg. När vi var små och hon kom hem från jobbet gick hon alltid direkt till kylen och hällde upp ett glas vitt vin "för att lugna ner sig". Men även om hon hade sig själv att skylla så känns det väldigt tråkigt och framför allt onödigt! Kunde hon inte ha tänkt lite mer på sina barn liksom?
Själva begravningen var minst sagt annorlunda då den var borgerlig. Eller det kanske bara var för att jag aldrig har varit på en borgelig tidigare. Det var en officiant som pratade väldigt personligt utan någon inblandning av gud eller psalmer. I stället spelades det låtar med Rolling Stones. Så känslan efteråt var att det var en fin minnesstund och att det kändes bra att säga farväl. Inte alls lika tungt som på traditionella begravningar.
 

Efter det att vi varit hemma och bytt om så åkte jag med mamma till IKEA för att inhandla lite bebisgrejer såsom badbalja, täcke/lakan osv. Kändes ganska skönt att ha det gjort då jag känner mer och mer att det börjar närma sig. Har fått jätteont i ryggslutet (annorlunda belastning) och jag undrar om jag inte har fått de första förvärkarna i kväll. Magen blev stenhård och det började göra superont väldigt snabbt och det spred sig bakåt ryggen. Har kommit några gånger nu sedan jag kom hem. Men det får absolut INTE hända något mer än så förrän efter den 7:e januari. Då har jag nämligen varit anställd i ett år och får ett extra bidrag från arbetsgivaren under föräldraledigheten, :-)

Tidigare inlägg
RSS 2.0/>