lyckis

Äntligen har jag fått lite ork och köplust inför bebisens ankomst. Men jag ska villigt erkänna att jag inte har den minsta koll på vad man egentligen behöver ha hemma inför detta. Vad ska man ha hemma innan och vad kan man köpa när och om man behöver det?

 

Dagens inköp blev en allt-i-ett-overall:

 

Är det nu man ska få igen allt för att man har glidit igenom åtta månaders, i princip, komplikationsfria månader av en graviditet? Först var det där för några veckor sedan med extra hjärtslag på bebisen. Och idag har det visat sig att jag har förhöjda nivåer av gallsyra. Detta kan innebära att bebisen kommer tidigare än väntat (vilket kanske inte är hela världen med tanke på att jag har så kort tid kvar) men värre är att den mycket lättare kan drabbas av syrebrist vid förlossningen vilket i förlängningen innebär hjärnskada. Hur kul känns det på en skala?

Nu ska jag tillbaka på måndag och ta nya prover och antagligen kommer de att sätta in medicin för att sänka halterna och jag antar att de har full koll på sånt här.

 

 

Har även haft en annan ny upplevelse idag då jag har varit uppe på socialkontoret för första gången i mitt liv. Man måste ju göra en faderskapsutredning även fast det är en IVF-befruktning med anonym donator. Men det är en utredning som man startar upp men som stängs lika snabbt igen efter att de har haft möte och godkänt det i socialnämnden. Man gör detta för att det juridiskt sett endast är jag som är vårdnadshavare och i långa loppet blir det ju en ekonomisk fråga också för att jag ska få ut motsvarande underhållsbidrag från Försäkringskassan. Känns skönt att det i alla fall är på rull så att jag slipper dra igång det här när bebisen föds och jag antagligen kommer ha så mycket annat att göra och tänka på som ensamstående.

 

Ovanpå detta har jag varit och valt tapeter och golv till nästan hela lägenheten då det i princip blir helrenovering. Ja, förutom badrummet då. Och ska jag berätta hur svårt det är att sitta med tapetkataloger framför sig och välja till fyra olika rum?

 

Sovrumstapet 

 

Herregud, jag håller på att bli galen på denna klåda jag har! Den börjar yttra sig varje kväll runt 7-tiden och tilltar sedan och håller mig delvis sömnlös om nätterna. Till och med så att jag måste gå upp ur sängen, gå runt här hemma och bara klia.

Har hela tiden varit så säker på att det är pga stress och min torra hud. Men så idag kom det upp på MVC när barnmorskan såg mina sönderkliade armar och tydligen kan det ha med graviditeten att göra. Och OM det nu beror på graviditeten har det någonting med gallan att göra vilket i sin tur kan leda till att barnet föds alltför tidigt samt att bebisen får syrebrist under förlossningen. Så barnmorskan ville absolut att jag skulle komma och ta prover redan i morgon bitti och därefter träffa läkaren på kvällen.

Nu tror jag väl i och för sig inte att vi ska dra på med stora blåslampan men det känns i alla fall skönt att de tar det på allvar. Och som jag sa tidigare: den här klådan håller på att göra både mig och de i min omgivning galna!

 

I dag var det då dags att gå tillbaka till MVC för att lyssna på den lillas hjärta. Och idag var det inte minsta tillstymmelse till några extra slag eller hög puls. Så det känns ju rackarns skönt må jag säga. Men jag kommer i alla fall få gå dit varje vecka för att lyssna för säkerhets skull.

Den har även lagt sig som den ska med huvudet nedåt och rumpan åt vänster (de allra flesta bebisar ligger så). Trodde att det var den som ibland putade ut på min högra sidan av magen men tydligen så ligger den och tar spjärn med fötterna.

Tillväxtkurvan ser också bra ut. De mäter det via bebisens lårben. Den ligger fortfarande inom kurvan men numera i överkant. Så barnmorskan sa att jag inte skulle bli förvånad om den kommer ut i någorlunda tid och inte går så länge över tiden trots att det är första barnet. Men det där vet man ju aldrig. Den kommer när den känner sig mogen för livet utanför.

 

Precis när jag skulle gå och vi bara "trevlighetspratade" så frågade barnmorskan om jag hade köpt hem allt. När jag sa att jag inte ens har ett par strumpor ännu till bebisen så började hon att skratta och sa att det var väldigt ovanligt. Men att ett par strumpor och ett set med baskläder kanske i alla fall vore en bra idé att skaffa. Tydligen så har de allra flesta köpt hem allt och mycket mer därtill vid den här tiden i graviditeten. Men jag har ju liksom inte riktigt haft tid för det ännu. Men jag SKA! Efter jul någon gång. :-)

 

Herregud, idag har bebisen haft värsta gympapasset. Hela dagen lång! Och just nu är det mer aktivt än någonsin. Önskar jag kunde visa hur magen rör på sig, böljer fram och tillbaka, putar ut mer på ena sidan än på den andra osv. Ser verkligen helt muppigt ut. Jag förstår inte hur den ens får plats att röra på sig där inne numera. För det måste börja bli trångt vid det här laget. Är ju ändå i v. 34 och det får man väl nästan kalla i slutskedet?

Undrar just hur det kommer sig att det är mer aktivitet vissa dagar än andra. Och varför det är på olika tider varje dag. Borde den inte ha regelbundna sovtider vid det här laget? Eller beror det på hur aktiv jag själv är? Men i så fall borde den ha sovit hela dagen idag då jag har varit relativt stilla.

 

 

Först och främst: jag har flyttat men återkommer om den.

 

Igår morse när jag var på rutinkontroll hos barnmorskan på MVC och hon lyssnade på hjärtat med en doptone så lät det lite konstigt. Bebisen hade hög puls och extra hjärtslag. Så det var bara att kasta sig iväg till specialistmödravården på Danderyds sjukhus. Väl där blev jag jättebra bemött på BB Stockholm.

Fick först ligga med CTG i en halvtimme för att kolla hur kurvan såg ut. Vidare till ett ultraljud hos en läkare. Men då även hon hörde extra hjärtslag fick jag gå upp till en hjärtspecialist på Ultragyn. Och även hon kunde se att det slog extra ibland. Men hon lugnade mig med att det faktiskt inte är helt ovanligt att ofödda barns slår extra slag ibland pga att de inte är helt färdigutvecklade ännu. Dock är det inte helt vanligt att man upptäcker det och det brukar rätta till sig till straxt efter födseln. Fick i alla fall gå ner till BB Stockholm igen för att återigen ligga med CTG för att dubbelkolla pulsen och vid det här laget såg det normalt ut.

På grund av detta kommer jag nu få gå varje vecka till MVC för att de ska lyssna så att det låter "normalt" och inte drar iväg åt något håll. Men det känns helt ok. Och helt ärligt så var jag faktiskt ganska lugn även igår på sjukhuset. Blev så bra omhändertagen att det inte fanns någon anledning till att hetsa upp sig. Så om det blir så här bra även under förlossningen kommer jag att kunna vara helt lugn.

 

Snacka om att jag har sprungit på MVC senaste veckorna. Det har varit ensamma-mammor-grupp, rutinkontroll hos barnmorskan, amningskurs samt besök hos läkare.

 

Bebisen växer som den ska och hjärtat låter bra. Det som är lite oroande är ju det att jag sover så risigt om nätterna pga stress. Så nu är jag förlängt halvtidssjukskriven fram till 15/1 då jag går på min föräldraledighet. Så bara vetskapen om detta ska väl förhoppningsvis göra att jag kan varva ner och sova lite bättre. Om inte annat att få lite mer vilotid. För säkerhets skull ska jag på ett extra ultraljud nästa fredag för att se så att allt växer som det ska. Inte utan att jag känner ett stygn av oro.

 

Efter att ha varit på amningskursen känner jag mig faktiskt ganska lugn inför förlossningen och första tiden därefter. Förhoppningsvis så löser sig mycket av sig självt och jag får helt enkelt försöka förlita mig på att både vårdpersonalen och bebisen vet vad de ska göra. :-)

 

Var på en av de vanliga rutinundersökningarna på MVC igår. Fick bl.a. lämna urinprov då jag ju springer på toa typ 20-25 gånger per dygn. Så de vill kolla att jag inte har urinvägsinfektion eller njursten då jag har haft problem med de åkommorna tidigare. De kollade även blodtryck och blodsocker som bägge delarna låg på helt perfekta värden.

Sen skulle hon försöka känna hur krabaten ligger där inne. Så då tryckte hon och buffade som 17 vilket tydligen inte uppskattades där inne. Kände hur det blev världens gympapass och hela magen hoppade. Men som sagt var; allt såg bra ut utifrån. Ska få gå på ett tillväxtultraljud näst-nästa vecka för att kolla läget en sista gång.

 

Dock var hon lite orolig över min fortsatta stressnivå och sömnrubbningarna. Sånt kan ju tydligen sätta igång förlossningen i förtid. Så nu ska jag till läkaren i nästa vecka och så får vi se om jag fortsätter att jobba halvtid ett tag till. Jag både vill och inte vill vara sjukskriven. Jag vill för att det blir lugnare i och med att det är den där lilla detaljen med flytten med i bilden också. Men samtidigt så kostar det ju lite att vara hemma. Ska kolla nu när lönen kommer hur "dyrt" det är.

 

Alltså, vad hände med min mage egentligen? Exploderade något där inne eller? Har ju blivit enorm bara senaste veckan/veckorna. Men det kanske är normalt att se ut så här i v. 28?

 

I morse var det dags för besök på mödravårdscentralen. Allt såg bra ut med hjärtslag och att livmodern växer. Dock blev barnmorskan väldigt bekymrad över min stressnivå. Tydligen kan det göra barnet stressat och oroligt och göra att förlossningen sätter igång i förtid. Kan även göra att bebisen inte växer till sig som den ska samt göra att barnet sedan har lättare att bli deprimerad under uppväxten. Och det vill jag ju INTE med tanke på hur jag själv har mått periodvis.

Blev faktiskt ganska skrämd över hur mycket min egen stress påverkar men samtidigt undrar jag hur jag ska göra för att inte stressa så mycket på jobbet? För som det är nu är det sjukt mycket att göra om dagarna vilket gör att jag ligger och tänker på jobbet på kvällarna och om nätterna. Så det blir liksom aldrig någon riktig återhämtning eftersom att jag har så mycket privat också med flytt och med allt vad det innebär.

 

Barnmorskan ville sonika att jag skulle ta en veckas sjukskrivning på heltid och därefter träffa läkaren på MVC för att diskutera detta vidare. Men det känner jag att jag inte riktigt vill. Så nu kommer jag att försöka att inte gå under helt den närmaste veckan för att sedan träffa doktorn nästa torsdag.

Blev lite av en chock först att det var så allvarligt men sen när jag fick tänka efter lite så inser jag att det kanske skulle vara bra för både mig och bebisen om jag fick lite mer tid för mig själv och tid för återhämtning. Får helt enkelt vara värt de där pengarna som det kostar att vara hemma.

 

Härom månaden frågade jag min svägerska om hon kunde tänka sig att vara med som stöd vid förlossningen. Hon ville tänka på det lite men så passade vi på att prata om detta innan hennes kalas i söndags. Och hon kan tänka sig att vara med! Känns SÅ jäkla skönt! Tror att hon kommer bli perfekt som stöd. Hon är inte så där lullilullande och tycker synd utan lite mer "sluta gnäll och ta i". Och det är nog precis det jag kommer att behöva då jag antagligen kommer att oja och tycka väldigt synd om mig själv.

Vi pratade igenom om hur vår relation kan komma att ändras om vi blir osams där och då. Det förutsätter jag att vi kommer att bli och det kommer antagligen att bli många hårda ord i rummet. Men det känns ok så länge vi båda två är medvetna om det och kan lägga det bakom oss sen. Så nu kommer hon att vara lite stand-by från två veckor innan beräknat datum. Är hon inte bra så säg?

 

 

Senaste två veckorna har jag känt att byxorna har börjat kännas lite trånga och jag har fått knäppa upp knappen. Så i dag gjorde jag slag i saken och gick och införskaffade lite mammakläder för att ha något att växa i och som inte sitter åt. Och snacka om skönt det var att få på sig såna byxor!

 

Tog några snabba kort för att skicka till en kompis som inte har sett mig på länge och först nu inser jag att det faktiskt börjar synas ganska rejält:

 

Jag har ju helt glömt bort att berätta att jag kände första "sparken" redan i torsdags. Förstod inte riktigt vad det var först då jag trodde att det skulle kännas mer distinkt. Men för mig känns det mer som typ när det kan börja rycka i ögonlocket fast i nedre delen av magen då. Helt enkelt som mindre ryckningar som kommer och går lite. Speciellt på kvällstid när jag tar det lite mer lugnt.

För mig som har varit ganska orolig under hela tiden att det ska hända något tycker faktiskt att det är ganska skönt att äntligen känna livstecken. Då kan jag liksom känna mig lite lugn över att det finns liv där inne. :-)

 

 

Men sådär då, då har jag både skaffat läsglasögon (dock redan i somras) OCH idag även stödstrumpor!!! Eller kompressionsstrumpor som det numera heter så fint. Har haft så himla mycket kramp i ena fotknölen som sprider sig både uppåt och neråt den senaste tiden. Och med tanke på den smärta som det innebär så är jag beredd att prova nästan vad som helst. Det där med kramp i vaden är absolut ingenting jämfört mot att få det i fotknölen. För när man får det i vaden räcker det ju oftast med att spänna den/ställa sig upp så försvinner det ganska snabbt. Men fotknölen är ju liksom lite svår att spänna. Och försöka massera går bara inte med tanke på hur ont det gör.

Nu hoppas jag dock att de här strumporna är lösningen på det problemet och att jag slipper krampen i möjligaste mån i fortsättningen.

 

Egentligen hade jag tänkt att inte köpa saker till bebisen förrän absolut sista tiden men samtidigt så har jag känt mer och mer att jag vill passa på när jag ser något billigt och bra då jag kommer att köpa det mesta av de stora sakerna begagnade. Och eftersom att jag köper det begagnat kan jag ju alltid sälja det utan alltför mycket förlust OM det, mot all förmodan, skulle hända något.

Så nu har jag köpt bilbarnstol nr 1 (400:-):

 

 

Har även köpt en Emmaljunga kombivagn ligg/sitt för 1200:-:

 

 

Känner mig mycket nöjd över mina inköp än så länge!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om mitt "välsignade tillstånd". Fick ju komma tillbaka på ytterligare ett ultraljud härom veckan då vildbasen inte kunde ligga tillräckligt still vid det första tillfället. Kan ju säga som så att det var full aktivitet även andra gången! Men då låg bebisen i så pass bra läge att det funkade att komma åt och kolla hjärtat ordentligt och ta några andra mått som saknades.

I förrgår var jag på rutinbesök på MVC och då lyssnade vi på hjärtat med någon typ av högtalare. Det lät typ som en galopperande häst: klopperi-klopperi-klopperi. Tydligen slår fosters hjärtan mycket snabbare än våra; hela 150 slag/minut. Men det var väldigt kul/skönt att höra.

Hon tog lite prover på mig och det har visat sig att de såg bra ut. Hade tom bra blodvärde vilket jag ju inte haft på flera år. Kan det bero på att jag inte har mens månntro?

Vi hann även prata en del om mina tankar inför förlossningen. Jag är ju sprut/blodrädd och blir nästan svimfärdig. Dessutom vet jag med mig redan nu att jag har ganska låg smärttröskel. De säger ju att rödhåriga har det rent generellt. Men jag fick tips om ett par böcker som kan vara värdefulla att läsa för att få veta lite mer. Och jag antar att de på förlossningen kan sitt jobb och hjälper mig till det bästa. För ut måste ju bebisen vare sig jag vill eller inte.

I "läxa" till nästa gång om en månad så ska jag bestämma mig för vilken förlossningsklinik jag vill bli inskriven på. Och det är ju en djungel! Plus att alla man pratar med har olika erfarenheter av de olika ställena. Suck... Så antagligen är det bara att bestämma sig för en och hoppas på det bästa. Helst av allt skulle jag vilja komma till ett lite lugnare ställe då jag ju har några saker som jag oroar mig för. Men i det stora hela så är säkert inte skillnaden så stor.

 

Nu börjar man förresten se ganska bra att det är något på gång. Har fått en rejäl kagge som jag tycker växer för var dag som går. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på att den inte vuxit så mycket förut och jag är ju trots allt i vecka 22...

 

Idag var det då dags för det "stora" ultraljudet, alltså det som alla blir erbjudna att göra. Tidigare har jag ju bara varit på extrakollar för att jag varit orolig. Dock gick det inte riktigt som barnmorskan ville. Det var ett jäkla viftande, sparkande och rörande på krabaten där inne. Och den ville absolut inte lägga sig i rätt läge för att barnmorskan skulle kunna komma åt och mäta alla grejer ordentligt. Så det slutade med att jag får komma tillbaka nästa vecka igen i stället och hoppas på att den har en vilostund då. Är det nu man ska bli orolig över att det är en liten vildbase där inne som kommer ut och lever ett jäkla liv eller? ;-)

Hur som helst så lyckades hon se att fötterna var rätt vinklade, hjärtat slog och hade kamrar, njurarna fungerade, huvudet växte som det skulle, den är ca 20 cm lång, hjärnan var utvecklad samt att navelsträng/moderkaka såg ut som det skulle. Så jag känner mig ganska lugn ändå även fast jag måste komma tillbaka.

 

I morgon bitti ska jag berätta nyheten att jag är gravid för mina chefer. Fast vid det här laget kanske de redan har anat med tanke på att min kroppsform har ändrats ganska mycket bara de senaste veckorna. Men jag undrar just hur de kommer att ta emot det. Jag menar: hur poppis är det och komma och berätta att man är gravid när man bara varit anställd sedan januari? Och att man dessutom är ensamstående och kommer ta all föräldraledighet samt den efterföljande vabben helt själv. Gruvar mig faktiskt en hel del för detta.

 

I kväll blev det middag hos en kompis: stekt lax med mangosalsa och kokosris. Helt sjuuukt gott!

 

 

Dock blev jag lite irriterad på den andra kompisen som också var där. Det är nämligen som så att värdinnan inte vet om ännu att jag är gravid. Hon vet mycket väl om att jag har varit nere i Danmark och gjort försök men inte en enda gång har hon frågat hur det har gått. Det har gjort att jag har bestämt mig för att inte berätta något så länge hon inte frågar (måste dock vara ganska uppenbart vid det här laget då "vinhaggan" numera inte dricker). Kanske barnsligt gjort av mig men jag är SÅ besviken på att hon inte frågar. vi har ju ändå känt varandra hela våra liv.

Hur som helst, den andra kompisen som var med vet om det sedan ganska lång tid tillbaka och han tycker att jag ska berätta. Och i kväll satt han och sa såna där små gliringar och kommentarer precis som att han ville tvinga mig att berätta. Det var typ: "det blev ju ingenting med er paddling, kanske ska vi tre åka ut nästa sommar i stället" och "är det inte dags för en riktig vinkväll snart?". Han vet ju att jag varken kommer att kunna åka iväg och paddla med dem nästa sommar eller ha en vinkväll. *morr*

Jag inser ju att jag måste flytta innan jag blir mamma, både för att jag bor på tredje våningen utan hiss men även för att komma närmare familjen och den hjälp och stöd jag kan komma att behöva.

Nu har jag lagt ut min fina billiga hyrestvåa i Johanneshov för byte men det verkar, konstigt nog, inte vara något större intresse. Så i morgon ska jag ut och klistra lappar i portarna där jag vill bo. Ska även gå på lånerådgivning hos banken tillsammans med min pappa för att se om han kan låna upp på sitt hus så att jag får ihop till kontantinsats för en bostadsrätt. Helt sjukt att man ska ha 15% i kontantinsats! Alltså, vi pratar om att man ska ha ett par hundra tusen sparat för att kunna köpa något. Hur många har det liksom?

 

Den här frågan med boende gör att jag känner mig jättestressad just nu och har svårt att fokusera på något annat. Har svårt att sova och när jag vaknar på nätterna har jag jättesvårt att somna om. Så senaste veckan har jag väl sovit 5-6 timmar per natt. Ligger och vrider och vänder på mig tills dess att underlakanet ser ut som ett dragspel. Jag vet att det inte är bra att känna sig så pass stressad inombords men jag kommer antagligen att vara det fram tills dess att boendet har löst sig.

 

 

Nu när jag är gravid måste jag säga att jag i det stora hela mår väldigt bra. Hade sett framför mig att det skulle vara månader av kräkningar osv men det har jag inte känt av det minsta. De "symptom" jag har är att jag är så sjuuukt trött och orkeslös! Vill bara sova och ligga hemma på soffan och jag gäspar säkert fyra hundra gånger per dag.

Det andra är att jag får springa upp och kissa X antal gånger om nätterna. Det där håller verkligen på att göra mig galen.

Det tredje är att jag är konstant hungrig. Jag kan äta men sen efter bara ett par timmar börjar det kurra i magen igen. Konstigt nog så har jag inte gått upp det minsta i vikt ännu.

 

När ska man egentligen bli piggare? Går in i vecka 14 i morgon och de som kan sånt här säger att den värsta tröttheten borde ha börjat avta. Men jag känner mig fortfarande helt orkeslös och osocial. Det är ju åtminstone tur att jag har semester så att jag kan ta det lugnt och sova om mornarna...