lyckis

Då jag är så pass "gammal" så har jag fått genomgå ett test som kallas KUB för att se sannolikheten att barnet skulle födas med en kromosomavvikelse (ex Downs syndrom). Då lägger man in några parametrar i ett speciellt dataprogram som räknar ut sannolikheten. Man lägger bl.a. in ålder, ett visst blodprov man har tagit samt bredden på vätskespalten i nacken via ultraljud.

I dag var det dock full aktivitet där inne och den ville absolut inte ligga still för att bli mätt. Barnmorskan höll på i säkert en kvart och tryckte utanpå magen för att få den att hamna i rätt läge. Till slut lyckades hon få till det. Men tydligen är det vanligt att de är så där rörliga nu när de fortfarande har plats att röra sig på. Hon passade även på att mäta längden och den är nästan 13 cm lång redan! Var ska detta sluta?

 

Svaret visade i alla fall att sannolikheten är väldigt låg: 1:13000. Det är först när man är nere på typ 1:200 som man går vidare för ett riktigt fostervattenprov. Så nu känner jag mig inte det minsta orolig för det. Skönt!

 

När jag var på inskrivning på mödravårdscentralen härom veckan så gick vi igenom ev. ärftliga sjukdomar och så som typ diabetes och hjärtproblem. Jag berättade att min pappa gjorde en by-passoperation av hjärtat när han var 54 år och att de då fixade tre kärl. Så idag hade jag blivit kallad till en läkare för att prata vidare om detta.

Han var 40 minuter försenad så gissa hur intresserad jag var av att prata med honom. *sur* Hur som helst så frågade han en massa frågor som jag redan hade svarat på och drog väl samma slutsats som jag gjorde redan för länge sen: min pappa fick dessa förträngningar runt hjärtat pga rökning och av att han inte rörde sig en meter i onödan. Jag lever ett ganska annorlunda liv (även om jag är överviktig). Kontentan av det hela var att läkaren inte ansåg det vara ärftligt eller att jag ligger i riskzonen.

 

I kväll har jag varit och träffat en väninna som jag inte träffat på ett par månader. Det var verkligen jättekul att träffas igen och jag kände mig full av ny, glad energi när jag gick hemåt i solnedgången.

 

Igår fick jag komma till mödravårdscentralen för ett extra ultraljud då jag har varit så orolig över om det fortfarande finns liv där inne. Och det gjorde det! Hjärtat slog precis som det skulle och fostret var lite drygt 3,5 cm långt.

Det var väldigt en väldigt häftig känsla att se det lilla livet med armar och ben. Kändes otroligt lugnande och nu ska det mycket till för att det ska släppa.

 

Så här ser det lilla underverket ut i vecka 10 (kanske lite svårt att se men tänk på att vi snackar 3,5 cm här så upplösningen blir ju inte optimal):

 

I fredags morse var det då äntligen dags för inskrivningssamtalet på mödravårdscentralen. Var lite nervös innan och inte blev jag speciellt lugnare av att det var en helt ny barnmorska som jag träffade. Eller rättare sagt: hon var ingen NY barnmorska i den bemärkelsen då hon jobbat på förlossningen under många år men hon var ny i den här rollen och jag var hennes första egna patient. Så besöket som skulle ta 30-60 minuter tog närmare två timmar eftersom att hon sprang ut och frågade kollegor titt som tätt. Men hon var väldigt gullig så jag kunde ändå inte bli irriterad på henne.

Vi pratade en del om att jag går och är så orolig över det där med missfall/kromosomförändringar. Så nu ska jag få gå på ett extra ultraljud redan i morgon för att se att det fortfarande är liv där inne. Sen bokade vi tid för KUB som är ett sorts test man kan göra för att se hur hög sannolikheten är att det är någon kromosomförändring. Det gjorde ju att jag blev något lugnare.

Direkt därifrån åkte jag till Sös-akuten igen för att lämna in nya prover som skulle iväg till labbet och sen snabbt hem igen för att hinna jobba några timmar innan jag skulle ner till Göteborg. Men de dagarna återkommer jag om. :-)

 

Ok, vill ni veta en hemlis? Men jag berättar det bara om ni lovar att INTE lägga ut minsta kommentar på Facebook. Lovar ni? Kommer bli mycket besviken om så sker.

 

Hur som helst: jag är gravid! Är i nionde veckan och jag har berättat för min familj idag. Och nu känner jag att jag behöver skriva av mig här ibland om mina känslor inför detta.

När jag fick veta detta så trodde jag först inte på det eftersom jag inte har känt några "symptom". Fortfarande känner jag ingenting alls förutom en sjuk trötthet men förra fredagen var jag på ett första ultraljud och fick då se att det finns ett litet liv där inne med ett hjärta som slår. Så det kändes otroligt lugnande då jag har varit osäker på om jag bara varit skengravid eller vad man nu kallar det. Och eftersom att det fanns hjärtljud där inne så minskade risken för missfall drastiskt vilket jag hittills har oroat mig för. Nästa sak att oroa sig för är när man gör kollen av ev. kromosomförändringar om några veckor. Efter det ska jag BARA glädjas och sluta oroa mig! :-)

Försöker att leva som vanligt förutom att jag då undviker alkohol. Har inte engagerat mig så mycket i vad man ska äta och inte. Men det kanske jag borde göra med tanke på alla gifter i vissa livsmedel. Fast jag tror att så länge man inte äter strömming eller opastöriserad ost varje dag så är det nog ingen större fara.

 

Åh vilken pärs det här är att gå och vänta på svar på om ägget fastnade den här gången! Igår borde jag ha fått mens men även förra gången var den ju sen några dagar. Kan tydligen bli så när man hormonstimulerar. Men dessvärre känns det som att den är på väg. Har precis den där innan-mens-känslan. :-(

Ja, ja. Hur det än blir så ska jag iväg på övning med Hemvärnet i helgen. Det gör ju i alla fall att jag fokuserar tankarna på något annat än den här processen. För om det inte har fastnat kommer jag ju att vara lite ledsen och om det, mot all förmodan, har gjort det trots mens-känslan så kan det vara bra att göra något helt annat för att släppa på spänningarna.

 

Känner mig just nu livrädd för vad svaret ska visa efter det här andra IVF-försöket. Känns som att mensen är på väg men fortfarande inget så långt ögat når. Självklart önskar ju av hela mitt hjärta att det här försöket har lyckats! Samtidigt så har tankarna kommit över mig: skulle jag klara av det? Skulle jag greja att ta hand om en annan människa när jag knappt kan ta hand om mig själv och mitt hem som det ser ut i dag?

Jag vet att jag ska försöka förtränga såna tankar men det är inte helt lätt när man sitter själv med alldeles för många tankar som far runt i huvudet.

 

I kväll bad jag en kompis komma förbi för att jag inte skulle sitta ensam och grubbla. Det gav i alla fall att jag släppte tankarna för ett tag och vi pratade om helt andra saker. Skönt med vänner ibland även om de kanske inte riktigt helt förstår det här jag håller på med.

 

Var helt slut när jag kom hem från Köpenhamn igår kväll. Så trött att jag tvärsomnade och sov elva timmar på raken och vaknade av väckarklockan som jag hade ställt för säkerhets skull.

Allt gick som det skulle igår på kliniken. De plockade ju ut nio ägg i torsdags varav fyra stycken var tillräckligt mogna. Dock var det endast två av dem som blev befruktade (via IVF) och dessa sattes alltså in. Det är ett smärtfritt ingrepp, ungefär som ett vanligt gynbesök, där de "lägger upp" äggen längst upp i livmodern med en lång kateter. Så nu hoppas jag ju förstås allt jag kan att min kropp vill bli gravid!

 

Hade i alla fall en ganska skön dag i Köpenhamn och promenerade mycket. Började med att gå till Törvehallarna och käka det numera traditionsenliga smörrebrödet. Därefter blev det en tur till Botaniska trädgården för att njuta av de blommande rhodedrendrona. Tom syrenen och kastanjeträden blommade. *underbart*

Gick via Rosenborgs slottspark till kliniken. Efter ingreppet gick jag hela Ströget upp och vidare en bra bit upp på Vesterbrogade. Skönt att röra på sig, trots regn, innan jag skulle sitta still på tåget i fem timmar hem.

 

Snacka om att jag har varit trött idag. Det är precis som att någon slagit en gummiklubba i huvudet på mig. Har liksom inte riktigt vaknat. Som tur är så gick det onda över under natten så i dag har jag inte känt någonting alls sedan ingreppet igår. Har bara blött lite men inga mängder.

I morgon bitti flyger jag ner till Köpenhamn igen för att sätta in två av de befruktade äggen. Så nu håller vi tummar och tår för att äggen verkligen har blivit befruktade. Det är jag iofs inte så orolig för utan det är ju det där att det sen ska fastna och trivas inne i livmodern som är det svåra i det hela.

 

Har verkligen tagit det lugnt idag med långpromenad och fix på balkongen. Är ju så himla härligt ute just nu med allt det ljusgröna. Och underbart att känna doften av hägg.

 

Har idag varit nere i Köpenhamn för att plocka ut ägg inför IVF-försök nr två. Jag hade nästan lyckats förtränga hur ont det där gjorde men blev hastigt påmind igen. Trots två Alvedon, lokalbedövning OCH dubbel dos morfin. Men jag antar att den smärtan ändå inte är någonting i jämförelse mot att föda barn.

 

Hur går då ett sånt där ägguttag till? Jo, när man kommer till kliniken får man först träffa en sköterska. Man får Alvedon och hon sätter i infarten till morfinet. Samtidigt är de noga med att kolla om man har några frågor. Sen är det raka vägen in till gynekologen. Upp med Heliumbenen i stolen, in med morfinet i armen och sen börjas det. De går in med en ultraljudsstav för att kunna se. På den sitter det en extra tillsats där själva nålen/utsugen sitter. Sedan går de in via slidväggen ut till äggstocken och punkterar blåsa för blåsa för att suga ut äggen. Direkt skickas de in till labbet för att se så att blåsorna verkligen innehåller ägg.

Efter det att äggen är urplockade får man gå in i ett vilrum där de har dukat upp fika och satt på lugn musik. Sen får man ligga där och hämta sig lite efter morfinet tills man känner att man är stadig på benen igen.

 

Idag plockade de ut nio ägg som ska injiceras. Vis av erfarenheten från förra gången så var väl inte själva befruktningen det svåra utan det att det befruktade ägget ska fastna där inne. Och det verkar inte vara det lättaste. Speciellt inte när man är så gammal som jag är. :-(

Nu ska jag vara hemma och vila i morgon (skolkar från jobbet, är "sjuk") och sen åker jag ner på lördag igen för att sätta in två ägg. Hoppas, hoppas att de först och främst blir befruktade som de ska och att de sedan fäster där inne.

 

 

 

Sådär ja, nu är alla biljetter bokade och klara inför veckans resor ner till Köpenhamn där jag ska göra mitt andra försök med IVF.

Åker hem till min pappa och sover över i morgon då han ska skjutsa mig till fakir-flighten som avgår redan kl. 07:00 på torsdag morgon. Efter det smärtsamma uttaget av äggen åker jag sedan tåg hem igen på eftermiddagen.

Kommer vara "sjuk" från jobbet på fredag för att slippa stressen samt vila. För sen på lördag morgon är det dags att åka ner igen. Dock inte fullt lika tidigt men det blir ändå ingen direkt sovmorgon. In med äggen igen och sen tåget tillbaka upp till Stockholm igen. Kommer antagligen vara helt slut på söndag! Tur att det bara är halv vecka nästa vecka.

 

Snacka om huvudvärk jag har haft precis hela dagen lång idag! Antagligen är det lite spänningshuvudvärk med stressinslag med tanke på att jag ju har nackspärr också. Har nog varit mer stressad än vad jag har trott den senaste tiden.

Idag har jag i alla fall varit och mött mina äggblåsor igen efter det kommande IVF-försöket. De hade vuxit på sig riktigt bra med den ökade hormondosen så nu ser allt ut som det ska. Så nu blir det att åka ner till Köpenhamn på torsdag för att plocka ut äggen och sen åka ner på lördag igen för att sätta in dem (såvida de har blivit befruktade alltså). Den stora frågan just nu är vad jag ska ljuga för jobbet om. Kan ju inte direkt berätta vad jag håller med i nuläget med tanke på att jag nästan är helt nyanställd. Så det får nog bli lite sjukdags. :-/

 

Har tagit upp det där med virkning igen och detta är den andra duken på kort tid som jag knåpat ihop. Får faktiskt säga själv att jag är riktigt nöjd. Mönstret hittade jag i en av mammas virkböcker från 60/70-talet. Frågan är bara när man ska använda såna här dukar. Kanske skulle jag ge mig på något svårare/mer tidskrävande?

 

I torsdags morse var jag hos gynekologen igen för att se om äggblåsorna hade vuxit på sig som de skulle inför IVF-försök nr två. De hade inte riktigt blivit så stora som de ville så det blev till att höja dosen på hormonsprutorna nu i några dagar innan jag får kolla blåsorna igen på måndag morgon. Kan väl lugn säga att det blev ett ordentligt stresspåslag i torsdags innan jag fick slutgiltigt besked.

Nu behövde jag inte åka ner till Köpenhamn i helgen så det blev en lugn helg hemma i stället för att försöka samla krafter innan veckan som kommer när jag åker ner till Köpenhamn i två olika omgångar. Och det känns verkligen som att det är välbehövligt.

 

Igår var jag och kollade på brorsonens fotbollsmatch. Men nu är han ju 11 år och så himla cool och ville inte riktigt bry sig om faster. Därefter blev det promenad och middag med mamma.

I dag har jag också tagit det lugnt och plockat lite här hemma vilket var välbehövligt. Men nu ska jag kvista över till min moster för middag.

Nu är processen för det andra IVF-försöket igång. Sprutor två gånger om dagen och nytt ultraljud på torsdag morgon för att se om äggblåsorna växer till sig som de ska.

Även fast jag vet vad som väntar känns det här försöket typ tusen gånger jobbigare än det första. Eller så är det just för att jag vet vilken påfrestning det var förra gången. Som det känns nu så går jag och oroar mig mycket inför detta. Dessutom kan jag inte somna om kvällarna utan ligger och grubblar och vrider och vänder på mig, oftast i ett par timmar, innan jag somnar. Senaste tiden har jag inte sovit mer än ca 6 timmar per natt, ibland mindre än så. Så jag börjar känna mig riktigt sliten! Försöker ju med metoden att vara aktiv och bli trött för att somna av ren utmattning men icke!

 

Mina största grubblerier just nu rör om det ska räcka med ultraljudet på torsdag eller om jag måste kasta mig ner till Köpenhamn över dagen på lördag. I så fall blir det som sist att jag åker ner tre gånger inom loppet av en vecka vilket var jättejobbigt både mentalt och fysiskt. Sen går jag och gruvar mig för att jag vet hur ONT det gjorde att plocka ut äggen trots morfin.

 

Det är så himla mycket som ska klaffa och jag känner mig väldigt ensam i detta även fast jag har omtänksamma personer i min närhet. Men det är fortfarande jag som ensam ska ta alla beslut, genomgå behandlingarna och fixa det praktiska med läkarbesök och resor osv. Just nu skulle jag bara vilja gråta av oro och trötthet men det blir ju faktiskt inte bättre av det. Lika bra att bita ihop!

Började dagen med en undersökning hos gynekologen för att se att allt var i sin ordning inför det andra försöket med IVF.

Får lov att erkänna att det känns som en lite större uppförsbacke den här gången än den första. Det känns bra mycket tuffare mentalt nu när jag vet att det här är det näst sista försöket i hela mitt liv att bli gravid. Men det är "bara" att bita ihop och försöka att inte tänka alltför mycket på det.

 

Så i kväll börjar jag om med hormonsprutorna. Wish me luck!

 

Kvällens kulturella evenemang har varit föreställningen "Jungfruföderskan" på Södra teatern. Kändes verkligen befriande att skratta lite åt "eländet" med att som singel gå igenom insemination/IVF. Det var många klockrena skratt åt omgivningens fördomar och dumma kommentarer. Hon drev mycket med vad som egentligen är ok att fråga en singel om och hur långt bekantskapskretsen ska gå i sin iver att arrangera blind dates.

Både jag och mitt sällskap skrattade mycket och en hel del kommer jag att bära med mig när det känns som jobbigast.

 

"Vad gör man om ryttaren på den vita springaren verkar tappat GPS:en?

Det blir en resa med ståuppkomikern Cecilia von Strokirch, och hennes vingliga äventyr med ofrivillig karllöshet, letande efter sin flickvänspotential och att ha sin bästa dejt på Storken i Köpenhamn. Jungfruföderskan handlar om att våga erkänna sin längtan även om den strider både mot svensk lag och hur man trodde livet skulle bli. Är familjen helig eller man få göra precis hur som helst?"

 

Har nu hämtat mig efter gårdagens hårda insikt om att IVF-försöket inte fungerade. Gick och la mig ganska tidigt igår med en insomningstablett för att sova ifrån det jobbiga. Har, trots många timmars sömn, varit jättetrött idag. Antagligen så var det mycket för min hjärna i bearbeta i natt så den var väl antagligen helt slut i morse när klockan ringde.

Hur som helst så känns det i alla fall bättre idag. Det är bara att gilla läget och sätta hoppet till de kvarvarande två försöken.

Jaha, då är den förhaterliga mensen på gång då. Fan också!!! Känns verkligen tungt just nu att det första IVF-försöket inte fungerade. Ska tycka synd om mig själv och sörja i kväll för att vakna upp till en ny dag i morgon. Måste ta mig samman för att vara stark inför nästa försök. I såna här lägen är det rackarns jobbigt att vara ensam om det här. Men som sagt var; det är "bara" att lägga det här försöket bakom mig och se framåt mot nästa... Tänk om jag ändå hade haft en katt att prata med nu och söka tröst hos...

 

Har haft en sån där dag då jag känner mig ensammast i världen. Vet inte riktigt varför känslan kom över mig just idag för men den kom i alla fall med full kraft. Antagligen är det för att jag känner mig besviken just nu på min pappa, kompisar som lärt känna varandra via mig ska umgås i påsk utan mig, min äldsta kompis är inte det minsta intresserad över hur det går för mig i IVF-processen, jag är singel osv osv.

Dock blev jag jätteglad då jag helt oväntat fick detta meddelande från en mycket kär vän:

 

Efter ytterligare en lång dag den här veckan så är jag äntligen hemma från Köpenhamn igen. Och snacka om att jag ska sova imorgon! Känner mig faktiskt ganska sliten nu.

 

Insättningen av ägg idag gick bra och gjorde inte det minsta ont. Äggen hade blivit befruktade som de skulle och celldelningen hade satt igång. Fick ligga och titta på ultraljudsskärmen när de höll på och fick med mig en bild efteråt. I den undre "bubblan" ser man en vit "pinne" som kommer in från vänster och det är när de skjuter in äggen in i livmodern. Så nu hoppas jag verkligen att iaf ett av äggen fastnar där inne och håller sig fast med näbbar och klor.