lyckis

Jag är medveten om att jag just för tillfället bara skriver om det här med mina försök att bli gravid men det är ju en sån väldigt stor del av mitt liv just nu så ni får helt enkelt stå ut med det.

 

I dag har jag fått veta att äggen har blivit befruktade som de ska så i morgon drar jag ner till Köpenhamn för att få dem insatta igen. Så nu är det "bara" att hålla alla tummar och tår för att det/dem ska få fäste där inne. De kommer att sätta in två ägg enligt mitt önskemål. Jag har valt det då jag ju är så pass gammal och chanserna iom två ägg fördubblas. Och skulle bägge två nu råka fästa så får jag väl greja ett tvillingpar också. Hur svårt kan det vara liksom? :-)

 

Måste bara försöka att behålla mitt lugn och inte bli alltför besviken om det här försöket inte funkar. Men nu vet jag iaf att det inte är fel på mina ägg. *skönt att veta*

Frågade ju mig själv i förra inlägget hur mycket man egentligen orkar med och det har jag verkligen fått testa den senaste veckan! Herregud säger jag bara!

Satte mig i fredags och försökte få tag i en gynekolog som kunde hjälpa mig att mäta äggblåsorna med ultraljud. Men där fick jag tji. Antingen gjorde de inte den typen av undersökningar eller så tog de inte emot nya patienter. Så det var bara att boka en tid nere i Köpenhamn och fick den som fanns kvar redan 08:45 på lördagsmorgonen. Så det blev till att kasta sig ner dit på fredagskvällen. Lyckades få tag i biljetter till den typ enda flighten som Norwegian flög dit ner pga strejken. Som tur var så fick jag med mig min snälla mamma som sällskap som kunde lugna ner mig lite.

 

Jaha, under undersökningen visade det sig att äggblåsorna inte hade vuxit i riktigt den takt man velat. För att skynda på detta bestämdes det att jag skulle ta hormonsprutor ett par dagar till. Fick ett danskt recept och gick tillbaka till hotellet och kollade vad det skulle kosta att hämta ut dem; drygt 3000 spänn! Efter lite tänkande kom jag på att jag kunde ringa till min mosters man som är läkare och fråga om han kunde skriva ut ett svenskt recept till mig som då skulle gå på högkostnadskortet. Och det kunde han! Så då tog jag en tur över till Malmö, hämtade ut medicinen och åkte sedan tillbaka till Köpenhamn där mamma var kvar.

På kvällen kom ett sms om att den Norwegianflight som vi bokat på söndagen var inställt så innan vi gick iväg och käkade hann jag med att boka tågbiljetter hem.

 

Eftersom att allt blev lite försenat så åkte jag ner först igår onsdag igen för att plocka ut äggen. De gick in via livmodern med ultraljud vilket gjorde apont när de stack sig igenom till äggstockarna och sög ut äggen. Som tur var så fick jag morfin intravenöst! Blödde ganska mycket och jag blev lite dåsig så det blev till att sitta kvar ett tag på kliniken efter ingreppet.

De tog ut hela 12 st ägg som skulle få mogna tills idag när de skulle släppa in spermier till dem. Så nu hoppas jag ju självklart at det var så bra kvalitet på äggen så att de blev befruktade. Får veta detta i morgon. Och om allt går som det ska så åker jag ner på lördag IGEN för att sätta in två ägg. *hoppas, hoppas*

 

Tog tåget hem på eftermiddagen och satt och dåsade, sov och lyssnade på P3 Dokumentär. Hade ganska ont också så det var skönt att inte behöva aktivera/engagera mig.

 

Ska verkligen bli skönt när den här omgången är över. Känns som att jag kan resan till/från Köpenhamn ganska bra vid det här laget! Och tre gånger inom loppet på en vecka kanske är i flesta laget...

Jag undrar just hur mycket jag ska orka med innan jag ger upp i mina försök att bli mamma. Nu har jag ju hållit på och tagit sprutor och varit på undersökningar precis som jag ska. Idag var jag och mätte storleken på äggblåsorna men de i Köpenhamn tyckte att det var lite svårt att avgöra i vilken takt de växer så de ville att jag skulle gå och göra en ny undersökning i morgon. Ringde då tillbaka till gynmottagningen dit jag hittills har gått men vad fick jag för svar då? Jo, "vi har ingen gynekolog i tjänst i morgon fredag"!!! Så vad fasiken gör jag nu liksom? Får sätta mig och ringa runt till några andra mottagningar i morgon för att försöka få tag i någon som kan hjälpa mig. Men vilken mottagning är intresserad av att hjälpa en annan mottagnings patient? Inte många kan jag gissa...

I värsta fall får jag kasta mig iväg ner till Köpenhamn på lördag för att göra undersökningen. Och i så fall blir jag kvar där nere till det är dags fr själva ägguttaget på söndag eller måndag.

 

Ska försöka att lägga tankarna åt sidan och sova lite i stället även om det far runt som värsta berg- och dalbanan uppe i hjärnkontoret just nu.

Tänk, om en vecka så har jag antagligen varit nere i Köpenhamn och plockat ut ägg inför första IVF-försöket. Och om jag vill vrida fram tiden nu så är det antagligen ingenting emot hur jag kommer att vara då. För om de nu får ut dugliga ägg så börjar väntan på att se om de först och främst blir befruktade med assistans. Och om de väl blir det så ska de sättas in och så får man vänta nästan ett par veckor för att se om de har fäst där inne och börjat växa.

Än så länge känner jag mig ganska lugn mentalt men jag kommer som sagt var antagligen att öka i stresskonen varefter veckan lider.

 

Jag är nu inne på femte dagen med ena sortens hormonsprutor och i morgon lägger jag till ytterligare en annan variant. Så närmaste fem dagarna ska jag ta TVÅ olika sprutor. Trodde jag väl aldrig att jag skulle kunna ta sprutor på mig själv, jag som nästan svimmar när de tar ett ynka blodprov.

Det var faktiskt ett tag sedan jag kände mig ensam som singel men nu har det slagit till med full kraft av någon konstig anledning. Kanske är det för att det är först nu som jag verkligen har förstått att jag är singel igen, kanske är det för att man blir smärtsamt påmind nu när det är alla jävla hjärtans dag på lördag. Jobbigt är det hur som helst och jag blir alldeles tung inombords.

Känner att jag saknar någon att dela det vardagliga med, någon att planera middagen ihop med, någon att krypa upp i soffan med osv. Saknar den fysiska närheten och den trygghet som det innebär.

 

Nu när jag ska dra igång hela apparaten med IVF så skulle jag verkligen behöva någon att luta mig emot och prata med. Känner mig väldigt ensam i hela den processen även om det är självvalt. Men det känns onekligen lite deprimerande att livet inte blev som jag hade väntat och att jag skulle försöka bli gravid på egen hand. Det är ju liksom en sak som man borde vara två om.

Nu vet jag i och för sig att jag är så pass stark att jag klarar av det. I alla fall om jag blir gravid och allt går bra eller om jag inte lyckas bli gravid alls. Värre skulle ju vara om jag blev gravid men att jag får missfall alt. att det händer något på vägen. Då vete 17 hur stark jag är. Men jag kan inte gå och tänka på alla OM utan får ta de tankarna och känslorna då, det får bli ett senare problem.

 

Jag var förresten hos gynekologen härom dagen för att vi skulle fixa alla mediciner som behövs inför IVF-försöket. Då sa han återigen att alla mina värden ser bra ut, jag har tillräckligt med äggblåsor, alla "ledningar" är öppna osv så rent fysiskt borde det inte vara några problem för mig att bli gravid. Han tyckte tom att det var lite konstigt att jag inte blivit gravid på de hela åtta inseminationer jag genomfört. Ja, ja Nu lägger jag dem försöken bakom mig och siktar framåt på IVF-försöken i stället,..

Nu är vi ett par dagar in på 2015 och vi kan lägga ytterligare ett år bakom oss. Och jag måste säga att 2014 har varit väldigt innehållsrikt; både roliga och tråkiga saker. Men i stort sett har jag faktiskt mått relativt bra; inte haft några djupare dalar.

 

Den största händelsen var väl att jag träffade dejten i början av året. Det var lite trevande där i början och jag hade svårt att läsa av vad han egentligen var ute efter. Även om vi hade många mysiga och bra stunder så var det emellanåt ganska jobbigt. Speciellt när hans osnutna son var inblandad. Jag tyckte väl att han var ganska ouppfostrad och hade svårt att hålla inne med vad jag tyckte även om jag försökte.

I mitten av oktober blev jag dumpad. Via SMS!!! Jag hade då tagit upp att jag ville återuppta mina försök att bli gravid. Vare sig han ville bli delaktig eller inte. Och då ville inte han vara med längre. Han passade även på att skicka ytterligare ett sms där han skrev att han inte ville följa med till Fuertventura dit vi skulle ha åkt i mitten av november. Och det sms:et tog nog ännu hårdare på mig! Hade nog innerst inne hoppats på att vi i alla fall skulle åka dit och reda ut allt.

Nu blev det ingen återförening och nu känns det mer och mer främmande ju längre tiden går. Dessutom har han varit rent utav otrevlig när jag har försökt få kontakt vid två tillfällen. Fortfarande tycker jag att det är trist att det inte funkade då jag någonstans inne i mig tror att det hade kunnat bli något riktigt bra till slut. Men samtidigt så hade det kanske varit alltför höga murar att ta oss över att komma dit så det kanske ändå var det bästa som kunde ske.

 

I och med att jag träffade dejten så upphörde jag med att göra försöken med att bli gravid via insemination. Det kändes liksom inte rätt när vi hade träffats. Så det sista försöket jag gjorde var i början av april.

Nu har jag tagit upp tankarna igen och planerar att göra försök via IVF i stället. Sjuuukt dyrt men samtidigt är det mycket större chanser att lyckas. I november var jag nere på det inledande samtalet och det kändes bra.

 

Jag har också slutat på mitt gamla jobb för att börja ett nytt i morgon. Jag har ju varit ganska uttråkad och understimulerad senaste åren och till slut kände jag att det var dags. Så jag sökte ETT jobb och fick det! Känns jättespännande och just nu lite nervöst i magen.

Det som är lite jobbigt med att börja ett nytt jobb mitt i processen med att försöka bli gravid är ju att jag måste vara lite spontant ledig ibland när det är dags. Och hur bortförklarar man sånt liksom? Och tänk om jag nu blir gravid; hur tar arbetsgivaren den nyheten efter kanske bara några månader? Ja, ja. Det får bli ett senare problem.

 

Det har som sagt var varit ett ganska bra år i stort även om jag kanske hade hoppats på att livet skulle ha sett lite annorlunda ut när det här årsskiftet var i antågande. Hade ju självklart hoppats på att jag hade lyckats bli gravid först och främst. Sen hade jag hoppats på att jag hade träffat någon och inte varit singel. Men det är "bara" att gå på det igen och kämpa på!

Av 2015 har jag förväntningar på att jag:

1. Blir gravid och allt går bra. Det är det viktigaste av allt!

2. Träffar någon mer varaktig.

3. Trivs bra på mitt nya jobb och känner mig delaktig och meningsfull.

4. Få vara frisk och ha hälsan i behåll. Och det gäller ju förstås även min familj och mina vänner.

 

Nu kööör vi!

 

 

Hann med lite shopping innan tåget gick hem. Eller ja; det tåget jag skulle åka från Malmö var inställt vilket resulterade i att jag fick ta nästa en timme senare. Var inte det minsta nöjd med det eftersom jag inte var hemma förrän vid halv nio och skulle upp tidigt i morse igen.

Sitter nu på tåget ner till Köpenhamn igen då jag ska dit över helgen för att gå på julmarknader med kompisen. Men jag måste medge att jag är ganska trött efter den långa dagen igår plus en brakförkylning ovanpå det. Men, men; det är bara att bita ihop.

Jag, liksom så många andra här på jobbet, har åkt på jätteförkylningen Hubert! Snörvlar och har jätteont i halsen. Vad ska det bli av detta? Och jag som ska åka ner till Köpenhamn först på torsdag när jag ska ner till kliniken för de kommande IVF-försöken och sen ska jag ner på fredagen igen för att julshoppa med kompisen. Så ni förstår ju att jag inte riktigt har tid att ligga hemma sjuk just nu. :-(

 

Ju mer jag tänker på, den numera f.d, dejten desto ledsnare blir jag och känner mig alldeles tom inombords. Har så många frågor jag skulle vilja ha svar på men jag antar att det inte blir bättre av att jag går och ältar och tjatar på honom om svar. Så nu försöker jag ligga lågt och inte höra av mig. Och än så länge går det faktiskt ganska bra. Han skickade ett sms igår och frågade vilket konto han skulle sätta in pengar han var skyldig mig på och jag svarade lika kort som han frågade. Och när han var så pass schysst så var det NÄSTAN så att jag fick lite dåligt samvete över att jag har avbokat resan och tagit pengarna själv. Men bara nästan! För när jag tänker efter har jag betalat väldigt mycket under de här månaderna som vi har hängt ihop. Först all bensin, 30 mil varje helg, och sen resan till Åland i somras. Plus all mat jag har handlat. Så nej, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete.

Det som känns jobbigt är ju att han spelade med så bra utan att säga något. Hur länge hade han tänkt göra det liksom? Det är ju exakt samma situation som jag var i med ex:et. Där kom det också upp när jag ställde en rak fråga. Kanske ska jag inte ens hålla på med det där med att försöka ha en relation med killar? Uppenbarligen är jag ju inte speciellt bra på det...

Om jag ska hitta något positivt idag är att jag har varit hos gynekologen för att få remiss för prover inför de kommande försöken med IVF nere i Danmark. Så nu känns det som att åtminstone den biten är på rull. Och när jag ändå var på den sidan av stan var jag på en outlet som Lundhags hade. Köpte en underställströja i merinoull och en sån här fleecetröja (dock köpte jag en långärmad):

 

 

Blev man inte lite glad av färgen så säg?

 

Har även "flyttat hem" igen efter att ha bott hos brorsan sedan i lördags. Ganska skönt men samtidigt jobbigt då jag började småäta det första jag gjorde. Det hade dock visat sig på vågen hos ätstörningskliniken idag att jag bott borta: -1.2 kg rent fett!!!

Undrar just vad det är för fel på mig som inte kan få en relation att fungera? Nu har jag blivit dumpad av dejten. Visserligen har vi ju haft skilda åsikter om det där med barn, han vill inte ha fler (eller iaf inte med mig), medan jag har det framför mig. Han tycker att det är perfekt med att ha ett sånt "helgbo-förhållande" som vi har haft och vill inte ha det på annat sätt. Och min framtidsvision är ju att träffa någon som jag kan skapa ett gemensamt liv med.

 

Vi pratades vid igår för första gången på drygt en vecka. Jag kunde inte hålla mig längre ifrån att ringa. Först var samtalet precis som vanligt. Pratade om allt och ingenting. Sen var jag ju tvungen att fråga hur han kände inför vår diskussion om mina kommande provrörsförsök som vi hade förra söndagen. Och han blev återigen så där hård.

Till slut kände jag att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka och avslutade samtalet väldigt snabbt. Slängde i princip på luren i örat på honom.

Skickade sen ett sms när jag lugnat ner mig lite och bad om ursäkt och skrev att jag haft på känn under en längre tid att han kanske inte riktigt haft rätt känslor för mig. I morse kl. 05:43 kom då "det är så, så det är lika bra att vi bryter upp". Alltså, var inte det lite fegt? Nästan lite fjortisaktigt att inte kunna ta det åtminstone i telefon.

Jag undrar just hur länge han hade tänkt spela med innan han hade sagt något? Hur kan man ens spela det spelet och inte vara ärlig? Och varför i hela fridens namn ville han träffa mina kompisar för bara två veckor sedan om han nu inte kände något för mig och iaf inte såg någon framtid? Eller var det det där med barnfrågan som blev den utlösande faktorn? Känner mig hur som helst både lurad och ledsen just nu.

 

Det som också känns lite sisådär är ju att vi ska åka till Fuerteventura om två veckor. För JAG tänker iaf åka. Sen får han göra som han vill känns det som just nu. Men ponera nu att han också åker. Vi ska då bo i dubbelrum på ett hotell som ligger lite utanför bebyggelsen, dvs ganska hänvisade till varandra. Hur 17 ska man hantera det??? Det får dock bli ett senare problem om det ens blir aktuellt. Men jag har svårt att tro att han skulle strunta i att åka med tanke på att det är för sent att avboka och hans snålhet antagligen skulle ta över.

 

Det hela känns förstår väldigt tråkigt och det är ytterligare ett relationsmisslyckande. Men jag kan bara inte låta bli att försöka bli gravid medan tid förhoppningsvis fortfarande finns. Kommer ju att ångra mig resten av livet om jag nu låter den lilla, lilla chansen gå mig förbi för en killes skull...

Sökte ett jobb redan i somras innan semestern som jag alldeles nyss fick reda på att jag har fått! Spännande va? Och de mötte nästan upp mot lönekravet också. Hade tagit i från tårna så jag hade inte förväntat mig att de skulle gå med på det.

Känner mig faktiskt jätteglad över detta mitt i allt det tråkiga som händer omkring mig just nu. Så det lär bli som så att jag börjar direkt efter julledigheterna. Kul!

 

Men hur gör jag nu med Köpenhamn? Kan man verkligen ha samvete att börja ett nytt jobb med att försöka bli gravid? Visst, jag inser ju att jag får vänta tills dess att ev. provanställning är över. Men samtidigt så måste jag ju tänka på mig själv i det här fallet. Ja, ja. Jag ska tänka på det lite.

 

Veckan som gått har fortsatt i samma tunga stämning som sist jag skrev i söndags/måndags. Är ledsen över det där med dejten. Har inte hört något från honom och jag har inte heller hört av mig. Känns verkligen INTE bra om det ska sluta så här. Och hur blir det med Fuerteventura? Ja, jag kommer att åka åtminstone men det kan ju bli något stelt om ingen av oss hör av sig. Ja, ja. Det får bli ett senare problem.

Det som har känts bra i veckan är att jag känner mig väldigt tillfreds med beslutet att testa på provrörsbefruktning. Visst, det kommer att kosta alla mina besparingar och statistiken är låg men samtidigt har jag ju verkligen gjort ALLT jag kan då. Det kommer ju antagligen att visa sig ganska snabbt i vilket skick mina ägg är i och om det överhuvud taget finns någon chans.

 

Känns som att det kan bli en lite jobbig helg när det är som det är med dejten. Kommer antagligen att vara på superduperdåligt humör så jag ska nog kura in mig i en filt med en flaska vin för att sura ifred.

Hade en jättehärlig dag med dejten igår. Vi åkte runt och kollade och handlade lite innan vi åkte hem och grillade och sen mös till "Så mycket bättre. Kände mig riktigt tillfreds med livet och honom just då.

I dag när vi vaknade planterade vi en hel drös med lökar innan vi drog in mot stan. Det var då jag lite försiktigt frågade hur han skulle känna om jag tog kontakt med IVF-kliniken i Köpenhamn när jag ändå ska dit. Direkt blev han jättehård och svarade: det där vill jag INTE bli inblandad i! Visst, jag hade väl det på känn tidigare men att han inte kunde säga det på ett schysst sätt med en efterföljande diskussion var jag inte riktigt beredd på. Jag blev förstås jätteledsen. Både över faktumet att han inte vill ha barn med mig men också över det att vår relation inte kommer att överleva. För om jag nu, mot all förmodan, lyckad bli gravid så kommer jag inte ha tid för honom. Och om jag inte blir gravid kommer jag antagligen hamna i en ganska djup depression. 

Så nu ligger jag här i sängen, efter att ha genomlidit kalas hos svägerskan trots min ledsamhet, och känner mig helt förkrossad. För om jag ska vara ärlig var det som att mina känslor för honom dog en smula...

Usch, vet inte riktigt vad som hände men jag känner mig riktigt tung och nedstämd inombords. Och inte blev det bättre av att komma tillbaka till jobbet heller. Här blev jag snabbt påmind om hur trist jobb jag har. Så nu sitter jag här och roar mig med att titta efter tjänster att söka.

Men det känns som att det inte bara är jobbet som spökar. Skulle ha fått min mens förra helgen men den kom inte. Självklart tändes hoppet. Men sen, en vecka försenad, kom den i alla fall. Jag hatar verkligen dessa dagar! Varför kan inte jag få bli gravid för i stället för någon av alla dem som inte borde ha barn? Känner mig ledsen och förtvivlad över detta och har gjort att jag sjunker mer och mer. Inte ens det faktum att jag är nykär och har en bra familj väger upp denna sorgsenhet. Vill bara gå hem och dra täcket över huvudet och svulla i mig choklad.

 

Har precis fått min mens och det känns som att en bit rycktes ur mitt hjärta hårt och brutalt! Efter åtta ärliga försök med inseminering kanske jag får acceptera att det är för dålig kvalitét på mina ägg? Eller ska jag försöka två gånger till som den ursprungliga planen var? Jag vill ju så gärna... Eller ska jag spara ihop typ 50 tusen och försöka med ett par IVF-försök? Jag menar, då kontrollerar man ju själva befruktningen och stoppar sen in allting igen och hoppas på att det fäster.

Just nu vet jag varken ut eller in och jag gråter krokodiltårar inombords. Usch, tänk om det ändå vore skärtorsdag så att jag var ledig några dagar för att återhämta mig mentalt. Hur ska jag orka vara stark och jobba först några dagar, åka iväg på Hemvärnsövning hela helgen och sen jobba flera dagar till? Känns just nu som en omöjlighet. :-(

Alltså, hur ska jag orka med resten av dagen/kvällen? Dagen började redan vid halv fem i morse eftersom att jag skulle ner till Köpenhamn för att insemineras. Allt som allt var jag i Köpenhamn i 1 1/2 timme. Det ni!

Allt gick som det skulle som tur var och nu sitter jag här hemma i soffan redo att åka iväg på terrängbilsutbildning med Hemvärnet hela helgen. Gissa vem som kommer somna ovaggad i kväll. :-)

 

Känns lite konstigt att jag NÄSTAN har bestämt mig för att det här var sista försöket. Om jag nu åker iväg igen så ska det vara för ett försök med IVF men i dagsläget är jag inte helt säker på att jag orkar med den mentala påfrestningen. Ska tänka på det i ett par månader och sen får vi se.

 

So long...

Har i dag varit hos gynekologen för att mäta mina äggblåsor inför mitt planerade besök nere i Danmark för inseminering. Jag var hos en herre som jag inte varit hos tidigare och han var brutal i sin kommunikation. Han sa att jag antagligen har för låg äggproduktion för att bli gravid och att om jag nu skulle fortsätta mina försök skulle tänka över alternativet med IVF. Då vet man mer säkert om det finns några bra ägg som går att befrukta på utsidan och sedan stoppa in igen.

 

Så nu är frågan om jag ska beställa tid för IVF och boka av nästa vecka eller om jag ska åka ner och göra mina tio planerade besök och sedan ge upp? Det här är SÅ svåra beslut att ta när jag måste ta dem helt själv utan andras inblandning.

Det är ju helt klart en kostnadsfråga också. Ett "vanligt" försök med insemination kostar ca 10000/gång inkl. resa. Med IVF kostar det ca 33000/gång. Men man får även ha med i beräkningen att chanserna till att lyckas blir de dubbla, från 15% till dryga 30% i min ålder. 

Åh, hur ska jag göra? Känns som att det är lite väl mycket på gång i mitt liv just nu...

 

Fick min mens idag tre dagar försent. Jag som precis hade börjat hoppats på att det skulle ha funkat den här gången och jag var gravid. Känns verkligen skit just nu! Vill bara åka hem och gråta ut med en stor chokladbit i handen. Men nej, i stället ska jag vara "stark" och stanna kvar på jobbet och spela upp den glättiga fasaden. Dessutom ska jag på ett möte med Lottorna i kväll. Gud vad jag längtar! NOOOT!!!

 

För att komma ifrån lite och vara för mig själv tog jag en promenad ute i solskenet på lunchen. Solen är i alla fall en positiv sak mitt i allt det tråkiga.

 

Var ju som sagt var nere i Köpenhamn igår för ett nytt inseminationsförsök. Hela sjunde gången i ordningen faktiskt. Börjar kännas lite tröstlöst nu om ni frågar mig. Men jag antar att det är kroppens sätt att tala om att den inte vill ha barn. Uppenbarligen vill inte hjärnan och kroppen samma sak! :-( Fast självklart hoppas, hoppas jag ju på att det fastnar den här gången. Rent statistiskt så säger de att det behövs just sju försök i min ålder.

 

När jag var där igår tog barnmorskan upp att det även finns möjlighet till IVF. Alltså att man får hormonbehandling, plockar ut ett ägg som befruktas på konstgjord väg och sedan stoppar in det igen. Dock är det verkligen en svindyr och mentalt jobbig historia så frågan är om jag tycker att det är värt det? Eller kanske ska jag testa med insemination, som bara det är jobbigt, ett par gånger till och sedan försöka acceptera att min kropp inte vill bli gravid om jag nu inte blir det? Detta är något jag måste ta ställning till under den närmaste tiden för ju längre jag väntar desto mindre blir chanserna.

 

Snapshots från ett soligt Köpenhamn: