lyckis

Undrar just vad det är för fel på mig som inte kan få en relation att fungera? Nu har jag blivit dumpad av dejten. Visserligen har vi ju haft skilda åsikter om det där med barn, han vill inte ha fler (eller iaf inte med mig), medan jag har det framför mig. Han tycker att det är perfekt med att ha ett sånt "helgbo-förhållande" som vi har haft och vill inte ha det på annat sätt. Och min framtidsvision är ju att träffa någon som jag kan skapa ett gemensamt liv med.

 

Vi pratades vid igår för första gången på drygt en vecka. Jag kunde inte hålla mig längre ifrån att ringa. Först var samtalet precis som vanligt. Pratade om allt och ingenting. Sen var jag ju tvungen att fråga hur han kände inför vår diskussion om mina kommande provrörsförsök som vi hade förra söndagen. Och han blev återigen så där hård.

Till slut kände jag att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka och avslutade samtalet väldigt snabbt. Slängde i princip på luren i örat på honom.

Skickade sen ett sms när jag lugnat ner mig lite och bad om ursäkt och skrev att jag haft på känn under en längre tid att han kanske inte riktigt haft rätt känslor för mig. I morse kl. 05:43 kom då "det är så, så det är lika bra att vi bryter upp". Alltså, var inte det lite fegt? Nästan lite fjortisaktigt att inte kunna ta det åtminstone i telefon.

Jag undrar just hur länge han hade tänkt spela med innan han hade sagt något? Hur kan man ens spela det spelet och inte vara ärlig? Och varför i hela fridens namn ville han träffa mina kompisar för bara två veckor sedan om han nu inte kände något för mig och iaf inte såg någon framtid? Eller var det det där med barnfrågan som blev den utlösande faktorn? Känner mig hur som helst både lurad och ledsen just nu.

 

Det som också känns lite sisådär är ju att vi ska åka till Fuerteventura om två veckor. För JAG tänker iaf åka. Sen får han göra som han vill känns det som just nu. Men ponera nu att han också åker. Vi ska då bo i dubbelrum på ett hotell som ligger lite utanför bebyggelsen, dvs ganska hänvisade till varandra. Hur 17 ska man hantera det??? Det får dock bli ett senare problem om det ens blir aktuellt. Men jag har svårt att tro att han skulle strunta i att åka med tanke på att det är för sent att avboka och hans snålhet antagligen skulle ta över.

 

Det hela känns förstår väldigt tråkigt och det är ytterligare ett relationsmisslyckande. Men jag kan bara inte låta bli att försöka bli gravid medan tid förhoppningsvis fortfarande finns. Kommer ju att ångra mig resten av livet om jag nu låter den lilla, lilla chansen gå mig förbi för en killes skull...