lyckis

Äääntligen har jag fått flytta hem igen efter en väldig utdragen renovering av lägenheten. Det blev sammanlagt hela fyra veckors boende hos pappa och på slutet var det bra segt. Så gissa om det var skönt att komma hem igen i lördags till mina egna saker. Visserligen ligger det mesta fortfarande i kartonger men bara känslan av att kunna välja själv vilken kanal på tv:n man vill titta på var helt underbar! Men nu ska jag väl tillägga att det har gått över förväntan att bo hos pappa.

 

Nu börjar jobbet med att packa upp kartongerna. Lite känner jag att jag nästan skulle kunna kasta allt och börja om på nytt. Jag menar; en hel del av sakerna har ju legat nerpackade sedan typ i somras och har jag klarat mig utan dem under så pass lång tid kanske jag faktiskt inte behöver dem.

 

Känner mig supernöjd med tapet- och mattval. Trist bara att hyresvärden var så snål att de inte åtgärdar målningar runt fönster, dörrar, socklar osv. Men det får jag försöka bortse från. Är i alla fall bättre än tidigare.

 

Varför känns det som att jag ligger en dag efter mitt liv hela tiden för? Hinner verkligen inte med någonting alls. Men från och med det att vi flyttar hem igen (äntligen) nästa vecka så ska här skapas rutiner så att det blir någon ordning igen. Behöver jag ens säga hur skööönt det ska bli att flytta hem igen efter att ha bott hos pappa i nästan fyra veckor? Ska bli underbart att bara få välja kanal på tv:n själv...

 

Igår var jag hur som helst ute och gick en riktig långpromenad i det underbara vintervårvädret:

 

Idag är det redan en hel månad sedan lillprinsen föddes. Jag förstår inte riktigt var tiden har tagit vägen samtidigt som det känns som att han alltid har funnits hos mig. Och ju mer tiden går och ju mer vi umgås desto mer älskar jag honom. Helt sjukt hur mycket positiva känslor den där lilla krabaten manar fram hos mig. Känner mig väldigt lyckligt lottad att det var just han som kom in i mitt liv. :-)

 

Igår var det återigen dags för "den där dagen" på året som känns lite småjobbig för en annan som är singel. Visserligen så är jag ju inte helt ensam i år då jag ju har min käre lille son men det skulle i alla fall kännas kul att i alla fall EN gång i livet få fira alla hjärtans dag med någon man håller kär och har ett tryggt kärleksförhållande med. Men, men. Jag antar att det är ödets lott att jag ska vara singel i mitt liv. Och jag ska inte klaga nu när jag inte är ensam längre. Dessutom är jag frisk och har min familj och mina vänner. Och det är verkligen inte fy skam!

Dock undrar jag lite: hur 17 gör ni som lyckas träffa någon och få ett förhållande att vara? Vad är det hemliga knepet?

 

Blev i alla fall en rosa hjärtbakelse igår dagen till ära tillsammans med mamsen:

 

Flyttade hemifrån förra helgen då de började renovera min lägenhet i måndags. Så nu bor jag och lillkillen hos min pappa. Det går väl ok men nog längtar jag hem till min egen lya och mina saker. Och kanske framför allt till att få vara ensam och slippa känna mig som inneboende. 

Dessvärre har hantverkarna strulat till det i sina kalendrar så de blir inte klara förrän om nästan tre veckor! Och då lägenheten ser ut som ett slagfält och är full med slipdamm får jag vackert bita ihop och bo kvar här så länge. Känns ju sådär att flytta hem igen när man är 42 år gammal... Så det blir många och långa promenader med barnvagnen för att få till lite egentid. 

 

Skojade innan föräldraledigheten om att jag skulle njuta av långledigheten, ta det lugnt, läsa böcker, virka och baka cup-cakes. Men jag hinner ju verkligen inte med någonting alls mer än att mata, klä på/av och byta blöjor. Ibland känns det som att jag knappt hinner klä på mig själv ens. Och det där med socialt liv är ett minne blott. Hinner ju inte ens svara på sms... Men det är det värt! För han är ju verkligen världens underbaraste och det är en fröjd att se hans utveckling nu när det blir mer och mer vakentid. 

 

Han har hela tiden haft lite svårt att få grepp vid amning så vi har kört med hjälpmedlet amningsnapp. När jag började på BVC visade det sig att hans tungband var lite för kort så igår var vi in till öron-näsa-halskliniken och klippte det. Kände mig verkligen som världens sämsta mamma när de plockade fram kirurgsaxen och klippte utan bedövning. Men det är tydligen så de gör och det var bara skrik några minuter innan han somnade om igen. Dock verkade han vara lite störd över det sen på kvällen. Men jag vet ju inte om det var för att det gjorde ont eller om det var för att tungan kändes konstig där i munnen nu när det går att röra på den. Så nu ska vi börja öva på att amma utan napp. Får se hur det går så här efter tre veckor med amningsnapp. Wish me luck!