lyckis

Sådär ja, då var julafton över för i år. Konstig känsla man har varje år så här dags på dygnet. Känns så himla "tomt". Här har man hållit på och fixat och donat inför julafton med klappar, mat och städning (undrar just varför när man inte ska ha någon hemma) i flera veckor och så är allt över på bara några timmar.

Tänker på hur det är i vissa familjer så här på kvällskvisten med sprit inblandat tillsammans med antiklimax av all stress. Säker mycket bråk och hårda ord där ute i stugorna. Tyvärr får man väl säga ur barnens synvinkel...

Vi har i alla fall haft en ganska lugn dag. Var hemma hos brorsan och käkade lunch och sen gick vi hem och kollade Kalle och bara tog det lugnt några timmar. Sen kom mamma hit och vi käkade lite, ytterst lite, och bara umgicks. Så det blev en lugn och skön första julafton för Lilleman.

 

Idag har livet faktiskt känts något lättare och bättre. Kan det bero på det extra järnet? Eller på att jag träffade en energigivande vän igår? Eller på att jag dubblat dosen B12 som jag också låg lågt med? Eller på att jag återupptagit D-vitamintabletterna? Eller på att det kom lite snö som gjorde att allt helt plötsligt kändes lite ljusare?

 

Hur som helst känns det väldigt skönt och jag hoppas att det är en uppåtgående trend.

 

Snacka om att jag längtar efter känslan att för en gångs skull känna sig någorlunda pigg och energisk. Nästan så att jag saknar ett av de hypomana skoven i min bipoläritet. Då gjorde man ju i alla fall saker i stället för att som nu bara ligga hemma på soffan och knappt orka resa sig upp. Får verkligen superdåligt samvete gentemot sonen som får leka och utforska själv. Är väl egentligen nu som han behöver någon som visar honom världen. Usch, blir ledsen bara jag tänker på det.

Nu var jag i alla fall iväg i tisdags och fick min första järnspruta. Så nu håller jag alla tummar och tår för att det är järnet som spökar och gör att jag blir så orkeslös. Än så länge har jag inte märkt någon skillnad men antar att jag får ge mig lite till tåls.

Blev oväntat inbjuden till julbord hos den arbetsgivare där jag jobbar extra på timme. Alltså, på mitt ordinarie jobb får vi inte ens en lussebulle så det här kom verkligen som en positiv överraskning. Så även fast jag inte direkt kände någon så åkte jag dit. Och det ångrar jag inte för en sekund att jag gjorde. Verkligen njöt av att sitta och äta i lugn och ro utan att bli avbruten av Lilleman. Det var nästan så att jag inte ens ville vara social utan bara sitta där i min egna lilla värld (men självklart var det trevligt att prata om vuxna saker). Och det var ännu mer nästan så att jag inte hann med att äta färdigt under sittningens tid.

Efter maten var det dags för bowling. Men den hoppade jag över med tanke på att jag fortfarande håller på att rehabilitera min brutna arm plus att nackspärren inte riktigt har släppt.

 

Så här i efterhand vet jag inte om det var julbordet i sig som var mest fantastiskt eller om det var det att jag fick några timmar helt för mig själv.