lyckis

 

 

Jag har ju helt glömt bort att berätta att jag kände första "sparken" redan i torsdags. Förstod inte riktigt vad det var först då jag trodde att det skulle kännas mer distinkt. Men för mig känns det mer som typ när det kan börja rycka i ögonlocket fast i nedre delen av magen då. Helt enkelt som mindre ryckningar som kommer och går lite. Speciellt på kvällstid när jag tar det lite mer lugnt.

För mig som har varit ganska orolig under hela tiden att det ska hända något tycker faktiskt att det är ganska skönt att äntligen känna livstecken. Då kan jag liksom känna mig lite lugn över att det finns liv där inne. :-)

 

 

I fredags vid lunch drog jag iväg för ett heldagsmöte med Hemvärnet där vi skulle behandla motioner inför det kommande tinget. Och herregud vad vi har klurat och tänkt! Helt slut i knoppen! Men jag ska inte klaga, är ju kul och intressant att få vara mer delaktig i processen. Dessutom fick jag rum i den finare delen där man har egen toa/dusch och dessutom tv. Och DET är lyx!

Igår på eftermiddagen, efter sju timmars möte, blev vi överraskade med en liten utomhusaktivitet. Vi skulle skjuta laserlerduveskytte. Först blev jag så där att "nja, jag vill nog inte vara med". Men så blev jag övertalad och sköt jättebra. Mitt lag, ett av fem, lyckades tom vinna pga mitt snabbskytte. :-)

 

Men sådär då, då har jag både skaffat läsglasögon (dock redan i somras) OCH idag även stödstrumpor!!! Eller kompressionsstrumpor som det numera heter så fint. Har haft så himla mycket kramp i ena fotknölen som sprider sig både uppåt och neråt den senaste tiden. Och med tanke på den smärta som det innebär så är jag beredd att prova nästan vad som helst. Det där med kramp i vaden är absolut ingenting jämfört mot att få det i fotknölen. För när man får det i vaden räcker det ju oftast med att spänna den/ställa sig upp så försvinner det ganska snabbt. Men fotknölen är ju liksom lite svår att spänna. Och försöka massera går bara inte med tanke på hur ont det gör.

Nu hoppas jag dock att de här strumporna är lösningen på det problemet och att jag slipper krampen i möjligaste mån i fortsättningen.

 

Egentligen hade jag tänkt att inte köpa saker till bebisen förrän absolut sista tiden men samtidigt så har jag känt mer och mer att jag vill passa på när jag ser något billigt och bra då jag kommer att köpa det mesta av de stora sakerna begagnade. Och eftersom att jag köper det begagnat kan jag ju alltid sälja det utan alltför mycket förlust OM det, mot all förmodan, skulle hända något.

Så nu har jag köpt bilbarnstol nr 1 (400:-):

 

 

Har även köpt en Emmaljunga kombivagn ligg/sitt för 1200:-:

 

 

Känner mig mycket nöjd över mina inköp än så länge!

Som tack för att vi varit så mycket barnvakt under sommaren så blev vi i familjen bjudna på middag av brorsan och hans familj. Den här gången gick vi ut och käkade och valet föll på restaurang Bockholmen vid Bergshamra/Stocksund.

Det var riktigt god mat men väldigt hög akustik vilket gjorde att matupplevelsen dessvärre sänktes något. Men det blev i alla fall en väldigt trevlig avslutning på helgen och det är ju alltid lika trevligt att träffas och umgås (även om det var lite svårt att höra varandra just i kväll).

 

Drog med mig en kompis för att plocka äpplen hos en f.d. Hemvärnskollega. Har varit där ett par år tidigare och plockat för att lämna in för mustning.När vi lämnade in äpplena på musteriet visade det sig att vi hade plockat 68 kg! Av dessa kilon blev det 40 liter färdig must att njuta av under vintern. Känns liksom lite nyttigt och bra att musta äpplen som man vet var de kommer ifrån där de inte är besprutade.

 

Under tiden äpplena mustades så passade vi på att ta en tur ut till skogen för att leta svamp. Hittade väl lite höstkantareller men väldigt lite. Känns som om de inte riktigt har kommit igång ännu. Så lite mer regn i kombination med den här värmen kommer att bli toppen och sätta fart på växandet tror jag. Frågan är väl bara om jag kommer ha tid att åka iväg en dag så där i mitten av oktober med tanke på att jag knappt har kommit igång med packningen inför flytten ännu.

 

På väg hem skulle vi bara svänga förbi hv-kollegan igen för att plocka lite plommon som vi inte hann tidigare på dan. Men vad hände då? Jo, han frågade om vi inte kunde ta mer så att han slapp åka till tippen med all fallfrukt. Så då plockade vi lika mycket till som jag ska lämna in för mustning under morgondagen. Herregud, det kommer flyta äppelmust i blodådrorna efter den här hösten/vintern. :-)

 

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om mitt "välsignade tillstånd". Fick ju komma tillbaka på ytterligare ett ultraljud härom veckan då vildbasen inte kunde ligga tillräckligt still vid det första tillfället. Kan ju säga som så att det var full aktivitet även andra gången! Men då låg bebisen i så pass bra läge att det funkade att komma åt och kolla hjärtat ordentligt och ta några andra mått som saknades.

I förrgår var jag på rutinbesök på MVC och då lyssnade vi på hjärtat med någon typ av högtalare. Det lät typ som en galopperande häst: klopperi-klopperi-klopperi. Tydligen slår fosters hjärtan mycket snabbare än våra; hela 150 slag/minut. Men det var väldigt kul/skönt att höra.

Hon tog lite prover på mig och det har visat sig att de såg bra ut. Hade tom bra blodvärde vilket jag ju inte haft på flera år. Kan det bero på att jag inte har mens månntro?

Vi hann även prata en del om mina tankar inför förlossningen. Jag är ju sprut/blodrädd och blir nästan svimfärdig. Dessutom vet jag med mig redan nu att jag har ganska låg smärttröskel. De säger ju att rödhåriga har det rent generellt. Men jag fick tips om ett par böcker som kan vara värdefulla att läsa för att få veta lite mer. Och jag antar att de på förlossningen kan sitt jobb och hjälper mig till det bästa. För ut måste ju bebisen vare sig jag vill eller inte.

I "läxa" till nästa gång om en månad så ska jag bestämma mig för vilken förlossningsklinik jag vill bli inskriven på. Och det är ju en djungel! Plus att alla man pratar med har olika erfarenheter av de olika ställena. Suck... Så antagligen är det bara att bestämma sig för en och hoppas på det bästa. Helst av allt skulle jag vilja komma till ett lite lugnare ställe då jag ju har några saker som jag oroar mig för. Men i det stora hela så är säkert inte skillnaden så stor.

 

Nu börjar man förresten se ganska bra att det är något på gång. Har fått en rejäl kagge som jag tycker växer för var dag som går. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på att den inte vuxit så mycket förut och jag är ju trots allt i vecka 22...

 

Jag vet att jag inte ska bry mig och framför allt inte lägga energi på såna här saker men jag blir så himla besviken ibland. Speciellt när det gäller en nära "väns" beteende som är ganska konstigt emellanåt. Det började redan i april (http://lyckis.webblogg.se/2015/april/vad-ska-man-saga.html) och efter det har det varit något som inte har känts hundra. Och ju längre tiden har gått desto mer verkar det vara något som han stör sig på hos mig. Men han säger liksom ingenting utan kommer bara med konstiga kommentarer.

Det jag blir besviken på just nu är att jag skickade ett meddelande om att jag verkligen skulle uppskatta om han kunde "save the date" 28/11 då jag förhoppningsvis ska flytta. Till svar får jag då: "Jag kan inte svara riktigt ännu, men jag återkommer så fort jag vet." Vaddå, man vet väl om man kan eller inte? Eller ska han vänta och se om det dyker upp något roligare eller? Jag tycker faktiskt inte att man svarar så om man nu anser sig vara så bra vänner... Sen fattar jag inte riktigt hur han kan med att ens säga så med tanke på hur mycket jag hjälpt honom det här året när han har mått dåligt, behövt låna bil osv...

 

Har idag gått en av etapperna på Sörmlandsleden. Det var bestämt sedan länge tillbaka och då jag skulle vara funktionär så var det inte riktigt rätt läge att ställa in pga förkylningen. Och så här i efterhand kan jag väl säga att jag verkligen skulle ha övervägt det alternativet lite mer. För nu blev det absolut ingen njutsam vandring. Det var väldigt mycket upp och ner i ganska tuff terräng vilket tog hårt på luftrören. Och då ska vi inte ens prata om hur mycket jag svettades! Nej, det var faktiskt rätt ut sagt en ganska hemsk 1 1/2-milspromenad som jag bara ville skulle ta slut från första steget. Men nu är det gjort och jag kommer antagligen att få lida för den här dagen under lång tid framöver med tanke på hur hårt kroppen fått jobba trots att den är sjuk.

 

Hur förkyld kan man vara på en skala egentligen? Är helt väck och har mjukost i hela huvudet. Dessutom känner jag absolut ingen smak alls. Vi som har haft konferens på jobbet idag och fått finmat och allt. Hoppas att den var god. :-(

Trots att jag varit ganska risig så stannade jag kvar hela dagen då det var en sån himla bra föreläsning om kollektiv intelligens i en kommunikativ organisation. De pratade en hel del om de olika kommunikationstyperna som vi tillhör och hur man ska prata för att förstå varandra bättre. Det är verkligen inte lätt alla gånger vill jag lova!

 

I dag har det verkligen inte varit någon bra dag. Har sovit jätterisigt i natt pga förkylningen så jag försov mig lite. Sen tog jag tag i att ringa bilverkstaden då generatorlampan började lysa i bilen i söndags. Så nu kommer väl antagligen flera av mina surt sparade tusenlappar gå åt till det. På tisdag har jag fått tid för att få denna dom.

 

Orkade vara kvar på jobbet till halv tre sen tog förkylningen knäcken på mig och jag gick hem. Hann inte mer än att lägga mig ner förrän jag somnade och sov i ett par timmar. 

 

Sådär ja, då har jag blivit brakförkyld. IGEN! Var ju bara en månad sedan sist. Måste ha varit för att jag helt tog ut mig på förra veckans Hemvärnsövning som kroppen nu säger ifrån. Plus att jag har jättekörigt på jobbet. Antar att immunförsvaret har fått jobba rejält och nu inte vill vara med längre utan kapitulerar för viruset. Jobbigt men det är ju inte precis något man dör av. Och jag får vila på lördag. Ska bli underbart att få sova tills man vaknar åtminstone en dag!

 

Sådär ja, då var man tillbaka till verkligheten igen efter en fem-dagarsövning med Hemvärnet. Helt slut som artist! Det har varit hårt arbete, tungt bärande, alldeles för lite sömn samt mycket tänkande. Men samtidigt har jag lärt mig väldigt mycket. Både i min nya roll som stabsgruppchef men även om mig själv personligt.

Det har ju som sagt var varit väldigt lite och oregelbunden sömn. Dygnet ons-tor var jag vaken 06-08 dvs 26 timmar på raken! Sen fick jag sova en timme och därefter upp igen för genomgång. Vid det laget var jag så trött att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Det var inga känslomässiga tårar utan jag kunde helt enkelt inte hålla dem inne. Men sen fick jag gå och sova i nästan fyra timmar vilket gjorde att jag i alla fall kunde stå på benen igen. Därefter har jag som mest sovit knappt fem timmar i sträck.

 

Gissa om det var skönt att komma hem till ensamheten igår igen. Och då ska vi inte ens prata om hur underbart det var att duscha (vilket vi inte haft tillgång till på fem dagar) och sen sova åtta timmar på raken i sin egen säng. Tänk vad mycket man uppskattar de vardagliga sakerna som man annars tar för självklart.