lyckis

Alltså; jag trodde verkligen att det skulle vara lugnt och stillsamt att vara föräldraledig. Men jag hinner ju verkligen inte med någonting alls. I och för sig kanske jag prioriterar bort vissa saker för att i stället umgås med sonen fullt ut.

 

Påsken har avlöpt i ett varierande tempo:

Långfredag-hälsade på väninna på andra sidan av stan. Kul att träffas igen efter typ ett par månader

Påskafton-Handling, städning och förberedelser inför släktmiddag

Påskdagen-trerätters middag här hemma för några i släkten. Körigt att hinna med allt när man är ensam och med ett spädbarn att ta hand om samtidigt. Så vis av erfarenheten så får det bli hämtpizza nästa gång gäster kommer. :-)

Annandagen-Middag hos mamma med brorsan och hans familj

 

Sen i tisdags och i dag har jag varit heeelt slut och bara tagit det lugnt och varit ute och gått jättemycket. Dessutom så har sonen haft världens magknip så jag har gått runt och vyssat honom bäst jag har kunnat. Man vet ju själv hur ont det gör att ha en massa luft i systemet så jag lider verkligen med honom.

Nu är det vardag igen och från och med måndag ska jag börja öva på att få in rutiner för oss. Fungerar inte riktigt att sova olika länge varje dag. Men det får bli nästa veckas projekt. Just nu orkar jag inte riktigt då jag känner en förkylning i annalkande.

 

Idag var första träffen med föräldragruppen på BVC med de bebisar som är födda ungefär samtidigt i kommunen. Men jag är nog lite skeptisk även om jag självklart kommer att delta på träffarna. För det första var jag den enda som var ensamstående och för det andra så var jag så pass mycket äldre än de andra. Och faktiskt så har åldern lite betydelse ibland.

När vi satt där och hade presentationsrunda satt ett par av dem där och ojade sig över att de inte hade någon egentid för att träna, shoppa och, hör och häpna, fixa naglarna. Alltså, vad trodde de? Att en bebis sover 22 timmar per dygn och kan följa med precis överallt? Dessutom hade de ju en partner som kunde avlasta lite. Satt nästan som en fågelholk där och undrade hur de tänkte. Ja, ja. Vi är alla olika. Men jag kanske inte har så där överdrivet mycket gemensamt med dem. Jag som kom där med min omoderna, begagnade vagn bland alla 10000-kronorsvagnar och tycker det är helt ok. Känns skönt att inte ha den pressen!

 

Efteråt blev det min sedvanliga dryga timmes promenad. Även om det är lite kyligare ute nu så var det ändå skönt och jag märker att jag mår väldigt bra av ljuset och luften.

 

Har haft en full dag så nu är både jag och sonen helt utmattade. Eller full och full förresten. allt är ju relativt. Hade det varit för ett år sedan hade jag tagit detta som slappardag men numera så är minsta aktivitet ett stort projekt.

Började med att skjutsa pappa till ögonläkaren för en mindre operation. Hem, käka lunch och sen iväg till öron-näsa-hals med sonen. Han hade ju för kort tungband när han föddes. För någon månad sedan var vi inne och klippte det så nu ville de göra en uppföljning. Och nu såg det, som tur var för en kan-inte-se-blod-mamma, bra ut och det kommer antagligen inte behöva göras något mer. Det märks först när han har börjat prata ordentligt vid 3-4 år.

När vi kom hem därifrån var det ju fortfarande underbart väder ute och han behövde sova så det blev en långpromis. Tror ni att han sov? Slumrade till lite då och då vilket resulterade i att kvällen blev lite kinkig.

 

Kvällens aktivitet blev till att fira tvåmånadersdagen med första riktiga badet. Tidigare har jag ju bara duschat av kroppen på honom och sedan kört med tvättlappar på huvudet. Men nu var det så dags att börja bli van vid vatten. Och det visade sig vara riktigt roligt uppenbarligen. Han låg och skrattade och verkade inte alls vilja komma upp. Så det bådar ju gott inför framtiden. Så nu ligger han helt utslagen i sin säng med alldeles fluffigt hår. Hårfön/vax någon?

 

Nu är jag på krigsstigen IGEN! Var får jag all energi till ilska ifrån egentligen? Återigen är det SL, mitt hatobjekt nr 1, som står för fiolerna.

Skulle åka in till stan igår för att hälsa på jobbet. Då jag ju inte har något månadskort nu när jag är föräldraledig så lånade jag min mammas reskassekort. Då hon åker på reducerat pris så var jag väldigt tydlig till konduktören på tåget att jag ville ha "en hel biljett till stan". Så han la till en kupong så att det skulle bli rätt och sen var det inte mer med det.

Halvvägs in till stan hoppar jag av för att göra ett snabbt ärende. Hoppar på tåget igen och då jag ju redan hade stämplat hela vägen så behövde jag ju inte betala igen. Jag ser att kontrollanter sitter på tåget men det är inte mer med det. Straxt före slutstation så gör då kontrollanterna sin räd. Jag sitter lugnt i båten då jag ju hade varit ärlig och betalat. Men vad händer då? Jo; det visade sig att konduktören på det första tåget inte hade ändrat till hel biljett utan endast stämplat för reducerat. Detta resulterade i böter på 1200:- för mig! Dessutom fick jag svaret att det är resenärens skyldighet att se till att man reser på rätt biljett. Men vad mer kan man göra liksom än att vara ärlig och säga var man ska och vilken typ av biljett. Ska jag behöva dubbelkolla att SL:s personal sköter sitt jobb och gör det de ska? Låter verkligen jättekonstigt i mina öron och som ett väldigt dåligt kundbemötande.

 

Självklart har jag överklagat men jag antar att SL ser sin chans att dra in pengar (på ett väldigt fult sätt) och kommer att neka min överklagan. Finns det något annat företag som kan bete sig så nonchalant mot sina kunder? Det värsta är ju att de har monopol på kollektivtrafiken, jag hade lätt betalat en högre summa för resandet med ett annat företag som skulle sköta det bättre eller åtminstone lika bra. Sånt här blir jag fullkomligen galen på!!!

 

I höstas så körde det ju ihop sig med ett par av mina kompisar och min besvikelse blev så stor att vi "gjorde slut" med varandra (http://lyckis.webblogg.se/2015/november/gjort-slut.html). En av dem var ju dessvärre en av mina närmaste vänner vilket jag självklart fortfarande tycker är väldigt tråkigt även om jag har accepterat det nu.

Tydligen tog inte det hela slut där med hans inblandning. För min barndomsväninna som jag umgåtts med från och till under alla år och som jag stöttade helhjärtat när de vakade över hennes mamma i höstas har jag nu inte träffat sedan i julas. Hon har "haft så mycket att göra" och varit bortrest så hon har inte ens sett min son ännu. Dock skulle hon höra av sig så snart hon kom hem från tjänsteresan så att vi äntligen skulle ses. Jag har inte hört ett pip från henne trots att det borde vara en vecka sedan hon kom hem. Men vad ser jag i kväll på Facebook? Jo, hon har min f.d. killkompis hemma på middag! Känns "lite" trist att hon inte har tid att höra av sig till mig men däremot bjuda hem honom på middag.  

Jag har inte speciellt mycket emot att de umgås, jag har ju trots allt introducerat dem för varandra. Det jag däremot blir besviken på är att hon prioriterar att höra av sig till och träffa honom samt att de smusslar med att de ses. Känns liksom inte som schysst spelade kort! Så nu ska här inledas "operation hitta nya vänner"!!! Jag gillar INTE att bli behandlad så här. Och det är slut med att vara snäll och förlåtande i alla lägen (även om det ska vara grundtanken). Men man kan faktiskt inte ta hur mycket som helst utan att bli ledsen inombords...

Kan man ha en bättre fredag med sin son än denna? Efter vi hade varit på BVC för vägning (4460g), mätning (55,7 cm) och vaccination så tog vi en långpromenad i solen. Det var riktigt härligt vårväder ute och fåglarna kvittrade. Som tur var så hade jag varit förutseende och tagit med mig ersättning så att vi kunde vara ute riktigt länge. Så lunchen intogs utomhus vid kanalen. *underbart*

När vi kom hem så ville jag verkligen inte gå in så då gick vi hem till min pappa och fikade på hans veranda. Så sammanlagt har vi varit utomhus i 4 1/2 timme idag. Snacka om D-vitaminboost!

 

Tänk att det är hela ÅTTA veckor sedan jag kom in till förlossningen. Ganska exakt på minuten faktiskt. Har gått så otroligt fort men ändå känns det som att sonen alltid har funnits här. Får dock lite panik när jag tänker på att tiden går så fort. Hur ska jag hinna njuta maximalt av den här tiden? Gör mitt bästa genom att verkligen vara i nuet och inte fokusera på oviktiga saker. För den här tiden kommer aldrig tillbaka...

 

Har i dag varit ute på riktigt galej med sonen. Vi tog tåget in till stora staden för första gången och käkade först lunch tillsammans med tre andra från ensamma-mammor-gruppen som jag lärde känna där innan jul. Det var riktigt kul att utbyta erfarenheter och träffa andra i samma situation.

Efter det gick vi upp till mitt gamla jobb och fikade. Fick underbart ljuvliga, färgglada kläder av dem från http://www.villervalla.se/. Tycker att man blir glad av starka färger och speciellt på barn. Det är liksom inte helt lätt att hitta annat än vita, beiga och gråa kläder hos de vanliga klädkedjorna. Nu är det ju väldigt praktiskt att ha baskläder i neutrala färger men en liten färgklick piggar ändå upp. En blandning är nog det optimala.

 

Känner mig supernöjd med dagen och har fått ny energi. Är glad över att det gick bra med att åka tåg, t-bana och hissar. Känns lugnande och gör att jag inte kommer att dra mig för att åka in till stan i framtiden.

 

Åh, vad härligt det var att åka iväg på årsstämma med Hemvärnet i kväll! Skönt att se något annat och träffa andra än "bara" familjen. Självklart hade jag lillkillen med mig och han gjorde succé i sin nya body:

 

Alltså, när jag ser sånt här blir jag heeelt galen och ser rött:

 

Vaknade upp i morse med jätteont i nacken. Är antagligen diskbråcket som har gjort sig påmint igen efter att ha gått och burit lillkillen i antagligen konstiga ställningar i en och en halv månad. Sen sitter/ligger man ju som en kratta när han ammas. Så kanske är det inte så konstigt. Men vanligtvis så vilar jag bort smärtan men hur ska jag göra nu? Ska i alla fall gå och lägga mig med min tens-apparat nu en sväng vilket jag hoppas kan lindra något.

 

Tror ni förresten att nyfödda Oscar vill låna min sons tröja? Även om nu Oscar inte är just kronprins...