lyckis

Har nästan precis kommit hem efter föreläsningen om civil-militär samverkan. Den var verkligen jätteintressant och synsättet och samarbetet kommer nog förändras en hel del inom de närmaste åren. Känner mig riktigt upplyft!

Nu blir det att packa iordning lite inför morgondagens julfest med jobbet. Ska bli kul men samtidigt så är jag lite orolig över att jag inte ska kunna hålla alkoholintaget i schack. Har ju liksom varit en dålig trend på den biten senaste året. Startskottet var på julfesten med dåvarande jobbet förra året när jag blev så onykter att jag fick hjälp in i en taxi, tappade hemnyckeln, ringde pappa och somnade utanför porten. I 12 minus och kort klänning! Tur att pappa kom efter någon halvtimme och väckte mig. Hade kunnat gå riktigt illa... Ja, ja. Måste försöka dricka minst varannan alkoholfri, räcker med att jag var onykter med kollegor så sent som i fredags. Och just med kollegorna kan det bli väldigt pinsamt efteråt...

Kom hem och ramlade nästan ner i soffan efter en dag med smärta i svanskota och nacke. Hamnade en sväng framför "Sex and the city" innan jag tog mig i kragen och fixade ett julljus att ge bort. Resultatet blev väl ganska ok om man knyter ett rött band runt om (alternativt limmar fast smalt rött presentsnöre längst ner).

Efter ett tråkmöte nu på förmiddagen blev det lunch med rotmos och fläsklägg i matlådan. Mmm, vad gott! När jag satt där själv, vem kom fram och satte sig om inte han från i fredags som försökte sig på lite hångel. Blev nästan lite jobbigt där ett tag men som tur var så kom det några andra och satte sig ganska snabbt så att vi inte behövde prata enskilt med varandra. :-)

Har även hunnit med en snabb promis ute i solen. Hade verkligen varit helt underbart om det inte hade blåst rena, rama isvindarna...

Jag vill verkligen INTE gå till jobbet i morgon efter vad som hände i fredags när jag blev så ledsen. Känns inte bra det här. Kanske skulle jag ta och prata med HR och fråga om det finns någon annan avdelning att bli förflyttad till? Det sjuka i det hela att jag trivs jättebra med arbetsuppgifterna som sådana. Trodde att jag skulle kunna stå över det sociala klimatet på avdelningen men känner nu att det är en alldeles för viktig bit för mig för att trivas med det dagliga jobbet. Inte det minsta kul situation om ni frågar mig!

Tog även svängen via julmarknaden på Steninge Slott. Fast där var så jäklans mycket folk att det bara blev en kort sväng utan att handla något.
Väl i Sigtuna handlade jag bland annat bivaxljus, garn och rökt skinka. Himlans fin julmarknad det där med mycket hantverk och inte bara krimskrams.

Gick i alla fall tillbaka till jobbet och satte mig i massagefårtöljen för att slappna av lite innan det var dags för aw på jobbet. God mat och trevligt (fast jag höll mig långt ifrån "klicken"). Dock blev det alldeles för mycket vin under kvällens gång. När jag och en kollega var på väg ner i hissen stannade den till på ett annat våningsplan som också hade aw. Så helt plötsligt var vi inne hos dem och drack Champagne och fick rundvandring.
Upp till vårt eget kontor igen för att kolla om någon var kvar men det var helt tomt där uppe så vi två hamnade i en soffa. Och helt plötsligt börjar kollegan att kyssa mig och tafsa. Visst, hade jag druckit lite mindre så hade jag nog hakat på men nu kände jag att jag inte riktigt var i form för något sånt. Så jag sa att jag skull på toa och så drog jag bara. Inte så sjysst kanske..
Ringde till Poe på vägen och tro det eller ej men han svarade! Känns lite pinsamt idag. Inte för att jag sa något knäppt utan mer det att jag var onykter.

Så nu sitter jag här och är lite seg i mössan. Tur att det bara är lördag!

Direkt därifrån åkte jag in till stan för ytterligare en IPL-behandling för "mustachen". Sen stressa tillbaka till jobbet där jag skulle möta upp en kollega som är med i mitt nya hemvärnskompani. Skulle nämligen komma några mer nya som skulle få en presentation av detta specialförband vi kommer att ingå i.

Kan lugnt säga att det var skönt att komma hem!

Drömde världens skönaste dröm i natt: att jag skrapade fram 25 000:- i månaden i 25 år i TV4. Fick frågan om vad jag skulle göra med pengarna och jag svarade att första halvåret skulle jag spara ihop till en jätteresa och därefter pensionsspara 10 000:- i månaden. Låter inte det väldigt präktigt??? Undrar just om jag verkligen skulle göra det om jag hamnade i den situationen. Visst, lite kanske jag skulle just pensionsspara men jag tror ändå att mestadelen skulle gå åt till att dra ner lite på arbetstiden och höja levnadsstandarden. Åh, jag vill verkligen ha mer pengar!!!

Brorsonen tyckte att det var en jättebra tid klockan sex i morse att vakna. Vi var inte riktigt överrens om den tiden om man säger så! Som tur var så var det ju mörkt ute och jag kunde lura honom och säga att det fortfarande var natt vilket han efter viss övertalnng gick med på och somnade om någon timme. Så nu vid denna fortfarande ganska tidiga timme med tanke på ledighet så har vi hunnit med både långfrukost framför tv:n och kollat på nästan hela Harry Potter.

Herregud vad skönt att vara ledig i morgon! Känns som om jag bara är sur och irriterad här på jobbet hela tiden. Och det är speciellt några personer som jag stör mig på och som jag bara inte tål att se ens utan att bli tvär och sur. Känns som om jag vill ta ett ordentligt tag om dem och skaka runt lite så att de får in lite av verkligheten i sina hjärnor. En del lever verkligen i sin egen lilla värld och allt kretsar om just dem. Och sånt blir jag så trött på! Hallå, vi är jobbar på ett och samma företag och ska sträva mot ett och samma mål. Hur svårt ska det då vara att samarbeta?

Har suttit och kollat på "Veckans brott" där de intervjuade Leif Axmyr som är den livstidsdömde som har suttit inne längst. Visst, när han har suttit inne så många år kanske han har sonat sitt brott (bl.a. dubbelmord på permission) men samtidigt så anses han fortfarande för farlig för att släppas ut i samhället.

Jag tolkade intervjun som att det är HAN som är ett offer som inte får sitt straff tidsbestämt vilket jag tycker är jättebra! För vill vi verkligen ha personer som hela tiden begår nya brott samt anses ha hög risk för återfall ute i samhället? Nej, håll dem så långt ifrån oss vanliga som möjligt så att vi kan gå säkra. Det är väl just den säkerheten som mina skattepengar ska gå till? 

Dessvärre kan jag verkligen inte tycka synd om varken honom eller andra som sitter inne. De har det alldeles för bra bara vilket stör mig något så grymt. Och det där med att straffet är att de blir frihetsberövade och inte kan göra vad de vill skulle de ha tänkt på INNAN de begick brottet! Som ni märker blir jag lite upprörd över att ens tänka på det här daltandet!

Har i kväll varit på föreläsning med Mark Levengood. Måste säga att han är väldigt bra och sa många tankvärda saker om livet. Fast ibland kan jag känna att jag inte riktigt vet om det är så roligt det han säger eller om det är mer tragiskt. Blir nästan så att skrattet fastnar i halsen liksom. Och jag tror inte att han har haft det så lätt i livet alla gånger. Starkt att blottlägga sig på det sättet inför så många människor och samtidigt göra det på ett underhållande sätt. Helt klart lyssningsvärd föreläsning alltså.

Drömde i natt att jag sprang på E-Type i centrum. Han ville gå och fika men tyckte att det var så jobbigt när alla kände igen honom. Så vi gick runt där och letade efter ett folktomt ställe utan att hitta något. Under tiden försökte han hela tiden försynt ta min hand och pussa mig på kinden medan jag drog mig undan. Till slut gick vi in i en personalingång och hamnade i någon korridor där det fanns ett bord med två stolar. Efter lite lirkande gick jag med på hans försök till närmanden men gjorde klart för honom att jag minsann INTE var intresserad av honom för att han var känd och att jag minsann hade blivit tillsammans med en annan kille under en av hans konserter.

Skum dröm. Men jag antar att det är för att jag sett honom på tv i ”Så mycket bättre”. Tänk vad man påverkas av det man ser va?

Varför kan jag inte sova längre på morgonen när jag verkligen får och behöver? Vaknade redan vid straxt före nio i morse och med tanke på att det blev sent igår så är det i minsta laget. Bytte plats till soffan och kommer inte upp härifrån nu. Gäspar och är trött som ett helt ålderdomsehem! Vad är det för fel på mig egentligen???
Känns som om jag skulle behäva en energiboost, var och hur hittar man en sån?

Kom alldeles nyss hem och ska straxt iväg igen. Ska nämligen först gå och käka på Zink och sedan gå och kolla på "CAROLA sjunger Elvis och Barbra" på Tyrol. Ska verkligen bli jättekul! Speciellt som en av tjejerna som ska med inte vet om att jag ska med så det kommer bli en stor överraskning i sig.

Waris Diries, född 1965 i Somalia. Levde tillsammans med sin nomadfamilj på slätterna. Tills dagen efter hon blivit bortlovad som fru till en man som skulle kunna varit hennes farfar. Hon rymde hemifrån och tog sig sakta över öknen till Mogadishu, där hennes släktingar tog hand om henne.

Traditionsenligt så var de egentligen tvungna att återföra henne för att kunna genomföra giftemålet, men eftersom hon klarat sig själv, barfota, bara 13 år gammal genom den livsfarliga öknen utan mat och vatten så måste det varit Guds vilja att hon kommit så långt. Lösningen blev istället ett arbete som husa på den Somaliska ambassaden, i London.

Så från de tomma slätterna till det livfyllda London gick resan och Waris liv skulle inte bli något enklare bara för det. Desto mer hon lärde känna sig själv och sin kultur ställt emot ett västerländskt tänkande ju mer förstod hon att hon tillhörde en förtryckt del av det Somaliska samhället. Med en mycket stor portion tur lyckades hon ta sig från Somalia till ett hus i London. Där behandlades hon som en fånge och släpptes inte utan för dörrarna förrän ambassade stängde och hon då helt sonika lämnades åt sitt öde.

Utan att känna till språket, eller ha någonstans att gå så flyttade Waris ut på Londons gator och sov på toaletter och vid dörrposter, hon letade mat i soptunnor och pengar i telefonautomater. Fram tills den dag då hon träffade på den aspirerande balettdansösen Marilyn (Sally Hawkins) som förbarmade sig över Waris om än något motvilligt. Med sin spretiga personlighet lyckades hon tillsammans med Waris självinsikt och senare påbörjade utbildning i engelska att öppna den afrikanska blomma som skulle synas på billboards och i modetidningar världen över bara inom loppet av några år. Supermodellen och kvinnokämpen Waris Diries resa var genomförd – men hennes kamp mot det onda som hade drabbat henne och så många andra var bara i sin linda.

Har haft en sån där rörig dag som har gått jättesnabbt fram till nu. Först möte med oss som är redaktörer för intranätet. Därefter direkt iväg på enhetsmöte fram till lunch och sen har jag bara tagit hand om alla grejer som låg och väntade sedan förmiddagen. Det där är ju den stora nackdelen med möten: att allt sen ligger och väntar.

Nu sitter jag bara och längtar efter att gå härifrån då jag har bestämt mig för en systemkamera jag sett annons på. Så OM den finns kvar så blir jag en kamera rikare i eftermiddag (tänkte gå typ vid halv fyra från jobbet). *hoppas, hoppas*

Var iväg på en aw på Bishops Arms med några från mitt nya hemvärnskompani. Det var verkligen jättekul! Även fast det var en som var så tradig så att klockorna stannade. Hur mycket kan man gilla att höra sin egen röst egentligen? Ja, ja. De andra var väldigt lättsamma och jag kände mig verkligen välkommen till dem. Ser fram emot när verksamheten sätter fart efter jul.

Lämnade skrivbordet på jobbet vid straxt efter fem och gick iväg på världens svettigaste spinningpass. Det var nästan så att jag ramlade av cykeln när timmen var över och det var dags för lite stretching.

Hem, äta lite och sen börja rensa svamp. Har rensat och förvällt tre överfyllda plåtar med svart trumpetsvamp och höstkantareller. Så just nu känns det som om jag aldrig mer i hela mitt liv ska ens plocka en svamp. Fast jag vet att jag inte kan hålla mig. :-)
Har även hunnit med att förbereda fyllningen till tacopajen jag ska göra i morgon. Men nu är det dags att gå och sussa så att jag orkar med att vara någorlunda trevlig i morgon vilket är svårt nog ibland även om man är pigg.

Sitter här och försöker mobilisera kraft till att gå på kvällens spinningpass. Det tar emot som 17! Speciellt som jag vet att jag har flera timmars svamprensande när jag kommer hem sen. Fast de säger ju (de som vet) att man ska bli pigg av träning. Är det verkligen sant eller bara ett sätt för dem själva att peppa sig? Jag har då ALDRIG någonsin varit med om att bli pigg av det...

Förstår inte vad som har hänt med mitt hjärnkontor. Kommer inte ihåg någonting längre utan att skriva upp och är konstant ofokuserad på det jag pysslar med. Lite läskigt är det när jag kör bil och helt plötsligt har kört flera mil utan att reflektera. Eller som häromdagen när jag stannar för rött ljus men av någon oförklarlig anledning kör iväg trots att det inte slagit om till grönt. Vad är det som händer???

Fick ju för mig i förmiddags att jag skulle gå ut i skogen i dag för att skingra tankarna lite. Hade med en påse utifall att jag skulle hitta något och det kan man väl lugnt säga att jag gjorde. Var helt sjukt mycket höstkantareller och svart trumpetsvamp. Och jag blev som besatt och kunde inte sluta plocka. Fick tom gå tillbaka till bilen och tömma och hämta fler påsar... Är som när man fiskar strömming: man ska bara göra en gång till och kan inte sluta så länge det finns. Man har inte en tanke på att allt ska rensas sen. :-)

Allt som allt blev det två fulla papperskassar och tre plastpåsar. Så jag lär nog ha att göra ett par dagar framöver med rensning och förvällning. Som tur är så har mamma hjälpt mig i kväll och fixa en hel del vilket känns skönt.

 

Observera att de där tre plåtarna med svamp bara är en liten, liten del av allt som plockades. Nu ska jag gå och drömma om skogspromenaden som inte blev någon promenad eftersom att jag bara behövde gå några hundra meter...

Efter ytterligare en tuff vecka och eftersom jag inte har något roligare för mig i min ensamhet så tror jag faktiskt att det får bli sängen redan nu. Visst är det underbart med fredagar men samtidigt är det ganska tufft att sitta ensam när alla andra har fredagsmys. :-(

Kände att situationen här på jobbet börjar bli lite ohållbar och jag bokade in ett litet kort möte med en av mellancheferna då jag kände att jag behövde lite pep talk för att orka stå ut. Så nu känns det i alla fall LITE bättre för tillfället...

Passade verkligen superduperbra att träffa en f.d. kollega just i dag över en lunch på mitt nya favvisställe ”Empati” på Medis. Kände att jag höll på att bryta ihop här på jobbet i förmiddags av frustration över alla gnällspikar. OK, nu gnäller även jag men ibland ser jag liksom inte någon ände på det hela. Det är allt från att pappershanddukshållarna på toaletterna är för mycket påfyllda till att företagsinformationen som vi har en gång i månaden är inbokad så ”tidigt” som halv nio på morgonen till att deras telefoner inte synkar som de ska till att vilka vi ska skicka ut julgodis till osv. Ja, ni förstår vilken nivå det är på det hela va? I förmiddags var jag inte många sekunder ifrån att bara resa mig upp och skrika att de skulle skärpa till sig.

Men sen kom den där välbehövliga lunchen och jag kunde prata om lite annat och glömma bort irritationen. Så nu sitter jag här med lurarna i öronen i min egna lilla värld och håller på med såna där ”dum-arbetsuppgifter” som måste göras ibland. Men det är helt ok att göra just nu…

Är allt bra nervös inför kvällen när jag ska ”säga upp” mig från mitt hemvärnskompani för att gå över till ett annat. Jag är fast i mitt beslut men vet att de kommer att bli SÅ besvikna på mitt beslut. Men jag känner att jag måste få någon sorts förändring och utveckling för att fortsätta tycka att det är roligt. Och nu i och med bytet kommer jag att få en roll mer närmare de stridande plutonerna. Sen är det ju ett stort plus i kanten att det är ett specialförband som verkar över hela Mellansverige.

Det som känns jobbigt just nu är ju det där att de kommer att bli besvikna på mig. Och jag vet att de kommer att försöka dölja det bäst det går men att det kommer lysa igenom väldigt tydligt. Jag har svårt att vara konstruktiv i den här frågan eftersom de har blivit mina kompisar efter så här pass många år tillsammans. Plus att jag vet hur svårt det är att hitta nya stabsassistenter och att det blir ännu svårare att hitta en ställföreträdande gruppchef… Ja, ja. Måste försöka fokusera på andra saker nu och inte tänka på det. Kanske oroar jag mig i onödan? Kanske har jag bara för höga tankar om mig själv?

Fast även om den är så dålig så kan jag inte låta bli att gå och nynna på den. Speciellt som jag blev påmind om den på tv i kväll. Herregud, jag måste genast lyssna på något annat så att den försvinner ur huvudet tills i morgon...

Gjorde en god gärning i dag på lunchen som jag fortfarande blir lite varm av att tänka på. När jag var på väg för att käka lunch stod det en hemlös och sålde "Situation Stockholm". Jag sa till min kollega att om han står kvar där när vi går tillbaka så ska jag köpa en tidning. Mycket riktigt så stod han kvar. Fick lite dåligt samvete då det var ganska blåsigt ute och vi hade suttit inne och ätit en maffig lunch. Så jag köpte min tidning+gav honom lite rikskuponger så att även han skulle kunna gå och käka något. Visst, det var inte mycket men killen blev så glad att han gav mig en kram! Sånt värmer verkligen... Så lite för mig och så mycket för honom... Ska nog gå förbi och ge honom några kuponger lite då och då bara för att se någon så genuint glad! :-)