lyckis

Har "jobbat hemifrån" idag för att hinna med att plocka lite emellan gångerna jag måste sätta mig ner och vila/jobba lite. Men det känns liksom som att jag inte riktigt kommer igång med det där sista tråkiga som måste göras och packas. Får inte ändan ur vagnen (eller rättare sagt: ur soffan).

Tog i alla fall en sista promenad här i Nackareservatet. Kommer sakna det mycket! Och tänk hur många timmar jag har tillbringat på de där promenadvägarna i skogen. Men det är bara att inse att ett nytt liv börjar och det är dags att lämna det här livet bakom mig och se framåt.

 

Just nu känns det ungefär lika grått som det är ute på himlen inom mig när jag tänker på att jag ska lämna mitt kära söderort:

 

På lördag lämnar jag då Stockholms kommun vilket känns väldigt konstigt och det är verkligen med blandade känslor. Älskar min lägenhet och läget på den men inser samtidigt att jag inte kan bo kvar här på tredje våningen utan hiss när jag blir ensamstående mamma. Dessutom så behöver jag nog familjens hjälp så det blir ju helt klart en fördel att bo nära dem. Men det kommer ändå kännas tufft när jag låser dörren för sista gången och veta att jag inte kommer tillbaka.

 

Inför själva flytten känns det nu som att jag har läget under kontroll. I princip allt är packat och utkört hem till pappa. Det är lite småsaker kvar såsom några köksgrejer som behövs samt lite kläder och annat småkrafs (max en liten flyttkartong).

Trist nog har det blivit en hel del manfall på folk som skulle ha hjälpt till. Självklart blir jag lite besviken men känner samtidigt att då behöver inte alltid jag vända ut och in på mig själv för att hjälpa dem när de behöver. Och det kommer att gå bra med dem som är med, det blir bara ett par gånger mer att springa upp och ner för trapporna för var och en. Och helt ärligt så har jag faktiskt inte så himla mycket möbler heller för den delen. Så jag räknar med att det tar max 1 1/2 timme att bära ner allt inkl. en snabbfika. Så det blir nog en ganska smärtfri flytt trots allt.''

 

Snacka om att jag har sprungit på MVC senaste veckorna. Det har varit ensamma-mammor-grupp, rutinkontroll hos barnmorskan, amningskurs samt besök hos läkare.

 

Bebisen växer som den ska och hjärtat låter bra. Det som är lite oroande är ju det att jag sover så risigt om nätterna pga stress. Så nu är jag förlängt halvtidssjukskriven fram till 15/1 då jag går på min föräldraledighet. Så bara vetskapen om detta ska väl förhoppningsvis göra att jag kan varva ner och sova lite bättre. Om inte annat att få lite mer vilotid. För säkerhets skull ska jag på ett extra ultraljud nästa fredag för att se så att allt växer som det ska. Inte utan att jag känner ett stygn av oro.

 

Efter att ha varit på amningskursen känner jag mig faktiskt ganska lugn inför förlossningen och första tiden därefter. Förhoppningsvis så löser sig mycket av sig självt och jag får helt enkelt försöka förlita mig på att både vårdpersonalen och bebisen vet vad de ska göra. :-)

 

Var på en av de vanliga rutinundersökningarna på MVC igår. Fick bl.a. lämna urinprov då jag ju springer på toa typ 20-25 gånger per dygn. Så de vill kolla att jag inte har urinvägsinfektion eller njursten då jag har haft problem med de åkommorna tidigare. De kollade även blodtryck och blodsocker som bägge delarna låg på helt perfekta värden.

Sen skulle hon försöka känna hur krabaten ligger där inne. Så då tryckte hon och buffade som 17 vilket tydligen inte uppskattades där inne. Kände hur det blev världens gympapass och hela magen hoppade. Men som sagt var; allt såg bra ut utifrån. Ska få gå på ett tillväxtultraljud näst-nästa vecka för att kolla läget en sista gång.

 

Dock var hon lite orolig över min fortsatta stressnivå och sömnrubbningarna. Sånt kan ju tydligen sätta igång förlossningen i förtid. Så nu ska jag till läkaren i nästa vecka och så får vi se om jag fortsätter att jobba halvtid ett tag till. Jag både vill och inte vill vara sjukskriven. Jag vill för att det blir lugnare i och med att det är den där lilla detaljen med flytten med i bilden också. Men samtidigt så kostar det ju lite att vara hemma. Ska kolla nu när lönen kommer hur "dyrt" det är.

 

Kvällens evenemang var en föreläsning med Klas Hallberg. Skönt att skratta lite men nu så här i efterhand kan jag inte riktigt säga vad det var han pratade om. Kan dessutom inte säga om jag skrattade mest åt det han sa eller åt hans breda värmländska. Mer det att jag gick därifrån med en skön känsla i magen som jag hoppas ska hålla i sig ett tag.

I stort gick det föreläsningen ut på att man ska våga bejaka sig själv och de egna behoven och inte hela tiden gå i fållan för vad man SKA göra. Att helt enkelt släppa kontrollen lite och våga ge sig hän här i tillvaron. Och jag antar att det är just såna kontrollfreaks som mig som han ville ge en tankeställare på ett positivt sätt. Så nu fick jag lite annat att tänka på så här en onsdagskväll i november. :-)

 

 

Har ju helt glömt bort att berätta att jag var och tittade på musikalen "Kristina från Duvemåla" på Cirkus i fredags. Och även om jag måste säga att det var lite konstigt att småländska Kristina spelades av en som bröt ganska kraftigt på finska så var det en helt fantastisk föreställning och jag blev alldeles tagen. Såg den även sist den gick i Stockholm för drygt 15 år sedan men jag tror att jag kanske var i yngsta laget då för att riktigt ta till mig den. Eller så var jag helt enkelt inte mottaglig.

Den här uppsättningen fick verkligen fram hur fattigt det var här i Sverige i mitten-slutet av 1800-talet och vilken misär de levde i. Drömmen om ett bättre liv blev till slut outhärdlig och de emigrerade till vad de trodde skulle bli det nya livet där guldet och maten flödade. Nu blev det ju hårt slit även där och framför allt blev de väldigt utanför när de inte kunde språket eller inte hade någon grundbult att stå på i och med att de ägde det som de gick i. Utöver detta tyckte amerikanarna att de var konstiga och de blev väldigt ensamma och hemlängtan var stark.

 

Föreställningen gav verkligen eftertanke åt jämförelse med de flyktingar som kommer hit i dag. Hur jobbigt det faktiskt måste vara att bryta upp med allt och alla och fly till ett land långt hemifrån med annorlunda klimat, konstigt språk, inga tillgångar osv. Jag måste i alla fall erkänna att jag har funderat jättemycket på den jämförelsen sedan i fredags.

 

Håller som sagt var på att förbereda för min kommande flytt om knappt två veckor och röjer och packar just nu som en galning. Och för tillfället förbannar jag mig själv att jag har varit så köpgalen under årens lopp och till slut helt tappat kontrollen över vad jag har och inte har i de fullproppade garderoberna. Och tänk vad onödiga pengar som jag har handlat för som jag hade kunnat haft mycket roligare för. Undrar just hur många hundratals kilon som jag har varit ute i grovsoporna med vid det här laget. För att inte tala om vilken mysig lägenhet jag hade haft om det inte hade varit saker precis överallt. :-(

 

Igår var det då dags för mig att åka och skriva på kontraktet för min nya lägenhet. Och så långt var väl läget lugnt. Men sen började det... Visade sig att hyresvärden (Armada Fastighets AB) hade glömt att berätta den "lilla" detaljen för den nuvarande hyresgästen att det utöver den besiktning som redan varit även ska ske en slutbesiktning när hennes lägenhet är tom (denna slutbesiktning sker inte här i min lägenhet då det är ett direktbyte). Och det sätter ju helt klart käppar i hjulet för oss. Vårt upplägg var ju att jag skulle flytta mina grejer lör 28/11 och ställa in i ett av hennes sovrum och sedan skulle hon flytta mån 30/11. Detta för att underlätta för städning och att vi inte ska behöva stå och vänta på varandra med flyttbilarna brummande ute på gatan.

Trots våra böner om att få igenom denna lösning var de obevekliga. Jag undrar verkligen vad de har för värden i kundundersökningar när de är så där oflexibla. Hon vi pratade med var väldigt nonchalant och ryckte på axlarna och menade på att det där fick vi lösa. OK, jag kan förstå denna rutin när det är någon ny som ska flytta in. Men nu är det ett direktbyte som ska gå av stapeln och där stod vi bägge två och sa att vi önskade denna lösning och det blev tvärnej. Så man kan väl minst sagt säga att jag är ganska besviken och negativt inställd till hyresvärden redan från början när de inte har den minsta servicekänsla. Helt plötsligt kom känslan av irritation över dem som jag hade när jag flyttade ifrån dem för elva år sen över mig igen. De var lika osmidiga och omständiga redan då och det har uppenbarligen INTE ändrats!

 

Ovanpå detta tillkom ytterligare ett irritationsmoment: det visade sig nämligen att Armada inte riktigt hade koll på hur många nycklar de hade lämnat ut till nuvarande hyresgäst då på det ena pappret stod det 3 st och på det andra 3+2 och när hon hade ringt och frågat så var det fyra vilket var precis så många som hon hade. Ja, ja det där får de göra upp sinsemellan om. Konstigt bara att värden inte har hundra procents koll. Var kommer då jag in i bilden? Jo, jag måste åka ut dit en gång till (drygt en timmes enkel resa) för att bevittna antalet nycklar. Kunde inte bara de räkna av nycklarna och sedan får jag skriva på när jag väl tar emot nycklarna och flyttar? *morr*

 

Blev ytterligare en minst sagt intensiv helg... Började i fredags med att jag var på begravning för vår f.d. Stf kompanichef i Hemvärnet. Det var en väldigt traditionell kyrkobegravning som jag inte alls tyckte speglade honom som person. Men jag antar att hans typ 90-åriga mamma hade haft ett finger med i planeringen och det får man ju respektera. Kändes hur som helst skönt att säga farväl.

 

Efter lite tänkande har jag bestämt mig för att pausa Facebook för ett tag. Kände att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera mina och min f.d. väns gemensamma kompisar. Skulle jag blocka dem? Sänka ner dem till bekanta eller låta dem ligga kvar? Så jag tog den "enkla" vägen och pausade kontot i stället. Och det kanske faktiskt inte är helt fel med tanke på hur beroende jag känner att jag har blivit. Loggar in precis hela tiden bara för att kolla. Sjukt beteende om ni frågar mig!

Sen vill jag inte riktigt göra officiellt ännu att jag ska flytta och bli mamma. Vill behålla det IRL ett tag till...

 

Nu kanske detta inte gäller just mig då jag ju har velat bli gravid senaste åren men när man var ung så stämde jämförelsen väldigt bra in:

 

 

Hur trist och ledsamt det än är så har jag och en av mina f.d. bästa vänner nu "gjort slut" (säger man så när man är vuxen om vänskap?). Jag blev så otroligt ledsen och besviken när han började umgås med en av mina vänner och dessutom hemlighöll det ända tills dess att de hade fått i sig för mycket vin och outade den roliga kvällen på Facebook. Känner mig utanför och som att jag inte duger/är tråkig nu när jag inte dricker längre. Dessutom tycker jag inte att det är speciellt schysst gjort av dem att börja umgås bakom ryggen på mig.

När jag tog upp min besvikelse fick jag ett långt mail om att jag minsann inte kan bestämma vem han ska umgås med. Och självklart kan jag inte det men å andra sidan kan inte han bestämma hur jag ska känna. Han gick vidare på med en massa andra konstiga anklagelser om min personlighet osv vilket jag tog mig väldigt illa av. Visst, kanske har han rätt i vissa frågor men varför har han inte sagt något tidigare då? Så idag besvarade jag honom (via mail då han verkade föredra det) och svarade väldigt lugnt och konkret på hans påhopp och om hur jag uppfattade situationen med att han gått bakom ryggen på mig med den andra, numera f.d, kompisen.

 

Avslutade med att säga att vi kanske inte är bra för varandra just nu och att vi uppenbarligen inte förstår varandras kommunikation och känslor och att det i nuläget verkar vara oundvikligt att vi fortsätter på varsin väg här i livet.

 

Det kommer bli väldigt tomt och jag kommer att sakna honom mycket. Dessutom känns det som att jag kommer att förlora så många andra i min bekantskapskrets på köpet. Men jag kan inte stanna kvar i en relation där jag inte mår bra och blir ledsen. Dessutom kommer ju mitt liv att förändras drastiskt snart och då kommer kanske de här känslorna ebba ut lite. Just nu känns det jobbigast med att det är många som försvinner som flytthjälp i och med det här. Hur löser jag det???

 

Alltså, vad hände med min mage egentligen? Exploderade något där inne eller? Har ju blivit enorm bara senaste veckan/veckorna. Men det kanske är normalt att se ut så här i v. 28?