lyckis

Snacka om att jag längtar efter känslan att för en gångs skull känna sig någorlunda pigg och energisk. Nästan så att jag saknar ett av de hypomana skoven i min bipoläritet. Då gjorde man ju i alla fall saker i stället för att som nu bara ligga hemma på soffan och knappt orka resa sig upp. Får verkligen superdåligt samvete gentemot sonen som får leka och utforska själv. Är väl egentligen nu som han behöver någon som visar honom världen. Usch, blir ledsen bara jag tänker på det.

Nu var jag i alla fall iväg i tisdags och fick min första järnspruta. Så nu håller jag alla tummar och tår för att det är järnet som spökar och gör att jag blir så orkeslös. Än så länge har jag inte märkt någon skillnad men antar att jag får ge mig lite till tåls.