lyckis

Nu är processen för det andra IVF-försöket igång. Sprutor två gånger om dagen och nytt ultraljud på torsdag morgon för att se om äggblåsorna växer till sig som de ska.

Även fast jag vet vad som väntar känns det här försöket typ tusen gånger jobbigare än det första. Eller så är det just för att jag vet vilken påfrestning det var förra gången. Som det känns nu så går jag och oroar mig mycket inför detta. Dessutom kan jag inte somna om kvällarna utan ligger och grubblar och vrider och vänder på mig, oftast i ett par timmar, innan jag somnar. Senaste tiden har jag inte sovit mer än ca 6 timmar per natt, ibland mindre än så. Så jag börjar känna mig riktigt sliten! Försöker ju med metoden att vara aktiv och bli trött för att somna av ren utmattning men icke!

 

Mina största grubblerier just nu rör om det ska räcka med ultraljudet på torsdag eller om jag måste kasta mig ner till Köpenhamn över dagen på lördag. I så fall blir det som sist att jag åker ner tre gånger inom loppet av en vecka vilket var jättejobbigt både mentalt och fysiskt. Sen går jag och gruvar mig för att jag vet hur ONT det gjorde att plocka ut äggen trots morfin.

 

Det är så himla mycket som ska klaffa och jag känner mig väldigt ensam i detta även fast jag har omtänksamma personer i min närhet. Men det är fortfarande jag som ensam ska ta alla beslut, genomgå behandlingarna och fixa det praktiska med läkarbesök och resor osv. Just nu skulle jag bara vilja gråta av oro och trötthet men det blir ju faktiskt inte bättre av det. Lika bra att bita ihop!