Årskrönika
Året började uppe i Jämtland med mycket snöskottning och mys. För mig var det några lyckliga dagar som jag kommer att bära med mig länge.
I slutet av januari bytte jag jobb. Kändes så himla rätt att börja där med både chef och arbetsuppgifter. Dock har det varit lite upp och ner sen under året då jag fått problem med ett gäng tjejer som gör allt de kan för att frysa ut mig. Fast jag har hållit mig kvar eftersom jag fortfarande trivs så bra med själva jobbet och nu försöker jag att inte bry mig om de där tjejerna utan bara vara neutralt trevlig så att de inte kan komma och säga något om det i alla fall.
Fram emot slutet av mars-börja av april började jag känna att Poe inte riktigt hade tid att träffas. Försökte prata med honom om det men han sa bara att han hade mycket att göra. Men det kändes liksom konstigt. Åkte hur som helst upp över valborg och fick en supermysig helg! Kände mig så himla lugn och glad efteråt!
Inte ont anande åkte jag sedan upp vid Kristi Himmelfärd och det var då han, efter att jag varit där i två dagar, helt plötsligt säger att han inte känner någonting för mig. Jag hade jättesvårt att förstå detta (och har det fortfarande än i dag) och självklart bröt jag ihop totalt och mådde väldigt dåligt över detta under en lååång tid.
Sommaren kom och det var dags för semester. Eftersom att Poe och jag pratat om att jag skulle komma upp och hjälpa honom med loppisen under några veckor så hade jag inte planerat så mycket annat. Fast en sak var inbokat sedan lång tid tillbaka: att åka kanalbåt i England med familjen och faster/farbror med deras familj. Så totalt var vi 13 personer som gav oss iväg. Och det var en upplevelse utöver det vanliga att sakta glida genom landskapet genom tunnlar och över akvadukter.
Passade även på att köpa en bil där i början av semestern. Kände att jag faktiskt har råd med det och att det ger en sån himla frihet. Blev en röd liten Seat Ibiza som jag har haft stor glädje av sedan dess. Dock råkade jag ju krocka den lite här i början av december och förstöra den främre stötfångaren. Men det ska åtgärdas här i januari.
I månadsskiftet juli/augusti blev det den traditionella turen upp till Storsjöyran då jag bodde hos släktingar i Järpen och åkte in till Östersund om kvällarna. Började lite turbulent där uppe då mannen i huset fick något konstigt krampanfall och det blev världens ståhej med ambulans och grejer. Jag är ju inte van vid såna där situationer så jag blev märkbart skakad.
Hann med en blinddate under de där dagarna. Men då jag kanske fortfarande var alldeles för fokuserad på Poe så kanske jag inte gav stackaren en ärlig chans vilket jag kan ångra idag då han var sjysst.
Så kom då den där ödesdigra lördagskvällen där uppe då jag var inne på Yran med Poes syrra. Tycker, när jag ser tillbaka på det, inte att vi drack så mycket men det gjorde vi uppenbarligen. Så mycket att vi blev upplockade på varsin sida av stan av farbror polisen och blev inlåsta i fyllecell. Så det var vi, närmare 40 år, och 52 andra i 20-årsåldern som tillbringade natten där. Som tur var så lyckades vi av någon konstig anledning bli inlåsta i samma cell. Snacka om ågren!
På väg hem till Sthlm igen på måndagen åkte jag och hälsade på Poe. Det var helt underbart att träffa honom igen! Även om han retades ganska bra för fyllecellen. Satt några timmar på loppisen och pratade innan vi åkte och käkade. Kändes allt bra tungt sen att sätta sig i bilen och köra de dryga 50 milen hem.
Hösten har gått av bara farten. Inte gjort något speciellt utan bara gått och varit trött och inte orkat göra någonting. Visade sig för någon månad sedan när jag var på 3-årskontroll efter min gastric by-pass att jag har ganska dåliga järnvärden. Så det är inte konstigt att jag varit trött!
Det enda som är nämnvärt med hösten är att efter den stora hemvärnsövningen i månadsskiftet september-oktober bestämde jag mig för att byta kompani för att se om det kan ge mig lite mer mental utmaning. Så jag ser verkligen fram emot när hemvärnsåret sätter igång.
Året avslutades sorgligt med att en mycket kär hemvärnsvän i det f.d. kompaniet förolyckats när han skulle ta hand om ett träd efter stormen Dagmar. Mycket tråkigt och förlusten gör verkligen ont inombords!
I slutet av januari bytte jag jobb. Kändes så himla rätt att börja där med både chef och arbetsuppgifter. Dock har det varit lite upp och ner sen under året då jag fått problem med ett gäng tjejer som gör allt de kan för att frysa ut mig. Fast jag har hållit mig kvar eftersom jag fortfarande trivs så bra med själva jobbet och nu försöker jag att inte bry mig om de där tjejerna utan bara vara neutralt trevlig så att de inte kan komma och säga något om det i alla fall.
Fram emot slutet av mars-börja av april började jag känna att Poe inte riktigt hade tid att träffas. Försökte prata med honom om det men han sa bara att han hade mycket att göra. Men det kändes liksom konstigt. Åkte hur som helst upp över valborg och fick en supermysig helg! Kände mig så himla lugn och glad efteråt!
Inte ont anande åkte jag sedan upp vid Kristi Himmelfärd och det var då han, efter att jag varit där i två dagar, helt plötsligt säger att han inte känner någonting för mig. Jag hade jättesvårt att förstå detta (och har det fortfarande än i dag) och självklart bröt jag ihop totalt och mådde väldigt dåligt över detta under en lååång tid.
Sommaren kom och det var dags för semester. Eftersom att Poe och jag pratat om att jag skulle komma upp och hjälpa honom med loppisen under några veckor så hade jag inte planerat så mycket annat. Fast en sak var inbokat sedan lång tid tillbaka: att åka kanalbåt i England med familjen och faster/farbror med deras familj. Så totalt var vi 13 personer som gav oss iväg. Och det var en upplevelse utöver det vanliga att sakta glida genom landskapet genom tunnlar och över akvadukter.
Passade även på att köpa en bil där i början av semestern. Kände att jag faktiskt har råd med det och att det ger en sån himla frihet. Blev en röd liten Seat Ibiza som jag har haft stor glädje av sedan dess. Dock råkade jag ju krocka den lite här i början av december och förstöra den främre stötfångaren. Men det ska åtgärdas här i januari.
I månadsskiftet juli/augusti blev det den traditionella turen upp till Storsjöyran då jag bodde hos släktingar i Järpen och åkte in till Östersund om kvällarna. Började lite turbulent där uppe då mannen i huset fick något konstigt krampanfall och det blev världens ståhej med ambulans och grejer. Jag är ju inte van vid såna där situationer så jag blev märkbart skakad.
Hann med en blinddate under de där dagarna. Men då jag kanske fortfarande var alldeles för fokuserad på Poe så kanske jag inte gav stackaren en ärlig chans vilket jag kan ångra idag då han var sjysst.
Så kom då den där ödesdigra lördagskvällen där uppe då jag var inne på Yran med Poes syrra. Tycker, när jag ser tillbaka på det, inte att vi drack så mycket men det gjorde vi uppenbarligen. Så mycket att vi blev upplockade på varsin sida av stan av farbror polisen och blev inlåsta i fyllecell. Så det var vi, närmare 40 år, och 52 andra i 20-årsåldern som tillbringade natten där. Som tur var så lyckades vi av någon konstig anledning bli inlåsta i samma cell. Snacka om ågren!
På väg hem till Sthlm igen på måndagen åkte jag och hälsade på Poe. Det var helt underbart att träffa honom igen! Även om han retades ganska bra för fyllecellen. Satt några timmar på loppisen och pratade innan vi åkte och käkade. Kändes allt bra tungt sen att sätta sig i bilen och köra de dryga 50 milen hem.
Hösten har gått av bara farten. Inte gjort något speciellt utan bara gått och varit trött och inte orkat göra någonting. Visade sig för någon månad sedan när jag var på 3-årskontroll efter min gastric by-pass att jag har ganska dåliga järnvärden. Så det är inte konstigt att jag varit trött!
Det enda som är nämnvärt med hösten är att efter den stora hemvärnsövningen i månadsskiftet september-oktober bestämde jag mig för att byta kompani för att se om det kan ge mig lite mer mental utmaning. Så jag ser verkligen fram emot när hemvärnsåret sätter igång.
Året avslutades sorgligt med att en mycket kär hemvärnsvän i det f.d. kompaniet förolyckats när han skulle ta hand om ett träd efter stormen Dagmar. Mycket tråkigt och förlusten gör verkligen ont inombords!
Kommentarer
Trackback
